Thåström samlar sig - och talar!

”You lose yourself, you reappear / you suddenly find you got nothing to fear / alone you stand with nobody near / when a trembling distant voice, unclear / startles your sleeping ears to hear / that somebody thinks / they really found you”
Bob Dylan

”I wanna be me”
Johnny Rotten

”Det är ni som e dom konstiga / det är jag som e normal”
Joakim Thåström

Energi sammanfattar Joakim Thåströms musik. En laddning – förr vrålad, nu som en invärtes högspänning. Den präglar honom som sångare, låtskrivare, musiker och som gitarrmanglare.

Integritet sammanfattar hans attityd mot omvärlden. Ordet privat återkommer som ett mantra i låttexterna. Kravet på en egen sfär; ”Folk bits / ibland mer eller mindre / när man e full går det bra / men på morronen när man vaknar / blir det värre för varje dag / då bits deras blickar ännu mer än igår / folk bits”, sjöng han redan som 22-åring.

Allvaret fanns där tidigt. Musiken med.

– Jag tror seriöst att Ebba Grön räddade livet på mig. Jag vet inte vad det skulle ha varit annars, det hade varit svårt att hitta något annat än musiken att hänga upp tillvaron på. Jag var i sena tonåren en människa med en otrolig svartsyn, den har jag som tur är kommit över, säger han idag.

Men rockmusiken gjorde honom också offentlig. Han höjde snart garden mot berömmelsen. Allt i hans liv som inte handlar om scenpersonen Thåström vet därför denna omvärld fortfarande väldigt lite om. Som humorn, vänskapsbanden som följt honom, den brutala självkritiken, vardagen som tvåbarnsfarsa, resorna söderut, böckerna.

Han är inne på sitt fjärde decennium som låtskrivare. Över trettio år av musik med samma rusande attack, samma konsekvens, fast med så olika uttryck:
Från fritidsgårdarna, antirock, obstinat Ebba Grön-punk som blev älskad och snart ofrivillig sporthallsrock till än mer grandiosa anslag; Imperiet, alla blå himlars blues, Brecht. Ett bombastiskt 80-tal övergick i 90-tal och en skarp kursändring: industrimangel med en Thåström i holländsk exil framför Peace, Love and Pitbulls. Stroboskop och bulldozerbeats. Ett långfinger mot allsångskörerna i folkparkerna – och kommersiell kamikaze.

Första soloalbumet på svenska släpptes 1989, ”Xplodera mig 2000” två år senare. Sedan PLP upplöstes har han givit ut ytterligare fyra. Energin består, men har tätnat, fokuserats. De två senaste skivorna, båda formtoppar – ”Skebokvarnsv. 209” och ”Kärlek är för dom” – sjunger han med en lägre volym. Texterna har samtidigt blivit rakare och mer jordade. Från Café Cosmopolite och de himmelska limousinerna till danska gator som han bott vid, Dan Anderssons Himmelmora kam och förortsrötterna. Avklädda sånger om kärlek, polare och saknad.

Rösten har ändå varit en konstant.

Man känner igen den på några få stavelser. Förr rev han den ur halsen som taggtråd. Nu är han en dovare sångare, mer definitiv och med ett tilltal som vågar gå närmare. Övertygande har den varit från början. ”Det hörs att han menar vad han sjunger”, sade min pappa, inget givet rockfan, när han lyssnat på ”Miss Huddinge -72”.
Det är en röst som aldrig behövt dekoreras. På de två senaste skivorna har bandet istället rest en väldig, elektrisk, vägg av pulserande skevhet bakom hans stämband.

För tjugo år sedan skrev han ”Ståaldrigstill” som en varu-deklaration – eller besvärjelse?:
”Kom och titta på mej / hör min sammetsröst / en äkta gaphals / jag skriker jävligt högt / varje dag av mitt liv / varje andetag tar tid / jag står aldrig still”.
Joakim Thåström behöver inte längre skrika för att höras, men står inte still. Och han vill fortfarande framåt, mot något annat och något nytt.

Är inspiration något ömtåligt för dig?

– Det är vånda. För att det är ju inte så att man trycker på en knapp och sedan så kommer den. Den ska värkas fram. Och det är samma värk varenda gång. Det är samma tvivel.

Du är sällan färdig med dina låtar när du går in i studion.

– Mm, plågsamt ofärdig. Framförallt är det jobbigt för dem jag spelar med – som alltid blir helt slut. Och jag med i och för sig. Ändå lägger jag ner ungefär fyra gånger mer energi än förr. Det är som alla säger; ”Första plattan har man haft tjugo år på sig att skriva, sedan ska man skriva uppföljaren på ett år.” Men för mig är det liksom … att få sjunga det är ju mitt sätt att leva – hur mycket jag än tror att jag någonstans ska tycka att ”ja men va fan nu behöver jag väl inte göra någon platta.” Nu är jag jättesugen på att dra igång och skriva igen, ändå.

Hur och när skriver du låttexter?

– Jag vet inte. Det är det som är så märkligt. Har ingen koll. Jag har alltid med mig en anteckningsbok och skriver ner de två raderna som jag kommer på när jag kommer på dem, så jag vet faktiskt inte när det sker längre. Förut kunde jag sitta mer, nu skriver jag en mening här och en mening där och till slut är det bara en text. Ofta är det dagen innan jag ska sjunga in den. Jag kan inte sitta nio till fem. Jag har önskat och försökt att bli så där men det spricker ju första dagen. Jag har för mycket adhd för det. Det går inte bara. Men jag har insett att det här är mitt sätt att jobba. Jag kan inte sitta still så där (gestikulerar mot skrivbordet i vardagsrummet). Förra plattan … jag har inget minne av att jag satt mig ner någon gång och skrev på den.

Har du något bollplank i textskrivandet?

– Nej, men Pange (Öberg, manager) kollar och lyssnar på texterna. Han är den som har kommentarer, uteslutande tror jag. De flesta vågar inte säga någonting. Och det är inte kul att ha respons från tio stycken och det är ju också svårt att komma in och ha en åsikt på ett konstruktiv sätt. Det är laddat.

Hur förhåller sig ditt skrivande av texter till skrivandet av själva låtarna, melodierna?

– Nästan alla låtar kommer till när jag har en textidé. Jag har gjort hur många låtar som helst när jag bara har haft ”la la la” att sjunga och det har nästan aldrig blivit någonting av dem. Jag måste ha några fraser för att känna att det är på väg till någonting. Det som har ändrats är att jag har börjat skriva med andra, framförallt med Hägglund (Per, keyboardist). Förr skrev jag bara själv. Han har varit med från ”Det är ni som e dom konstiga”-plattan. Fast vi började jobba ihop på ett Dramatenprojekt, teatermusik, det var efter PLP. Vi hade så jävla kul då, vi satt i ett rum på Dramaten och det var enkelt att skriva eftersom vi skulle göra ett libretto och inte behövde skriva texterna själva. Jag har otroligt lätt att sätta melodier när jag får en text i min hand. ”Ingen neråtsång” skrevs också under den tiden, tror jag, musiken och något slags början till texten.

Hur fungerar det rent praktiskt när ni arbetar ihop?

– Rollerna är väldigt flytande och vi är så bra polare. Vi åker alltid iväg någonstans och … utmanar stället. Vi har suttit på Gotland, i Skåne, Danmark, Schweiz, Italien, Frankrike, Berlin och Spanien. ”Höghussång” är skriven, tro det eller ej, på Mallorca, i Palma! Det var första gången Hägglund och jag åkte ner. Vi hyrde två lägenheter med terrasser och hade med oss en liten digital portastudio – som vi hade jättesvårt att få något bra ljud i.

Finns det några knep, något sätt att försätta sig i en låtskrivarstämning?

– Det är alltid bra att vara i rörelse. Jag tror att låtar kommer enklare då. Någonstans så kommer intrycken, men inte direkt, utan senare när man kanske allra minst anar det. När jag bara går omkring i min lägenhet och i samma kvarter så märker jag att det kommer mindre.

En sak som utmärker ditt låtskrivande är förmågan att komprimera texter och titlar. Från ”Tyst för fan”, ”Ung & kåt” och ”Flyktsoda” till ”Du ska va president”, ”Miss Huddinge -72” och ”Fanfanfan”.

– Det var väl ingenting som kanske var helt uttalat från början utan bara något jag gillade och hamnade i. Och ganska snabbt förstod jag att man inte har så mycket plats att vräka ut sig på, man måste vara komprimerad – som slagord. Det kommer naturligtvis från någon rockgrej, men också tidningar som Feber och Guru Papers (anti-auktoritär tidskrift som kom ut mellan 1972 och 1975, i redaktionen fanns bland andra Bruno K. Öijer som också skrev i Feber). De hade alltid sådana där sjuka slagord; ”Fantasin till makten” och ”Allting till alla”. Jag var jätteinspirerad av det i början och det har nog hängt med. Bra titlar är viktigt.

I dag är du väldigt skeptisk till svenska sångare som sjunger på engelska.

– Jo, nittio procent är ju vedervärdigt, fullständigt ut-tryckslöst. Jag tror att de flesta människor gör det för att de är fega och det är enklare att gömma sig bakom engelska standardfraser. De låter som sångare utan kontakt med sina egna hjärtan. Det blir ju hundra gånger mer på riktigt på svenska. Det är ju det som är så fantastiskt, varje ord väger blytungt. Men det finns ju lysande undantag: folk som skriver och sjunger bra grejer på engelska här också.

Har du blivit en bättre låtskrivare med tiden, skickligare?

– Nej, det tror jag inte. Det kanske finns en yrkesskicklighet hos dem som sitter och skriver hela dagarna, men för mig funkar det inte riktigt så. Jag har inte tillgång alls till den hantverksgrejen.

Tycker du inte att dina senaste skivor är bättre än dem du gjorde för tjugo år sedan?

– Jo, jo, plattorna är bättre, men det är ingen låt som är bättre än ”Vad ska du bli?” – och den skrev jag 1978. Att göra en låt kan vara tio procent ”regler”, men sedan måste man vara öppen för vad som helst. Och det är svårt att engagera sig i en låt som man känner att man redan har varit och nosat på. Du måste ju få en kick av låten och den enda kicken du kan få är att den har någon form av … nyhetsvärde inför dig själv. Annars faller det ju. Jag tror att det handlar om att försöka låta bli att känna sina verktyg, hantverket. Det enda som är viktigt är något slags spontanitet. Att hela tiden kasta sig in i nya situationer.

Det är svårare att överraska sig själv efter 250 låtar?

– Oh ja, så är det. Det var ju enkelt att skriva låtar under Ebbatiden jämfört med nu, för att då var allting en sensation eftersom jag var nybörjare. Att gå från ett E till ett H. Allt lät spännande. Nu måste jag hela tiden hitta nya infallsvinklar för att hålla det intressant. Det är den nojan jag har när jag börjar tänka på en ny platta. Den tanken hade aldrig slagit mig förrän före ”Skebokvarnsvägen”: ”Nu kan jag nog aldrig mer göra en platta”, tänkte jag. Man skriver sig ju färdig någonstans. Sedan gäller det naturligtvis hur mycket energi och nyfikenhet man har kvar. Och hur mycket man är beredd att offra. Varje platta kostar mer och mer. Det jag känt är att jag kanske har skrivit mig klar. Eller att jag inte ska kunna hitta eller få idéerna. Jag är ju i det stadiet att varje platta är min sista nu. Jag är 52 år och kan se att bland folk som är lite äldre är det få som gör spännande grejer. Jag satt i bilen häromdagen och tänkte att ”fan, det ska bli så jävla kul att bara dra igång och göra en ny platta”. Det är min grundinställning. Men om jag sedan lyckas med det är en annan grej. För tjugo år sedan så hade jag inga tvivel – med det minuset att jag någonstans gjorde dåliga plattor också.

Du åkte på Kalasturné sommaren 2002 och spelade för 125 000 personer, rockade än en gång framför en vägg av Marshallförstärkare.

– Ja, och jag tyckte inte det var kul. Jag hade gjort det förut, men jag blev erbjuden så mycket pengar för att göra den där turnén så jag kunde inte säga nej. Jag tror att det är den enda gången jag känt att jag verkligen behövde stålar. Enda gången jag har känt att det har spelat in i ett av mina beslut, jag hade aldrig tänkt så förut. Och jag mådde för jävligt hela tiden. Jag kände att nu är det ett bokslut som måste göras eller har gjorts – fast jag är kvar ändå och håller på. Jag kommer inte ihåg några specifika gig från den turnén, jo Varberg, där kände jag mig lite som en levande person. Jag satt där och stirrade över havet före spelningen. Jag hade gått i dvala i flera dygn.

Var det förväntningarna på Rock’n’roll-Rebellen och Det Androgyna Rockdjuret Thåström du kände av?

– Ja, säkert, det var en massa grejer som jag kände att jag bara måste komma bort ifrån. Saker som inte fanns i min kropp längre. Jag var tvungen att stå där och producera fram för att jag hade lovat det. Upprepa mig. Det är ju inget bra att göra musik och ha tråkigt. Det var nog jag som var odynamisk helt enkelt, jag vågade inte riktigt. Jag hade inte riktigt hamnat där att jag vågade vara naken på scen.

Och då vrålar man ännu en gång.

– Så klart. När man inte vet vart man ska ta vägen så fastnar man i det, man tar sin tillflykt i volym.

Kom idén på en mer lågmäld platta efter den turnén?

– Ja, jag bestämde jag mig för att ”okej nu är det dags”. Jag hade ju tänkt på den där akustiska plattan i massa år. Vet inte hur länge, men vi började ju göra sådana inspelningarna redan -00. Och jag var jättetrött på ”Ni som e dom konstiga” och “Mannen som blev en gris”, på gitarrmattorna. Jag bestämde mig för att ”nu skiter jag i alla yttre idéer om var, när och hur, nu ska jag skriva en platta med tio, elva jävligt bra låtar som står för sig själva”. Jag kände att jag hade en ny infallsvinkel och att jag för första gången inte skulle stressa. Jag är en ganska stressad människa. Jag kan bli stressad i duschen – och så kommer jag på mig själv: ”Vänta nu, jag behöver faktiskt inte bli stressad när jag står och duschar. Jag kan faktiskt ta det ganska lugnt nu.” (skratt)

Vad satte igång dig?

– Jag hade aldrig kunnat skriva ”Skebokvarnsvägen” utan att flytta hem till Stockholm från Köpenhamn och sätta mig på Åsögatan. Så är det. Jag hade burit uttrycket inom mig ett tag, men sedan när jag började skriva så sköljde låtarna bara över mig. Det var jävligt häftigt. Att sitta där på natten och höra folk som var på väg hem från Nada, krogen som ligger där, och känna att jag är inte med fast ”det är ett party nere på gatan” (textrad ur ”Söndagmåndagsång”). Plattan hette egentligen ”Önskehemsgatan” från början, det var den som gick förbi huset i Högdalen där jag växte upp, men Skebokvarnsvägen var gatuadressen.

”Skebokvarnsv. 209” kändes som om du öppnat en ny dörr. Ett annat uttryck.

– Jag upplevde det inte så själv direkt. När man är mitt inne i det så tänker man inte speciellt mycket på det. Jag kände bara att jag var trött på att vara diffus och ville kommunicera rakare helt enkelt. Lämna luddigheten bakom mig. Jag tröttnade på att kanske ibland inte veta vad jag själv menade. Jag bestämde mig för att gå vidare. Så är det, man tröttnar på det man gör. Men det var också i kombination med att jag bara vill stå och sjunga, förlita mig på min egen röst. Och jag höll som sagt på med akustiska grejer redan tidigare. Båda sidorna har funnits väldigt länge för mig. Jag skulle kunna ha sjungit ”Visa vid midsommartid” ur minnet också under Peace, Love and Pitbulls-tiden.

Vad var det som påverkade Skebokvarnsalbumet mest?

– Att jag flyttade hem. Jag hade ju varit borta i nästan tretton år. Dessutom har jag uppnått den åldern nu att man har en historia som helt enkelt överfaller en då och då. Det som jag hållit stången ganska länge, hållit borta och kanske inte tyckt varit så intressant att jag tillät mig att bejaka det. Och jag hade köpt en nylonsträngad gitarr och ett digitalpiano också, det blir annorlunda låtar. Jag lyssnade på andra grejer och fick mer tid och bodde med min dotter. Jag märkte det inte då, men nu kan jag förstå att mitt liv förändrades ganska mycket.

Du blickade också bakåt för första gången som låtskrivare.

– ”Skebokvarnsvägen” var egentligen inte menad som en platta som skulle prata om min uppväxt eller någonting sådant. Det bara råkade hamna där. Flödet blev som det blev, många saker sammanföll. Det är oundvikligt att man hamnar i något slags brytpunkt när man har så mycket historia att bära på. Den blir överväldigande. Samtidigt blir ens framtid kortare och kortare och ens liv i regel mindre intensivt. Man får barn, man får rutiner. Det blir mer tid att tänka på sådant, kanske. Ett annat fokus.

Du skriver väldigt ogarderat om din uppväxt.

– ”Främling överallt” var otroligt svår. Den hade legat jättelänge och bara väntat på att komma ut. Jag ringde min brorsa och sa: ”Nu har jag skrivit en låt om farsan.”
”Ja, jag har faktiskt undrat varför du har dröjt så länge”, svarade han. Och det var ju konstigt att den inte kommit tidigare. Den låten förändrade situationen ganska mycket, det var någonting som man inte riktigt kunnat tala om i min familj. Det var väldigt befriande. Jag lirar den jämt live.

”The Haters”, som handlar om Ebba Grön, är skriven som ett slags biografi.

– Mm, det är något slags hyllning till någonting fantastiskt man har fått uppleva. Det här med ”den tysta tiden” i texten kommer från Bowies låt ”Sons of the Silent Age”. Det var verkligen den tysta tiden när jag växte upp, en sådan miljö. Jag kunde läsa in mig själv så jäkla mycket i det uttrycket och han sjunger om ”sons of the silent age /stand on platforms”. Jag har stått på perronger och väntat på tunnelbanan under en lång tid av mitt liv. Därifrån kommer den raden … jävlar, vad jag snor (skratt). Men det är ju inte en stöld att bli inspirerad, eller hur? Jag försöker verkligen undvika att sno.

På de senaste två skivorna är din röst exceptionellt långt fram i ljudbilden.

– Ja, nu måste jag börja flytta tillbaka den igen, känner jag (skratt). Men, jag har tyckt att det har varit lite kul att göra två plattor med extrem fokus på sången helt enkelt. Man har ju sina olika hang ups; jag har alltid haft så jätte- svårt att se mig själv på bild, rörlig bild. Fotografier kan jag stå ut med, men när folk ber mig att kolla dvd eller videor på mig så är det nästan omöjligt, men jag tycker ju om att lyssna på mig själv som sångare.

Du har bott utomlands i långa perioder, i både Amsterdam och Köpenhamn. Vad var bäst med att lämna Sverige?

– Det kunde ha varit vilka städer som helst i Europa. Det var bara otroligt skönt att få ett annat perspektiv. Känna att världen är stor, i stället för något slags uppväxt i en ganska trist förort och ha haft det som utgångspunkt i tillvaron och sedan bli en innerstadsstockholmare – tro att man går omkring i världens medelpunkt fram tills man fyller 27 och sedan inse att det kanske inte är så. Och det var skönt att inte vara igenkänd. Att på något sätt återerövra sin vardag. Jag gillar inte att gå omkring och bli betittad, men det där har blivit bättre med åren. Förr hade jag extrema hjärnspöken, det började redan under åren med Ebba. Det var hemskt. Det var förföljelsemani.

”Vacker död stad” är inget smickrande porträtt av Stockholm. Du har skrivit varmare om utlandet, inte minst Köpenhamn.

– Jag tror den är gjord på Hallandsåsen, Västra Karup, en bondby. Jag bodde i ett jättestort hus och hade inget körkort så jag cyklade runt på åsen och var ganska vilsen. Det var precis efter min skilsmässa. Den låten är väl ganska giltig för Stockholm fortfarande, jag kan uppleva att det kan vara lite väl själlöst ibland och stifft, men frapperande vackert på sommarhalvåret. Jag har ingen reservationslös kärlek till Södermalm eller Kungsholmen eller någonting i den här stan överhuvudtaget. Jag kan både ha och mista det, men jag har ett barn som bor här och jag vill bo här för att hon bor här. Och de flesta vännerna som jag känt längst finns ju här. Det finns en massa positivt också. Och jag kan tycka att både Amsterdam och Köpenhamn är tråkiga städer. Det kanske är så att jag blir lätt uttråkad helt enkelt. Jag är nog en människa som kan vara mer eller mindre på resande fot tolv månader om året.

Du är Europa-freak.

– Definitivt. Totalt. Jag har inte varit utanför Europa på femton år. Senast jag var i USA var -90, -91. Jag älskar New York och vill jättegärna åka till New Orleans, men det finns ju annat än USA också. Hongkong har jag varit på väg till i tjugo år. Men, jag har så många ställen i Europa. Hamburg till exempel har jag hängt i hur mycket som helst, nästan så jag kan bli trött på staden. Någonstans känner jag en fascination och tillhörighet och en nyfikenhet på den tyska kulturen. Jag försöker se de häftiga sidorna i detta gigantiska land. Det går ju fortfarande ett nattåg från Malmö till Berlin 21.37 och då kan jag öppna fönstret ibland och se när det går förbi min lägenhet där. Jag kommer aldrig att bli färdig med Europa, det är omöjligt, men man kan ju göra en avstickare till, inte vet jag, norra Afrika kanske.

”Höghussång” spelar du fortfarande live. Du sjunger om att bo i Warszawa eller Altona, måla ikoner och säga ”allt jag kan på tre nya språk” – som en framtidsplan.

– Ja, det där är en sång om att livet är fullt av möjligheter. ”Jag kan göra det här, jag ska göra det här för det är min värld.” Jag ser det som en positiv text. Jag ska göra allt det här, för livet är så rikt och det finns så mycket. Det är nog grundidén. Och så ville jag använda ordet höghus. Varför? Jag tyckte nog bara att det lät bra.

Varför talar du så sällan om din musik? Du har inte gjort intervjuer på många år.

– Varför ska jag göra det? Jag behöver inte göra sådant, det är inget skivbolag som bestämmer över mig. Jag kom till en punkt där jag kände att jag stått i samma pose framför kameror sedan -86, och då kändes den lite cool fortfarande, men jag stod kvar i den tio år senare. Jag har poserat klart. Och vill folk lyssna på mina låtar och min röst så tror jag faktiskt att de gör det ändå. Det fanns en tid då jag behandlades som en människa som satt inne med sanningar: ”Här kommer han och han har lirat i Ebba Grön och skrivit kvasipolitiska texter i Imperiet”. Jag fick frågor om … världssvälten och kände bara: ”Hur kan ni fråga mig det? Är ni galna? Jag är bara en jävla lodare från Högdalen. Jag är ingenting jämfört med någon annan.”

Tystnad.

– Och jag vill inte göra kokböcker heller (skratt). Min skulle dessutom rymmas på ett A4.

Du samarbetar ytterst sällan med kolleger. Idag spelas det ständigt in nya duetter, tribute-skivor och cover-album med olika sångare och band.

– Ja, men jag har inga bra erfarenheter av sådant. Fast jag skulle vilja träffa någon som kan göra fantastiska stråk-arrangemang – få dem att låta lika bra som på en del av Nick Caves och Einstürzende Neubautens skivor. Och hitta en producent med verkligt bakvända idéer, helt utan respekt. Vad jag skulle behöva är … glittret. Ovanligheterna. Lite som den här remixen på ”Ståaldrigstill”, att med små enkla medel bara dra iväg mot ett annat håll.

Du står inte heller på scen mer än när du gör egna konserter.

– Nej, jag har sagt nej till att sjunga i Berwaldhallen och sådant där också. Varför ska jag göra det? Vad har det med mitt eget uttryck att göra? Stå med en symfoniorkester framför folk i slips? Hur bekväm kommer jag att vara och vad ska jag bekräfta inför mig själv? Den bekräftelsen är jag fullkomligt ointresserad av. Jag vill inte ha någon bekräftelse från något, vad ska jag säga … finare musik-etablissemang överhuvudtaget. Det skulle vara jättekeffigt – jag skulle vara jättenervös, sjunga fel. Urdåligt på alla sätt och vis. Jag har en tro på mig själv som kompositör och sångare, där tycker jag min styrka finns. Där kan jag se på mig själv och se mina kvaliteter. Inte som gitarrist eller som musiker överhuvudtaget. Och de där kvaliteterna är jag jätterädd om, dem ville jag inte kalleankafiera.

Den där viljan att undvika exponering är ganska ovanlig i dag.

– Folk tar sig kanske vatten över huvudet och tror att de ska göra en massa saker. Och i början blir man bländad av en massa erbjudanden. Det blev jag också, men nu… Jag är fullkomligt ointresserad av om någon symfoniorkester vill spela mina grejer. Jag gör faktiskt tillräckligt många dåliga grejer ändå, känner jag. Jag gör mina låtar tillräckligt många otjänster ibland. Jag behöver inte göra det än värre.

Vart är du på väg musikaliskt?

– Jag är inne på någon elektronvärld nu. Men, det är inte där problemet ligger. Det är inte det att jag tvivlar på mig själv som sångare. Att göra en ny platta är så mycket mer. Det handlar om att jag ska skriva tio låtar och de ska vara svinbra. Det är en otrolig lång process att gå igenom. Och sedan ska jag hitta rätt folk. Och som jag sa: Jag ser fram mot detta äventyr. Men, om jag ska ro iland med det, det är jag inte övertygad om. Så länge jag tycker att det är jättekul att höra min egen röst och att sjunga och känna att jag kan hamna i ett tillstånd som jag inte kan uppbringa i någon annan situation, det som indianerna pratar om – något slags nirvanaläge, så fortsätter jag. Det har varit min kick från början till slut: att hamna i det läget när man känner att man lämnar sin egen kropp och sjunger sig till ett tillstånd som är fantastiskt att befinna sig i. Jag kan hamna i det här i min lägenhet när jag sitter och sjunger. Det har någonting att göra med sången som jag tror är urgammalt, om människans vilja att sjunga. Sången tar en till en annan dimension helt enkelt. Något sådant hade jag aldrig upplevt innan vi började med Ebba Grön. Och den gåvan gör ju att jag lever, jag skulle aldrig bara lägga ner det. Jag bugar inför den gåvan och jag bugar inför den möjligheten som har fått mig att känna en sådan otrolig glädje. Men samtidigt så har jag ju en rädsla för att tycka att jag själv börjar göra dåliga saker. Att jag inte kan leverera något intressant inför mig själv.

Vad ger dig musikaliska kickar idag?

– Jag lyssnar mycket på elektronisk musik, som sagt, mycket instrumentalt. Jag älskar analoga syntar, jag har jättemånga – fast jag är ganska dålig på dem. Jag älskar det oberäkneliga, att inte kunna lära mig alla knapparna på min Pro1:a. Den är så brutal i sitt sound och samtidigt så varm.

Ny tystnad.

– Det är ett instrument som för mig är lika vackert som en gitarr, lika vackert som en gammal Gibson Les Paul …

… inpluggad i en vägg av Marshallförstärkare?

– Definitivt.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut