Det gnisslar, skevar och skaver mot en svartvit stadskuliss med en galgbacke av strålkastare bakom plåtvisir. Thåström kommer alltid att vara rösten som reser sig ur avgrunden på Hades-gränsen mellan liv och död. Fabriksfinishen på turnépremiärens fullsatta Cirkus är redan mer påtaglig än i vilken påkostad Rammsteindekor som helst, och de isande pianoackorden skär rakt igenom allt. Artisten Thåström har på en del håll hamnat i skuggan av alla poetiska analyser. Som om musiken – i kombination med de där orden – inte hade något eget existensberättigande och det vore verkligen fel att behandla låtarna lika styvmoderligt på scen.

Raden om ”när Whitney sjunger Dolly” i referenstyngda ”Samarkanda” utlöser visserligen ett spontanjubel som visar att publiken lyssnar till varenda strof. Samtidigt skulle jag kunna ägna hela den här recensionen enbart åt soundet under introt till inledande ”Beväpna dig med vingar”; åt hur Thåström alltid varit det där gnisslet i maskineriet – både bildligt och bokstavligt.

Thåströms femmannaband är sensibla grovarbetare och bygger upp industriella högspänningsfält, där gitarristen Pelle Ossler inte så mycket smeker som plågar sina strängar med stråke. Det låter så där gråsvart lysande som bara Thåström förmår bortom alla folklighetsskov. För det där påtalat Lundelliga kommer liksom på skam när Sveriges främsta rockikon flaxar av och an, slår på stora ståltriangeln och beväpnar sig med sång.

”Dansbandssångaren” går från suggestivt puttrande plåtångest till malande skärseldsdans. Trots 90-talets blytunga Peace Love & Pitbulls-period har Thåström alltid varit bättre på att göra industrirock när han inte uttryckligen går in för det. ”Låt dom regna” blir en betongdoftande oljefatsritual och storstadskylan hamras fram i ”En vacker död stad”.

En del av tjusningen med Thåströms konserter är att få överraskas av nya arrangemang, som i en ökenbluesigt anlagd ”... ingen neråtsång” med en sorgsen orgelton i botten. Den lågmält larmande ”Nere på Maskinisten” får förfallet att låta förtvivlat vackert. Men i publiken finns kanske också fler radhus- än rännstensrebeller, både yngre och äldre. Så som ju punkens publik nästan alltid har sett ut, och där de flesta av oss ser ut att leva den sortens välordnade medelklassliv att vi kan undvara några insamlingsslantar för de hemlösas sak i foajén.

Jag minns mina egna tonårs punksafari längs gröna t-banelinjen ut till Rågsved, där Ebba Gröns karriär begav sig innan jag var född. Sedan dess har jag hunnit se Thåström återvända som soloartist i slutet av 90-talet, hålla ett underjordiskt väckelsemöte i Tantolunden, men också hört honom rulla ut bedrövligt sömndrucken balladrock under en forcerad spelning på Arvikafestivalen. Och kanske är det delvis därför den här kvällen stundtals känns så magisk, men också lite kluven.

Thåström har visserligen alltid låtit lite malplacerat kraxig i ”Aldrig nånsin komma ner”, men känns knaggligare än vanligt i sitt försök att med storslagen arenabombasm ikläda sig någonting han inte är. Att sången ligger ojämnt i mixen beror delvis på att han sjunger lite svajigt. Rösten gör sig numera nästan bäst som raspigt reciterande, men Thåström kan fortfarande slita ut stämbanden i Imperietklassiker som ”Rock’n’roll e död”, smyckad med både surfsolo och maniska nycker.