Reine Fiske hade redan en central plats i den svenska grooverocken som gitarrist i Dungen. I bandet The Amazing skapar han nu ”lyrisk och dunkel” rockmusik med doft av både jazz och rusig Manchesterpop.
Bandnamnet är ironiskt, förtydligar Fiske noga över sin indiska lunch. Embryot till The Amazing var i själva verket ett antal ändlöst sinnesutvidgande jam i Ängby sommaren 2007 som lät just ”amazing” och så fick den då Anna Järvinen-förstärkta orkestern heta. Christopher Gunrup – som sjunger och skriver låtarna – föreslog för Reine Fiske att de skulle spela mera. Repandet blev fokuserat.
The Amazing debuterade med en självbetitlad skiva 2009, men bandet har fortfarande få spelningar i ryggen, dock en i New York. Nya albumet ”Gentle stream” har skapats under två år. Inspelningen fästes på tvåtumsband i Fashionpolicestudion på Kungstensgatan i Stockholm med bland annat saxofonisten Jonas Kullhammar som gäst. Fiske hoppas just nu mest av allt att bandet får fler spelningar. Det har känts ”väldigt bra” när de spelat ihop den sista tiden, säger han med samma försiktiga precision som han spelar gitarr. Få svenska gitarrister i hans generation är så omtalade. The Amazings musik är utan tvekan ändå resultatet av ett kollektivt arbete, om än ett fritt sådant.
– Man skickar in de idéer som man går och bär på, det blir ganska mycket vad det blir, sammanfattar han. Och sedan styr ju Christophers låtar, men han säger bara ”Det här är sådan här låt, något sådant här typ, ja nu kör vi så får vi ses vad det blir!”. Och känns det bra så tar vi nästa låt. Allt uppstår i stunden, men det finns flirtar med all möjlig musik på skivan. Jag tycker det är konstigt att vi så ofta kopplas till musik från sextiotalet. Jag hör snarare Manchesterband från tidigt 1990-talet rent musikaliskt, fast det vi gör kanske är lite friare och mer … släppt.
Just det frisläppta i er musik påminner om hur jazzlåtar spelas och sitter ihop.
– Jo, det melodispråket kanske hörs på skivan. Skandinavisk jazz med den där lyriska och dunkla tonen eller John Coltranes kvartett.
Fiske ser det unga intresset för en friare och mer sökande rockmusik som en reaktion på livet omkring oss, en stress ”vi ju alla är fångar i”. Genrens uttryck ses som en uppkäftig självständighetsförklaring.
– När jag träffade Gustav (Ejstes, Dungens frontman) så var allt ganska blåögt, men vi möttes i en total kärlek till den skandinaviska musiken. Det var redan då en revolution mot det vanliga och tråkiga. Mot dem som var tanter och farbröder redan vid 30. Vi ville ha långt hår och skägg och låta musiken få en annan dialekt och språk. En fuck off-mentalitet, ”vi vill ha något eget, vi är flummiga, men vi skiter i det och bara kör vår grej”.
Hur skulle du ha upplevt er musik på ”Gentle stream” om du lagt den på grammofonen?
– Den är väl ganska dunkel och inåtvänd på ett sätt. Vi ville bara ge en vision av att vi är ute och flyger eller åker bil på någon fantastisk väg.