I en Östermalmslägenhet på 80 kvadratmeter trängs Manuela de Gouvia, Isak Sundström och Mimmi Skog i en tvåsitssoffa. Det är än så länge den enda möbeln i våningen som de hyr i andra hand. Senare i veckan kommer flyttlasset från Gotland till huvudstaden.
Det har gått undan. I mars 2005 repade de tre studenterna tillsammans för första gången. En månad senare började de spela på lokala gotländska krogar. Redan efter andra giget skrev de skivkontrakt med Novoton och kort därefter knöts de till bokningsbolaget Luger, som inte ens hade sett bandet live.
Lagom till morgondagens albumdebut "Förbi fabriken" har Pascal hunnit vara förband till Moneybrother på Berns i Stockholm och de blev nyligen bokade till Hultsfredsfestivalen.
- När som helst kommer de att inse att vi egentligen är rätt dåliga, säger Isak och ler finurligt. Du vet, "det där är ju bara tre nollor från dagcentret på Gotland!"
- Precis, instämmer Mimmi. Jag går hela tiden runt och tänker: "De fattar inte att det här är kejsarens nya kläder!" Det är som att vi lever i en bubbla som snart kommer att spricka. Allt är så overkligt. Vi pluggar ju fortfarande heltid och har tentaångest precis hela tiden.
Pascals musik låter som en film av Ken Loach brukar se ut. Ursinnig diskbänksrealism med taggiga gitarriff, desperat sång och slamriga cymbaler, utan stiliga omskrivningar, tjusiga kulisser eller muntra poptrumpeter. Ändå påpekar både Isak och Manuela att debutplattan, som spelades in på två dagar, gärna hade fått vara stökigare, mindre polerad.
- Det är väldigt skönt att skrika, säger Isak och ser oväntat eftertänksam ut. Särskilt när det är höst. Då vill man gärna vråla sig hes. Liksom rensa ut. "Det låter så jävla bra, och ni är så jävla fula!" som min kompis Olle konstaterade efter att han sett oss spela live första gången.
- Det var ju jättefint sagt, säger Manuela och tittar allvarligt på Isak och Mimmi som nickar instämmande.
- Väldigt vackert.
Trions larmiga och samtidigt melodiösa punkrock - med texter om att drömma sig bort till en krog i Hamburg och fly från folk som spyr på stentrappor "innan de knullar i ruiner" (en dokumentär bild från Isaks lägenhetsfönster vid S:t Hans ruin i Visby under Medeltidsveckan) - har redan jämförts med alla från Ebba Grön och The Clash till Jesus & Mary Chain. Men ingen av medlemmarna vill kännas vid någon rocknostalgi. De hämtar mer inspiration från närmiljön på Gotland - det karga landskapet, stenbrotten, fabrikerna.
- Isak brukar säga att vi spelar i ett pop- och rockband, säger Manuela och fnissar. Jag tycker att det låter bra, även om vi egentligen vill spela surf. Men vi är inte så duktiga på våra instrument.
Pascal är namnet på en "fosterliknande mask" som Isak hittade i en flaska under en skogspromenad efter att han sparkat sönder en spis av oklar anledning. Han tog omedelbart med sig flaskan till replokalen och konstaterade triumfatoriskt: "Nu är det på riktigt! Jag har hittat fostret! Jag har hittat Pascal!"
- Jag blev väldigt paff första gången vi repade, berättar han. Jag har spelat i en del band tidigare, ofta lite rockabilly och så, och då har man alltid försökt låta som något annat rockabillyband. Det här kändes direkt som något annat. Något man kan stå för.
Snacket om det unga bandet - Isak är 22 år och både Manuela och Mimmi är 23 - drog i gång på allvar med democovern "Hungrigt hjärta" efter Bruce Springsteens "Hungry heart". En låt som spreds på nätet och snabbt fick internationella fans. Även om de inte fattade ett smack av svenskan gillade de taggtråden som gotlänningarna lindat in "chefens" partydänga i. Det är fortfarande en livefavorit, men på grund av rättighetstjafs finns inte "Hungrigt hjärta" med på skivan. Härnäst väntar en cover på "Painkiller" av Judas Priest - med svensk text, förstås.
- Jag skulle aldrig kunna skriva en text på engelska, säger Manuela. Vad skulle man säga? "Hello darling, you look good, come on over!" Då skulle vi definitivt bli ett skämtband. Dessutom är ju svenska ett skitfint språk &
- Och så mycket roligare ... när man är i Sverige, inflikar Isak.
- Eller hur, fortsätter Manuela. Vi har ju inga planer på att bli stora i Japan. Men vi har några låtar på tyska, för vi vill gärna åka på Tysklandsturné. Vi fick inspiration efter att vi köpt en lär-dig-tyska-kassett som vi lyssnade på i bilen. "Ich habe eine Mantel gekauft" är en av våra nya, mer syntiga låtar.
Blir det fler syntar i stenbrotten framöver?
- Kanske det, säger Isak. Nu när vi fått så mycket uppskattning har vi dessutom börjat samla på oss en massa överdådiga idéer om att vi ska sätta upp stora shower med uppstoppade djur på scenen och att vi ska göra entré i sådana där kolonialmaktskläder. Du vet, tropikhattar och så...
- Det kommer definitivt att bli av, fastslår Mimmi och slår triumfatoriskt ut med armarna. Men först måste vi börja få betalt för våra spelningar.