I skuggan av en skivbransch i kris, där fildelning är regel snarare än undantag och försäljningssiffrorna stadigt pekar nedåt verkar en ny musikalisk kreativitet ha vuxit fram.
– Under min livstid har jag inte varit med om något liknande. Det kommer så många bra låtar varje dag att jag måste stanna upp och nypa mig i armen, säger Per Sinding-Larsen, programledare för SVT:s musiksatsning ”Popcirkus”.
Han menar att de dystra framtidsprognoserna för skivbolagen indirekt genererat en ny spelglädje, men också en öppenhet och en samarbetsvilja artister emellan.
– Det är dags att lyfta blicken och se vad som hänt med musiken och musikerna bakom dystopin. I och med nedladdningen miste de traditionella makthavarna sina positioner. Skivbolagen har inte samma mandat som tidigare. Nu måste artisten söka nya vägar, säger han.
Emanuel Lundgren, frontman i tjugoåttamannabandet I’m from Barcelona, håller med.
– Man klarar sig bättre på grejer man gjort själv. Musikprocessen har snabbats på. Du behöver inte vänta ett halvår efter inspelning med att släppa en skiva. Det stimulerar kreativiteten och lekfullheten, säger han.
Samtidigt menar Joel Alme, som både släppt musik under eget namn och spelat med bandet Hästpojken, att det kreativa uppsvinget grundar sig i en frustration och en osäkerhet.
– Det här är det nya utanförskapet. Det går inte längre att gå den vanliga vägen. Man stärks av utmaningen, samtidigt suddas gränserna ut, säger han.
– Det nya musikklimatet ställer helt andra krav på en artist. Han eller hon måste vara mer kollegial, fortsätter Per Sinding-Larsen.
Och visst har mentaliteten förändrats i Musik-Sverige.
På P 3 Guld-galan i januari framförde Hello Saferide sin låt ”Anna” tillsammans med Detektivbyrån. Nicolai Dunger gästar A Camp på skivan ”Colonia” och under delar av deras kommande turné. Medan Anna Ternheim turnerar med två andra artister, Nina Kinert och Ellekari Larsson från The Tiny, i sitt band. Kleerups samarbeten med artister som Robyn, Titiyo och snart också Markus Krunegård är ett annat exempel. Christopher Sander, sångare i indieorkestern [Ingenting], arbetar med hyllade Anna Järvinen på sin kommande soloplatta ”Mina damer, herrar, älskade barn, det här är Christopher”. Han står i sin tur som upphovsman till hennes nya singel ”Äppelöga”.
– Hela den svenska musikscenen känns som en enda stor replokal, eller ett enda stort band. Den är lite som Göteborg varit de senaste åren, säger Joel Alme.
Blickar man över Atlanten följer sångerskan Sia Furlers karriär samma spår.
I en intervju i DN berättar hon att hon antagligen aldrig fått sitt internationella genombrott om det inte vore för att Norah Jones och Ben Gibbard medvetet sjöng falskt på en konsert där de tre medverkade. Det var så medierna fick upp ögonen för henne.
– Du kan inte lita på något skivbolag. Det finns inte längre några strategier för hur man gör karriär. Du kan bara lita på dina kolleger, sammanfattar Per Sinding-Larsen.
Bandkonstellationer och soloartisters samarbeten med andra musiker tycks även röna kommersiella framgångar. Av de svenska akterna på Trackslistan de senaste två månaderna är topparna uteslutande hämtade ur den kategorin.
Albumaktuella Mando Diao har under en längre tid klamrat sig fast vid förstaplatsen med singeln ”Dance with somebody”. För bandets ena sångare, Gustaf Norén, ligger musikens essens i det fysiska instrumentet.
– Du måste kunna hantera en dator som du hanterar ett instrument men det blir aldrig lika levande, säger han.
Samtidigt menar han att Mando Diao har en stadig fot i en klassisk bandtradition, där svettdroppar i replokalen värdesätts och varje spelning skulle kunna vara den sista.
– Vi kommer från en fritidsgårdskultur där musiken från början var ett sätt att umgås. Det är inte särskilt socialt att sitta på sin kammare och göra electro. Det var kanske därför man började spela gitarr och inte synt, säger han.
Även de elektroniska akterna på den svenska scenen har tröttnat på att resa land och rike runt ensamma med en laptop under armen.
Pophoppet Jonathan Johansson tar med sig ett stort band på vårens turné, Juvelen har lagt solokarriären på hyllan för stunden och Johan T Karlsson i Familjen turnerar ständigt med sidekicken Andreas Tilliander. Till och med Nordpolen går i bandtankar.
– Främst för att spelglädjen inte blir densamma, men också för att det helt enkelt är tråkigt att turnera ensam.
– Jag har suttit själv i studion i två år. Nu vill jag bara ut och spela tillsammans med andra. Jag struntar i att det knappt blir några pengar kvar i min ficka, säger Jonathan Johansson.
– Du spelar en timme och väntar tjugotre. Vem vill åka runt ensam? säger Emanuel Lundgren, och poängterar att personkemin och mångfalden är I’m from Barcelonas styrka.
Han fortsätter:
– Folk kanske känner som jag: att man faktiskt tröttnar på sig själv till slut. Det blir mer intressant och variationsrikt när man är ett band, säger han.
Per Sinding-Larsen ser också en annan trend i en tid där skivbranschen går på knäna. I och med teknikutvecklingen har den visuella bilden fått en större kraft. Flimrar man inte förbi i Ipoden, tv-apparaten eller reklamen så finns man inte.
– Du måste in i apparaten för att bli någon. Artisten är medveten om att man kanske bara får en chans. Det gäller att ta den – ibland med hjälp av andra, säger han.