Attacken framstod som sämsta tänkbara marknadsföring för en ny skiva. De brittiska tidningarna Sunday Times och Sunday Telegraph kunde publicera ett läckt mejl där skivbolaget Island records vice vd David Sharpe sågade veteranen Tom Jones kommande album ”Praise & blame”.
I brevet var Sharpe ursinnig över att Jones, 70, fått spela in en skiva med hymner i stället för att leverera fler lättsamma poplåtar som ”Sexbomb” och ”Mama told me”. Tom Jones värvades nyligen från skivbolaget EMI för cirka 18 miljoner kronor.
”Är det här ett sjukt skämt”, frågade Sharpe i brevet avsett för kollegor. ”Vi investerade inte en förmögenhet på en etablerad artist för att han skulle ge oss tolv låtar från bönboken”, fortsatte Sharpe. Redan nästa dag rapporterade dock dagstidningen Guardian att mejlet kunde vara en pr-kupp för att uppmärksamma Tom Jones försök att på ålderns höst byta musikaliskt spår till en mer seriös och tänkt lukrativ inriktning.
Tom Jones nya skiva innehåller avskalade coverversioner av låtar med bland annat Bob Dylan, Susan Werner och Sister Rosetta Tharpe. Inspirationen är Johnny Cashs hyllade avskedsalbum med Rick Rubin som gav countrystjärnan en ny yngre publik.
Inte ens Tom Jones vet om det läckta mejlet är en pr-kupp.
– Jag fattar ingenting, säger han och skakar på huvudet när vi möts på Charlotte Street Hotel i centrala London. Alla på Island Records visste vad jag höll på med. I mejlet säger han ”Vi betalde för ’Sex bomb’ och fick en massa psalmer”, men det var tvärtom. De ville ha fler hymner och bad mig göra ”Amazing Grace” med en kör. Jag svarade att skivan skulle vara mer avskalad, rå och rockig.
Tom Jones har krävt svar från sitt skivbolag.
– När jag konfronterade en av cheferna på Island Records med mejlet så sa han ”Det har åtminstone gett skivan uppmärksamhet”. Jag blev förbannad. Jag svarade ”Det är usel uppmärksamhet. Mina fans tror att inte ens skivbolaget gillar albumet”.
Är det här ett tecken på att musikindustrin är mer cynisk än någonsin? Först chefens ilska över att du vill göra en mer seriös skiva. Därefter uppgifterna om att ilskan kan vara en pr-kupp.
– Ja. Jag har fortfarande inte ens fått svar från skivbolaget om det är ett pr-trick. Allt de säger är att ”Vi kommer att kompensera dig om vi förstört något”. Om det är ett pr-trick så borde åtminstone jag, av alla människor, få veta det.
Förra året slutade Tom Jones färga sitt hår och skägg svart. På ”Praise & blame”, där Jones tolkar sina favoritlåtar om botgöring, visar han upp sin rätta ålder även musikaliskt. Han kallar albumet för ett gospelalbum även om en del tolkningar, som versionen av John Lee Hookers ”Burning hell”, låter mer som White stripes moderna blues än traditionell gospel.
Skivan, inspelad med multiinstrumentalister som Booker T Jones och folkrockproducenten Ethan Johns (Ray LaMontagne, Ryan Adams, Rufus Wainwright), är ett 40 år gammalt löfte till Elvis Presley.
– Elvis tjatade alltid på mig att jag skulle spela in en skiva med mina favorithymner, men det är först nu jag har lyckats övertyga ett skivbolag att våga släppa albumet. Har du varit framgångsrik med pop så är det svårt att få göra något annat mer ärligt. Skivbolagschefer lovar att du ska få göra vad du själv vill, men sedan skjuts dina drömprojekt bara på framtiden hela tiden.
Tom Jones och Elvis Presley uppträdde i Las Vegas samtidigt i början av 1970-talet. Båda artisterna var sexsymboler och fick vänja sig vid att kvinnor i publiken kastade sina hotellnycklar upp på scen. Bland rouletteborden och neonskyltarna upptäckte sångarna att de hade en liknande bakgrund. Vännerna var uppvuxna med gudsfruktan och kärlek till gospel.
– Jag brukade sjunga gospel med Elvis i hans hotellsvit på nätterna. Han hade med sig sina bakgrundssångare och vi stod runt hans elpiano efter föreställningarna. Vi brukade försöka bräcka varandras dansrörelser. Elvis kunde aldrig bara sitta ned och sjunga. Han tog aldrig ledigt från att vara Elvis. Han skulle alltid göra sina dansrörelser. Då kunde naturligtvis inte jag sitta still.
Tom Jones imiterar Elvis karateinspirerade dans. Han ler stort.
– Men det var ett tufft liv. Jag fick aldrig sova. Elvis var extra påstridig de dagar när han var ledig. Ett av mina mest bestående minnen från den tiden är hur jag försöker gå hem, solen har redan gått upp, redan om några timmar ska jag göra mina två dagliga föreställningar, men Elvis kräver som alltid att vi ska sjunga vår favoritgospel en gång till, Kris Kristoffersons ”Why me”. Det var svårt att säga nej till Elvis när han ville sjunga gospel.