Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Tommy Körberg – från fosterhem till rampljus

Foto: Eva Tedesjö
I kväll coachar han lovande sångerskor i ”True talent” och på torsdag spelar han i ”Riktiga män” på Maximteatern. ­Efter mer än 40 år i underhållningsbranschen jobbar ­Tommy Körberg hårdare är någonsin. För DN Söndag berättar han om sin tuffa uppväxt och om pappan som försvann.

Skämten haglar i sminklogen när Tommy Körberg ska förberedas för kvällens föreställning.

Dagen innan har sminkören råkat klippa av en liten hårtofs, ett tacksamt tema för godmodiga elakheter.

– Fortsätter det så här så är jag flintskallig efter säsongen, säger Tommy.

– Men älskling, svarar sminkören Sigge Avander. Det är klart jag är nervös, det är ju inte vem som helst som sitter här.

Tommy sminkar själv över blanka hudpartier och lägger rutinerat sin ögonskugga inför scenframträdandet.

– Sen får du rätta till, säger han till Sigge.

Snart ska han åter stå på scen och göra roll­figuren Ture i ”Riktiga män” som nu går för andra säsongen på Maximteatern i Stockholm.

– Persbrandt var här i går, säger han. Vi tränar på samma gym. Det kan man inte tro.

Mycket namedropping blir det när man hänger med Tommy Körberg, kanske ofrånkomligt efter ett mer än 40-årigt liv i centrum av underhållnings-Sverige. Peter Dalle och Kjelle Bergqvist och Per Morberg och Lasse Hallström är bara några av kompisarna som nämns i en aldrig sinande ström av anekdoter och referenser.

Denna höst dubbeljobbar han. Förutom ”Riktiga män” – fyra föreställningar i veckan – så är han röst-coach i TV 3:s storsatsning ”True talent”. I programmet ska den bästa rösten utses, utan hänsyn till andra faktorer, som ålder eller utseende.

Men efter att de första deltagarna gallrats ut med hjälp av juryer som bara fått lyssna till deras röster, har just stajling och deltagarnas personligheter blivit allt viktigare. Trassliga eller tragiska bakgrunder får stort utrymme.

Mot det är Tommy Körberg kritisk.

– Dom vill gärna att folk ska gråta i tv. Det blir för mycket känslopjunk. Folk röstar ju inte på sångrösten då, utan på ödet. Det har jag sagt hela tiden, inför kameran också. Men det klipps bort.

Eller när deltagarna skulle vara med i skratt­yoga.

– Skrattyoga! Är inte det ute sen 15 år tillbaka? Jag har bara sett det på morgon-tv och jag tänkte: Skojar dom med mig?

Tommy Körberg är en svensk superkändis. När vi ska ta en taxi och släppa av honom där han bor behöver han inte säga adressen.

– Jag vet. Jag har kört dig förut, säger taxichauffören.

Till kändisskapet finns många orsaker. Först och främst den artistiska.

Genombrott med Tom & Mick & Maniacs på 60-talet. Två gånger segrare i svenska Melodifestivalen – med ”Judy min vän” och ”Stad i ljus”. Musikalartist (”Chess”, ”Sound of Music”). Skådespelare i mycket, från ”Ronja Rövardotter” till dagens komedi på Maxim.

Men också:

Frispråkigheten. Han har inte dragit sig för att kritisera artistkolleger. Han har kallat Tomas Ledins texter ”intellektuell pedofili”. Och sagt om Christer Sjögren: ”Jag har sett en gammelgädda uppstoppad i en fiskaffär som har mer uttryck än vad han har.”

Skandalerna. Han har åkt fast för kokaininnehav (för 30 år sedan) och rattfylla (2002), brott han avtjänat fängelsestraff för (tre månader respektive en).

Öppenheten. Han har talat öppet och till synes utan att tveka om sina tillkortakommanden.

–  Mitt gränslösa leverne kanske beror på att jag inte hade någon fadersfigur när jag växte upp, säger han, men tar genast tillbaks det: Jag tror inte det, egentligen. Jag tror man formas genetiskt. Sedan tillkommer sociala faktorer, och under mina tidiga år flängde jag omkring. Min oro kommer nog därifrån.

Han tystnar. Och lägger till:

– Om man nu ska försöka analysera. Jag för­söker skita i det, men jag vet att ni journalister alltid vill höra sånt.

Han föddes i Skellefteå. Men det hade lika gärna kunnat bli någon annanstans.

– Min mormor var gammelkyrklig och väldigt sträng med vad man fick göra. Hon stod för den moraliska religiositet som fortfarande är ett gissel på många håll.

Mormor och morfar bodde i Odensala nära Märs­ta och hade elva barn.

– Morsan blev på smällen utan att vara gift. Det var 1947 och enligt mormors normer skulle barnet bort. Det tyckte de flesta av hennes syskon också, utom några få. Det var dem jag blev vän med senare, utan att känna till detta. Konstigt, va? Nu är alla borta.

Eftersom hon inte fick föda barnet så rymde hon hemifrån och reste norrut.

– Jag kunde ha fötts i Gävle, eller Söderhamn, eller Umeå. Hade hon väntat tillräckligt länge så hade jag väl varit född i Finland. Men det råkade bli Skellefteå.

Förlossningen blev besvärlig, enligt vad Tommy senare fått höra. Han drogs ut med tång och nöddöptes på sjukhuset.

– Min mamma ville att jag skulle heta Bert-­Tommy. Med bindestreck. Det hade ju varit för­ödande för min karriär. Utom i dansbands­kulturen, där hade jag kunnat bli poppis. Tänk dig: Bert-Tommyz! Med Z! Men nån på sjukhuset hade förbarmande med mig och tog bort bindestrecket.

Tommy blev placerad i ett fosterhem i Skellefteå medan hans mor repade sig. Dessutom måste hon hitta en man, gifta sig och bli stadgad så att pojken skulle få en trygg miljö.

– Det sa mormor med det religiösa pekfingret höjt.

I Helsingborg hittade mamman sin man. Enligt Tommy var han en alkoholiserad gitarrist som blivit ”Sveriges Frank Sinatra” i någon tävling.

– Medan hon flyttade dit var jag kvar i fosterhemmet och blev inte så väl behandlad, efter vad jag förstått. Mina snälla morbröder hämtade hem mig därifrån efter kanske ett och ett halvt år. De har berättat att jag hade sår över hela kroppen. Jag fick bo hemma hos mormor och morfar tills morsan gift sig.

Medan mormor var ”vansinnigt religiös” jobbade morfar hårt åt bonden på trakten, samtidigt som han vantrivdes med livet hemma och söp. Dessutom var han, enligt Körberg, Sveriges första storbandsledare.

Med mannen och äktenskapet ordnade kunde hans mor hämta sin son och flytta till Skånegatan på Söder i Stockholm. Där hittade paret snart till stans nöjespalats.

– Min mamma Martha var Nalenböna och sjöng i Harlem (lilla salen på Nalen). Hon var skitbra sångerska och snygg som fan.

Men Stockholm innebar alltför många frestelser för hennes nye man. Han var instrumentmakare också, så de sökte sig till någon stad där en sådan behövdes. Det blev Ronneby i Blekinge. Där öppnade han instrumentverkstad.

Men det blev skilsmässa när Tommy var i tioårsåldern. Hans mor blev ensamstående trebarnsmamma, och det var ingen lek.

– Det var en intolerant tid. Jag brukar säga att femtitalet var förspelets årtionde, sextitalet blev det fria sexets.

Men en ny man kom in i hans mammas liv. Han hette Ingvar Körberg och jobbade som lärare på folkhögskolan Biskops-Arnö utanför Enköping.

Enligt Tommy adopterade han alla tre barnen. Men för detaljer vill han att vi kollar med hans syster Rosa, som har bättre koll på familjehistorien. Och hon menar att det inte var riktigt så, men att han i alla fall gav dem sitt efternamn.

Som tonåring fann Tommy sina vänner inte främst i den vanliga skolan, utan på folkhögskolan där familjen nu bodde. Han kallar det ”min intellektuella period”.

– Mina kompisar där var 30 år och äldre. Jag spelade schack, lyssnade på klassisk musik och gick på visaftnar i köket på Biskops-Arnö.

Hans dröm då var att bli utrikeskorrespondent i Moskva. Han läste ryska och tänkte att han skulle vara stationerad där den dag i framtiden då Berlinmuren föll.

Men sen kom gitarren och Beatles in i hans liv. Då var det kört. Den intellektuella perioden tog slut.

Mammans nye man hade inte blivit någon ny pappa för honom. Han var redan 14 år när de träffades och van att klara sig själv och ta hand om sina småsyskon, berättar systern Rosa. Tommy Körberg hade växt upp utan någon riktig fadersfigur. Men många år senare skulle en pappa dyka upp – på ett helt oväntat sätt.

Vi äter en dagens rätt på Grönkulla kafé i Nacka strand, strax intill de lokaler där ”True talent- deltagarna tränas, coachas och filmas, när han berättar.

– När jag gifte mig (1988) stod han plötsligt i poplinrock utanför kyrkan. Han delade frikostigt med sig av sin existens till Hänt i Veckan. Min morsa mådde ju inte bra av det.

De hade letat efter hans pappa länge, berättar Tommy Körberg. Utan framgång, vilket delvis beror på att han hade bytt efternamn. Nu arbetade han som begravningsentreprenör.

När Tommy blev till hade hans biologiska far en familj vid sidan om. I dag vet han att han har en tre månader äldre halvbror.

Efter pappans uppdykande vid kyrkan började de umgås, och enligt systern Rosa fick de två en nära relation. Själv säger Tommy:

– Jag började träffa honom för att mina barn ville ha en farfar. Jag gjorde det som en eftergift till dem. Han drog ju när jag föddes, så jag tyckte inte han var speciellt upplyftande. När jag behövde honom var han inte där för mig någon enda gång.

Men det går inte att undgå värmen i rösten när han talar om sin far, begravningsentreprenören.

– Han lurade i mig att han varit präst, men att han blivit avstängd för att han köpt ut rödtjut till tanterna i församlingen i Söderhamn när han skulle handla nattvardsvin. Han kunde Bibeln. Vi kunde diskutera Marie bebådelsedag. Blev Maria på smällen av den heliga ande? Matteus har ju en version av det och Lukas en annan.

Är du själv så bibelkunnig?

– Nej, inte alls. Men jag kan bli intresserad av och sätta mig in i sånt som är motsägelsefullt, och inte minst i frågor där vetenskap står mot religion.

Mot slutet satt pappan i rullstol i sin lilla en­rummare.

– Han hade rökt så mycket att han förlorat benen men fortsatte ändå. Satt där och rökte och fimpade i en röd hink med vatten. Han öppnade knappt fönstret. ”Äh, farsan, så här kan du inte ha det”, sa jag. Tänkte han skulle kunna bo på ett ställe med en skjutdörr så att han kunde rulla ut i friska luften. Men han ville inte flytta.

Tommy berättar att han tog ut sin far en del, bland annat till konserter. Satte honom i baren på Bomans i Trosa med en cigarr och en konjak.

Härmar:

– ”Det här är livet!” Han var högröstad och gans­ka bullrig. Det kan jag känna igen mig i.

När fadern dött åkte Tommy tillsammans med sin vuxne son Anton till Norrtälje för att ta farväl.

Det var då han fick veta det.

– Utanför kapellet stod en präst som vinkade mig till sig och sa: ”Det är något jag måste prata med dig om. Din far var aldrig präst.” Anton och jag tittade på varann, och så började vi fnissa.

Vi hänger med till ”campen” där deltagarna i ”True talent” coachas av tre proffs. Förutom Tommy Körberg också artisterna Pernilla Andersson och Danny Saucedo.

Tommy har haft motgångar. Av hans fyra adepter har två redan slagits ut. Fördelen för de kvarvarande, Emelie och Sara, är att de får mer tid tillsammans med sin handledare och den han valt att ha med sig: pianisten Tommy Berndtsson, Bernie kallad.

Tommy Körberg säger att han funderade ordentligt innan han accepterade att vara med i programmet.

– Det var min fru som tyckte jag skulle ge mig på det, i stället för att sitta hemma och klaga på allting. Och så får jag vara kvar i stan.

Men inte minst får han ägna sig åt något som han säger att han tycker väldigt mycket om: att visa andra hur man sjunger och berätta om sina erfarenheter.

– Jag tycker man ska sjunga dynamiskt. Det är inte många sångare som förstår det. Här på campen blir det mycket ”Formel 1-sång”, de gapar de högsta tonerna de kan, och håller toner så länge att man till slut inte kommer ihåg vilket ord de sjunger. Då är det inte röst det handlar om, utan uthållighet.

Och så med en typisk Körberg-vändning:

– Det kan ju vara bra att ha i sexlivet, men inte i sång.

Inför programmet lyssnade han på hundratals röster, och då hade ändå de som inte sjöng rent sållats bort. En tydlig prestigekamp pågår mellan de tre coacherna som alla vill att just någon av deras adepter ska vinna.

Vad är det vanligaste felet en sångare gör?

– Att sjunga antingen för starkt eller för svagt. Det finns dom som vill vara så här innerliga... (sänker rösten till en viskning) och jag hör ... inte ett ljud. Och när dom sen tar i så – PJONG! – ljudpilen går upp till rött direkt.

– Jag tjatar hela tiden om detta. Taube skrev en låt som heter ”Vals på Mysingen”. I stället för att som tempoangivelse skriva andante eller allegro eller nåt sånt så skrev han: Laddad återhållsamhet.

Ny typisk Körbergare:

– Det är som bra sex – det är ju inte orgasmen man ska vara ute efter, utan njutningen. Det gäller även sång.

Han ger råd och förmanar sina kvarvarande sångerskor, Sara och Emelie:

– Separera orden. Använd kommatecken, precis som när man skriver. Det finns många skiljetecken att ta hänsyn till. Som i ”Vem tände stjärnorna” – hur får man fram kommatecknet?

Av dem som är kvar i tävlingen, finns det några som känns färdiga som sångare?

– Man är aldrig färdig som sångare. När man blir äldre sjunker tonarten, då får man inte bli panikslagen och tro att man är slut. Man får byta tonart, bara. Det är precis som i livet, man anpassar sig. Orkar man inte gå i trappor längre så får man åka hiss.

Hans egen röst förändrades redan när han var runt 20 år, och det av en högst oväntad anledning.

Tommy Körberg slog igenom som sångare i popgruppen Tom & Mick & Maniacs som kom tvåa i Sveriges Radios popbandstävling 1966. (Vann gjorde Slam Creepers med Björn Skifs. ”Han är aldrig sen att nämna det.”)

Det blev skivkontrakt och jättesuccé med låten ”Somebody’s taken Maria away” och turnéer.

– Då levde man ju ett ganska utsvävande liv med intag av både artificiella och naturliga medel. Efter det insåg jag att jag inte kunde hålla på så där, så jag låste in mig ett tag. Då hände något märkligt. Jag fick en efterpubertal reaktion. Håret växte ut på bröstet och rösten åkte ner en bit.

(Det går att jämföra den unge Körberg med den mogne på Spotify. Där finns ”Somebody’s taken Maria away” i två versioner: Tom & Micks ljusa röster står mot en nyinspelning av Körberg, med betydligt djupare röst.)

Trots ett antal film- och teaterroller definierar han sig som sångare. När jag frågar hur mycket skådespelare han är, svarar han:

– Man får ju inte säga att skådespeleri ibland känns väldigt överreklamerat. Skådisar blir väldigt konstiga när man påstår det. Nu finns det förstås dåliga och bra skådisar. Jag kan inte säga att jag är vare sig det ena eller andra, jag är nog den gyllene medelvägen. Jag kan säga repliker utan att det låter konstruerat, men skådis är jag ju inte.

Fast han kan inte låta bli att berätta:

– Tage – Tage Danielsson – gjorde en Ingmar Bergman med mig, la armen om min nacke, gick med mig och sa: ”Kom ihåg att du är en mycket bättre skådis än du tror.”

Vad gillar du mest att göra?

– Sjunga. Helst i det lilla formatet där jag kan använda naturlig dynamik utan att behöva skrika till en stor orkester. Symfoniorkester är förnämligt, men jag märker att jag sjunger annorlunda. Jag måste lyssna på rummet också. Det är därför jag inte använder in-ear (teknik som gör att man hör den färdigmixade musiken direkt). In-ear och slimmade skjortor är djävulens påfund.

Helst vill han åka ut och spela med det band som uppstår av och till och som består av tre–fyra musiker och honom själv. Där han kan pröva nytt och gammalt material. Härnäst spelar bandet – som inte har något namn – i Göteborg på onsdag.

– Vi ger oss på allt som har nåt kul att säga och där man kan väva in ett bra mellansnack. Vi kör en del blues, men även Frank Zappa och Doobie Brothers. Jag sjunger ju ”Fattig bonddräng” och ”Bro över mörka vatten” också, fast i en Willie Nelson-variant. Överraskning och igenkänning – det gillar publiken, har jag lärt mig.

Måste du göra ”Anthem” ur Chess varje gång?

– Ja, antingen den eller ”Stad i ljus”, som är nästan samma låt.

Om du måste välja en av dem?

– Då väljer jag ”Anthem”, för den var först. Dessutom har ”Stad i ljus” någon sorts dunkel religiös underton som folk tar till sig, men som jag fortfarande inte förstår. ”Min resa var mot solen, långt bortom alla slutna rum ...” Det är liksom (härmar en lång insugning på en joint och säger pressat): ”Skitbra...”

För fyra år sedan gifte sig Tommy Körberg med nuvarande hustrun Ann-Charlotte. Två år senare fick de dottern Elvira.

Hur känns det att bli pappa i din ålder?

– Det är kul på alla sätt. Jag var väldigt glad att jag fick en dotter. Hon springer fortare än jag, vilket är irriterande. Hon sticker iväg, och jag efter med mitt onda knä: ”Stopp stopp stopp...”

Och så berättar han med illa dold stolthet om att han tagit med Elvira till direktsändningen och att hon blev helkär i Danny Saucedo.

– Det stör skiten ur mig. Hon bara stod och lyste när hon tittade på Danny. Men när han sa ”Kom” så blev det för mycket känslor. Det kunde hon inte riktigt hantera.

– Hon är två och ett halvt. Jag sa till Danny: Det är den publiken du drar.

Nu håller han också på att skriva sin självbiografi i samarbete med en journalist. Planerad utgivning är nästa höst.

Arbetsnamnet ger en antydan om att Tommy Körberg inte kommer att lägga av på länge än.

– Den är ”Sjung tills du stupar”. Och det tänker jag göra.

Tommy Körberg

Född: I Skellefteå 1948 (63 år).
Familj: Gift med Ann-Charlotte, 41. Barnen Elvira, 2 år, Erlend, 15, och Anton, 33.
Bor: Lägenhet på Danviks­klippan i Stockholm.
Aktuell: Ständigt. Är just nu röstcoach i TV 3:s talangtävling ”True talent” och har en av fyra huvudroller i pjäsen ”Riktiga män” på Maxim i Stockholm.
Intressen: Musik, litteratur, mat.

År för år

1948
Föds, nöddöps och placeras i fosterhem.
1966
Blir tvåa i Sveriges Radios popbandstävling med Tom & Mick & Maniacs. Får skivkontrakt.
1969
Vinner Melodifestivalen med ”Judy min vän”, som slutar på nionde plats i finalen i Europa.
1977
Sonen Anton föds.
1986
Premiär i London för musikalen ”Chess” av Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Tim Rice där Tommy har en av huvudrollerna.
1988
Vinner Melodifestivalen med ”Stad i ljus”, som slutar tolva i Europafinalen.
1996
Sonen Erlend föds.
2009
Tredje barnet, Elvira, föds.