Här låter det som det ska.
Hon ler. Helena Hiilivirta är chef över Musiikkitalo och lycklig nu.
Musikhuset ligger mitt emot riksdagshuset, mittemellan konstmuseet Kiasma och konferenscentret Finlandiahuset i centrala Helsingfors. Det är en kloss i glas och stål, med invändiga material som domineras av finsk granit och björk. Det har kostat över 1,8 miljarder kronor att bygga, inklusive teknisk utrustning, bara några tiotal miljoner över budget.
Med byggnaden förändras förutsättningarna för finländskt musikliv i grunden, och alla jag talar med säger först och spontant: ”akustiken!” För innan detta hus fanns var såväl Radions symfonikorkester som Helsingfors stadsorkester hänvisade till Finlandiahuset. Det var vare sig anpassat eller höll för klassiska konserter. Utöver undermålig akustik var arbetsförhållandena dåliga och repetitionsutrymmen fattades.
Sedan länge ville också musik-universitetet Sibeliusakademin in till city.
– När utbildningsdepartementet tillsatte en arbetsgrupp stod akustiken högst upp på kravlistan från början, säger Helena Hiilivirta.
Det var 1995; då hade hon själv redan hunnit irritera sig i flera år, först som cellist, därefter som producent vid YLE och som chef för de finländska radiosymfonikerna.
– Vi ville ha den allra bästa akustiska expertis som fanns att få.
Den fanns i Yasuhisa Toyota. Det är en man med gråsprängt skägg och svart kostym. Han är japan men bor sedan ett decennium i Los Angeles, och han har arbetat med akustik i närmare trettio år. Egentligen, säger han, var det ett sätt för en misslyckad oboist att få fortsätta arbeta nära den klassiska musiken.
– Till Helsingfors kom jag första gången 1998. Jag hade tidigare arbetat med konserthuset Casals Hall i Tokyo och höll på med Walt Disney concert hall (ritad av Frank Gehry, reds anm). Under den perioden, när jag kom till Los Angeles, träffade jag också filharmonikerna där. De leddes av Esa-Pekka Salonen – som är en hjälte i Finland. Jag vet ju inte, men jag tror att det var han som tipsade om mig, säger Yasuhisa Toyota och ler.
I dag är han glad, men medger att det känns lite konstigt och komplicerat att det är klart, efter så många år. Han besökte Helsingfors första gången 1998 och var delaktig redan i hur riktlinjerna till arkitekttävlingen för Musikhuset utformades.
– Akustiker och arkitekt måste samarbeta mycket nära, mycket tidigt om det ska bli bra. Avgörande för akustiken är framför allt rummens form, och vilka material man använder. Det är precis vad en arkitekt sysslar med. Kommer jag in för sent, kan det vara – för sent.
Yasuhisa Toyota säger att trä är oslagbart. Trä fungerar alltid.
– Ett scengolv måste alltid vara av trä, golvet fungerar som en förlängning av instrumenten. När en violinist spelar fortplantas ljudvibrationerna genom stolen ned i golvet, som också börjar vibrera. Jag kan inte ens föreställa mig ett stenscengolv. Har du någonsin sett en fiol av sten?
Han skrattar, skakar på huvudet. Träet var det aldrig någon diskussion om i Finland. De mörka björkpanelerna i huset har ett uppbrutet mönster med 30 procent hål, 70 trä. I alla fall i foajén och i den största konsertsalen: i de mindre är panelerna annorlunda, anpassade till den typ av musik som ska spelas just där.
Yasuhisu Toyota är förtjust i den öppna, runda salongen, ”vinodlingen” – till skillnad från den andra dominerande akustiska varianten, ”skokartongen”.
– Det finns två sätt att formge konsertsalar. Skokartongen bygger på rektanglar – den är djup och smal. Man kan få fin akustik i en sådan, men den är begränsad i sin storlek och kan aldrig rymma mer än, säg, 1 200 platser. Om man ska ta in många, måste man ha balkonger, men har man för stora balkonger blir upplevelsen sämre för dem som sitter under. Så man får ha smala balkonger – vilket leder till att man behöver ett väldigt avlångt rum – och då blir platserna långt bak sämre.
Vinodlingen är bättre (liknelsen bygger på att man ser de klättrande parkettraderna som vinrankor på en sluttning); scenen placeras i mitten, publiken runt om.
– Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan om man hör om man hamnar bakom orkestern. Jag säger alltid: har du provat att sitta där? Ja, man hör. Men akustiken är annorlunda, men det är den beroende på hur långt ifrån scenen man sitter också. I dag finns inga ”bästa platser”, däremot finns många utmärkta platser.
Med det inte sagt att det låter lika på dem. Dessutom, säger han, handlar det om den ”psykoakustiska” upplevelsen – både beträffande material (trä har en harmonisk inverkan) och form (där konsertupplevelsen blir mer gemensam om man ser mer av medåhörarna än deras ryggar).
Musiikkitalos stora konsertsal ligger i byggnadens hjärta. Glasväggar skiljer den från den omgivande foajén och man ser rakt in; men inte en ton slipper ut. Fast när Helena Hiilivirta öppnar dörren för att låta oss tjuvlyssna på den repeterande orkestern dröjer det bara ett par sekunder innan dirigenten ger tecken – och Stravinskys mesta refräng (jo, ”Våroffer” avslutar det första musikprogrammet) orsakar ett fysiskt tryck mot solar plexus. Musikhuschefen ler tyst.
Det spelas för övrigt överallt i huset, sjungs och förbereds. Hundratals vinglas står uppdukade inför invigningskalaset, intill dem står en mobil byggnadskran. I det särskilda orgelrummet fattas ännu en av de tre orglarna, men en av de andra ljuder plötsligt när vi kommer förbi. Den är 200 år gammal, har varit magasinerad i tjugo år men har nu plockats ihop.
– Och på måndag kommer studenterna vid akademin. Detta blir ett levande hus, där professionella och studenter kommer att vara nära varandra, säger Helena Hiilivirta.
Utanför entréerna spolas stenläggningen av; här har varit en avstängd byggarbetsplats hela sommaren och under lång tid innan dess – men det har bråkats rejält om platsen, eftersom tre gamla godsmagasin fick rivas. Ruinerna av ett par röda tegelväggar har lämnats kvar som minne och finns till och med kvar i detaljplanen.
Helena Hiilivirta kastar ett öga på teglet och säger att ruinen är i dåligt skick.
– Och till och med Alvar Aalto skrev på femtiotalet att han önskade sig en räcka av kulturinstitutioner precis här. Nu har han fått det.