Trevligt otrendigt

Kathryn Williams är 32 nu. Hon har köpt ett hus någonstans i Frankrike och precis fått sitt andra barn. Den alldeles nya skivan "Leave to remain" är hennes sjätte. Hon är den trevligaste artist jag vet.

När Kathryn gifte sig spelades Nick Caves "Into my arms" i kyrkan. Nina Simones "Feelin good" var på hög volym när brudparet gick ut på trappan. Någonstans däremellan finns hennes egen musik. Den har drag av vaggvisa, med näpen soul i arrangemangen. Texternas detaljerade vardag sticker hål på det mjuka.

Vid genombrottet i början av tjugohundratalet liknade en engelsk tidning hennes låtar vid en långsynt person som försöker vara artig, men alltid bär kniv i fickan. Det är framviskade minnen, eller fantasier. Plötsligt kommer en jobbigt intim detalj om kärlek eller, som på nya skivans "Sandy L", berättelsen om en webcam-strippa som har tråkigt.

När Kathryn var liten lyssnade hennes kompisar på Wham. Själv gillade hon bara gammal mjukrock från sextio- och sjuttiotalet. Vid hennes säng stod en Cat Stevens-skiva.

- Det var "Teaser and the Firecat", berättar hon från sin hemtelefon i Newcastle. På omslaget fanns en stor bild av Cat Stevens. Han hade ett gigantiskt skägg. Jag brukade pussa den bilden varje kväll innan jag somnade. I dag är jag gift med en annan man med väldigt stort skägg. Oh my god.

Lyssnade du på något annat?

- Det finns en låt som heter "Cry baby" av Janis Joplin. Jag var ganska retad på den tiden, så den lyssnade jag på varje morgon för att våga gå till skolan.

Bilden av en sjuårig Kathryn Williams som kysser Cat Stevens god natt skulle passa bra på en av hennes egna skivor. Den mest kända (och tillsammans med "Leave to remain" också bästa) heter "Little black numbers". En skiva gjord för ett stort skivbolag, som blev nominerad till det engelska Mercury-priset och hjälpte henne betala av några skulder. Efter att ha slagit igenom på en hyllningskonsert till Nick Drake fick Kathryn extremt mycket uppmärksamhet under några år. Sen planade livet ut. I dag verkar hon ha det komatöst lugna liv som hon alltid längtat efter.

- På Nick Drake-grejen var jag så nervös. Jag hade precis bestämt mig för att gå hem, hade satt på mig jackan och hämtat gitarren när någon plötsligt sa att det var dags och slet upp mig på scenen. Det finns inga minnen från själva spelningen, bara att jag kände mig illa klädd i den där fantastiska konsertsalen. Efteråt blev vi fulla. Jag jagade honom från Suede, Bernard Butler, runt backstage och ropade "Bernard, jag har ätit en bit ost och jag är allergisk mot ost". Sen skjutsade någon hem mig. Det var väl rock'n'roll-delen av min karriär.

Hur ser karriären ut i dag?

- Jag är inte så cool. Jag går inte på fester. Jag bor i Newcastle. Jag har svårt att bli påverkad av trender eftersom jag sällan ser dem. Jag är inte på tv hela tiden, men har en lojal publik som sprider mina skivor vidare till andra. Den har blivit större på en fint, organiskt sätt.

Hur är egentligen din publik?

- Den är som jag. Kathryn Will­iams-publiken ser ut som om den inte kommer ut på lokal så ofta. Den är artig och trevlig, och sätter sig försiktigt ner när det blir för jobbigt att stå.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut