”De var de värsta åren i mitt liv /högerblocket vann/de var elitens favoritparti och Timbro de jublar.”
Regnet öser ner i Kungsträdgården i Stockholm. På scenen står dansbandet Allianz i enhetligt svarta kostymer till röda skjortor och sjunger om hur mycket de lider under högeralliansens politik. Två dansande par, ett punkigt och ett äldre samt ytterligare ett sjuttiotal som lyssnar, har trotsat regnet för att få dansa och höra Allianz. Från scenen anklagar de finansminister Borg för att ha utlovat jobb som sedan visade sig inte var fasta och dessutom lågt avlönade.
I pausen går av en händelse Fredrik Reinfeldt förbi. Allianz-medlemmarna springer fram och ger honom sin skiva. Statsministern lovar att lyssna på den, men tillägger att han nog ”inte håller med om allt” i texterna.
Allianz uppträdande är lite av ett organiserat kaos; notblad flyger i väg och en gitarrsladd går sönder, men det förtar inte upplevelsen av att få bevittna två så motstridiga saker som plakatpolitik och dansbandssväng förenas.
Dansbanden med politiska budskap, utöver Allianz, bland annat Klas-Ingelaz och Lazze Ohlyz, sjunger om strejkrätt, kapitalets ondska och Mona Sahlin till vänligt och dansant komp. Punkarna var de första som upptäckte genren och spred musiken över nätet. Bland fansen finns i dag redan etablerade artister som Stefan Sundström och Johan Johansson.
– Dansbandet är en utmärkt sätt att sprida aktivism på, försäkrar Mania Lozinska i Klas-Ingelaz.
Att se människor ur AFA, Antifascistisk aktion, dansa foxtrot och bugg till en dansbaneorkester är numera fullt möjligt. Men varför de politiska dansbanden så utan förbehåll älskas av punkare och aktivister är inte helt lätt att förstå. Kanske är det en reaktion på att man inte längre behöver vara arg för att få ut sitt budskap eller att det är skönt att gå utanför punknormen – och därigenom bli ännu mer punkig.
Politik kombinerat med lättsam eller snäll musik har dock gjorts tidigare. Björn Afzelius skivor med politiskt innehåll under sjuttio- och åttiotalen fick stor spridning, delvis tack vare det folkliga dansbandssoundet. Låtar som ”Juanita” och ”Tusen bitar” hamnade på Svensktoppen och Folkhemsverige sjöng med. Men inom vänsterrörelsen blev Afzelius utskälld och betraktad som en slags förrädare. Någon som sålt sig till kapitalet.
Trots att teveprogram som ”Dansbandskampen” dammat av och på sätt och vis återupprättat idén om dansband har musikgenren fortfarande ingen hög status.
– Dansbandsmusik är så lätt att raljera kring och göra pastischer på, så vi försöker inte förlöjliga själva musikstilen, säger Mats Palats, gitarrist och vokalist i Allianz.
– Genrens snäva ramar bäddar för en förrädisk trygghet som är kul att leka med. Effekten av vår musik blir väl att man först skrattar. Det är en del av poängen, så klart. Men bakom låtarna finns dock ett allvar som överlever humorn.
Bandet Allianz bildades som ett dataprojekt efter valet 2006. Från början var det en slags ploj- och terapiverksamhet, men snart lade de ut egen musik på nätet. Reaktionerna kom snabbt. Många ville beställa skivor och gruppen fick förfrågningar om spelningar.
Sånger som ”Vem städar hos pigan” och ”Mona” har runt tusen lyssningar på Myspace, en hög siffra i dansbandssammanhang.
– Framför allt är det väl kombinationen dansband och politik som är så oväntad. Och så länge vi inte sysslar uteslutande med ironi så är humor en rak väg in i folks farstu, klargör Åsa Paljett i Allianz.
Lazze Ohlyz kallar sig för ”norra Europas första marxist-leninistiska dansbandsduo”. De skriver på sin blogg att det är just ”Dansbandskampen” i SVT som gjort de politiska dansbanden populära. Deras motto är ”Dans och klasskamp i parken”.
I texten till låten ”Dansbandsfront för socialism” berättar de hur bandet bildades:
”En dag klingade tonerna ut/ folkparken revs och dansen tog slut/det blev köpcenter, diskotek och bowling/då förstod vi att ett dansband för att segra måste byggas på klasskampens grund/vi läste Lenin, lärde oss A7/strök våra skjortor med rosa krås och vi bildade ett band!”
Lazze Ohlys spelar på festivaler och politiska fester i Norden.
– Hej allihopa! Vad roligt att ni kunde komma. Vi är Klas-Ingelaz dansbandsorkester och jag, Carl-Erik, är er danspedagog i dag. Vi börjar med en foxtrot. Steg, dubbel-steg, steg, dubbel-steg … Jaa, det går ju jättebra!
Klas-Ingelaz dansorkester är ”världens enda queerdansband” och spelar upp till dans på Blå Stället i Angered utanför Göteborg. Tolv personer i turkos, lila, svart och guld spelar dansbandslåtar med politiska texter. Dragspel, gitarr, keyboard, althorn, fiol, saxofon, bas trummor och melodika gör låtar med namn som ”Ann-Marie” och ”Öppna upp”.
Konserterna startar alltid med att danspedagogen Carl-Erik Karlsson ger en danslektion. I svart kostym och guldslips lär han ut bugg och foxtrot. Eftersom många inte kan dansa pardans nu för tiden är danslektionen en klok idé för att få fart på golvet framför scen.
Danspedagog Karlsson lär också ut hur man byter ”förare” och förklarar att det går alldeles utmärkt att dansa både tre och fyra samtidigt. Vi i publiken får se några exempel på hur det går till.
Klas-Ingelaz målsättning är att använda den traditionella dansbandsestetiken och samtidigt bryta med den för att skapa något nytt. Publiken är förvånansvärt villig att lära sig stegen. När bandet kommer i gång med första låten är alla uppe och testar stegen som de nyss lärt sig. Danslektionen är som det perfekta förbandet.
Klas-Ingelaz säger att de i ett enkelt sammanhang vill väcka tankar om normer kring kön och sexualitet. Man kanske kan säga att Klas-Ingelaz förflyttar queerdebatten ut från de teoretiska föreläsningssalarna till en opretentiös praktik.
– Vår form är inbjudande. Vi skulle kunna göra chockerande framträdanden, men har valt att bjuda upp till dans. En vänlig approach i stället för ”i-ditt-ansikte-politik”, säger Magnus Lindberg, bandets melodikaspelare.
Klas-Ingelaz kallar dansarna för förare respektive följare och lär ut speciella förarbyte-moves under sina spelningar. Formerna för att ta queertanken vidare i dansen är under ständig utveckling.
– Min utgångspunkt är att ha roligt med det här. Att öppna upp möjligheterna för hur man dansar pardans, och att man faktiskt kan dansa hur och med vem man vill får i förlängningen politiska konsekvenser. Det ska vara enkelt och roligt att dansa med vem man vill, understryker Carl-Erik Karlsson.
Trots att de inte gör reklam för sig själva får de nya spelförfrågningar hela tiden. I sommar spelar de bland annat på Pridefestivalen.