På ett sätt känns det skönt att Fleet Foxes spelar på Way out west-festivalen i Göteborg snarare än på Accelerator i Stockholm. De hade säkert passat perfekt i programmet mellan Band of Horses och El Perro del Mar inför en publik av nyschamponerade hipsters med säsongens sandaler på fötterna, men de är liksom för mycket västkust för det. Slottsskogen är nog också lite väl urban, det bästa vore en spelning i en lada på en kobbe ute i ytterskärgården. Lövad ska den vara, och måsarna ska skria och publiken sitta på golvet.
Tack vare, eller trots, att bandet är från Microsofts och Starbucks Seattle låter det som en blandning av den amerikanska västkustens stränder - se Beach Boys och vackra körer, och en mer skäggig folktradition - se America och gitarrspel runt en lägereld i skogen. Robin Pecknold är huvudsaklig sångare och textförfattare, bara 22 år gammal låter han betydligt äldre. Tillsammans med skolkamraten Skyler Skjelset delar han inte bara ett halvnorskt ursprung, de båda växte också upp med sina föräldrars sextiotalistiska skivsamlingar. Som ursprungsmedlemmar i Fleet Foxes tog de med sig den musikhistorien, det hörs både på debut-ep:n "Sun giant" från i våras och på självbetitlade fullängdaren som kom tidigare i somras.
Lätt nyvaken muttrar Robin Pecknold över telefon, han är hemma i Seattle för tillfället, det är en kort paus i turnerandet:
- Vi har inget intresse av att vara reaktionära. Vår musik är nog mer något som egentligen inte åldras, jag var ju väldigt ung när jag började spela. Kanske är det så att musiken liksom väljer dig, man gör en massa grejer när man växer upp, men sen hittar man något som bara ger resonans i en, musik som är en reflektion av dig som person. Jag lyssnade på mina föräldrars skivor, alla de där som man hittar hos musikintresserade människor födda efter kriget. Beach Boys, Simon & Garfunkel, Joni Mitchell, Steeleye Span, Bob Dylan och så vidare.
Förutom Pecknold och Skjelset består bandet av Casey Wescott, Joshua Tillman och Christian Wargo, alla mer eller mindre skäggiga och hämtade från musikscenen i Seattle.
- Vi spelar musik i Seattle, det kanske gör oss del av en scen, säger Pecknold. Men jag vet inte, det är inte direkt så att jag tillbringar speciellt mycket tid med att vara det. Förutom att jag är född och uppvuxen här, så kanske det påverkar lite.
Utifrån ser det i alla fall ut som om de är väldigt mycket en produkt av hemstaden, det tog bara några få spelningar för att de skulle få kontrakt med skivbolaget Sub Pop (Nirvana etcetera) och producenten Phil Ek (Built to Spill, the Shins). New York kallas för "Sell-outsburg" på Myspacesidan och det är lätt att tänka sig att Robin Pecknold gick runt i någon mossbelupen urskog och författade sina texter.
Ofta får man känslan av att orden mer känns valda för att de låter vackra att sjunga i kör än något annat.
- Jag skriver mest om saker som har hänt mig, grejer jag tänker på. Och när man skriver om sådant som egentligen är väldigt enkelt så är det lätt att använda naturen som en metafor. Jag tycker man märker när man läser att den ofta används som ett sätt att säga något annat. Och det är tacksamt för att det är så universellt, alla förstår liksom. Vi jobbade aldrig speciellt mycket på låtarna eller harmonierna, det var mer så tillfredsställande att ses och sjunga tillsammans.
Att utropa musik som tidlös kan tyda på viss historielöshet, kanske kommer Fleet Foxes kännas plågsamt mycket 2008 om några år. De är onekligen inte ensamma om att vända sig till folkmusiken för inspiration, det ena gitarrbandet efter det andra gräver hellre ner sig i amerikanska gruvor och brittisk landsbygdsromantik än i någon sorts "indetradition".
Att inte ha fingret i luften är kanske det allra bästa tecknet på att man har fingret i luften. Men vad spelar det för roll egentligen, Fleet Foxes är alldeles för bra för att bara vara en angelägenhet för homogena hipsters.
- Publiken brukar vara rätt blandad i åldrarna, säger Pecknold. Allt från 14-åringar till 50-60-åringar. Det är väldigt roligt, jag har varit på alldeles för många spelningar där man ser exakt samma människor från gång till gång. Men jag vet egentligen inte varför, kanske är det för att vi lyckats hitta en mittposition, vi är varken speciellt trendiga eller bakåtsträvande rockiga.