– Det finns inget mer rap än att vara från Kalix. Jag kommer aldrig att låta som om jag kom från Brooklyn, fastslår Blänk-producenten Klas ”K-Laz” Granström, som efter att i tio år förnekat sitt ursprung har slutat att låtsas.
I början av 90-talet var han en av Kalix få hiphoppare och utsattes för stenkastning på grund av sina dreadlocks. När han flyttade till New York 1997 fick han inga hiphop-dj-gig för att han var vit. Klas är van att inte passa in.
– Men det är precis det Blänk handlar om. Att vara den man faktiskt är. Jag tror att det är därför folk faller för oss. Vi är motsatsen till hela hipsterprylen. Vi är inte fransk electro eller står och posar bredvid en Technics 1200-skivspelare. Vi snusar och åker skoter.
– Framför allt siktar vi inte på att vara häftiga, fyller sångerskan Lina Öhman i. Det är lika vikigt att nå ut till Ture på Kvantum i Kalix som bloggare i New York. /
Den 27 augusti släpper trion debuten ”You’ve never been to Sápmi” – tretton mestadels pophousiga klubbspår om tonårsångest, Norrlandsalkoholism och bara överkroppar.
I videon till deras ena singel, ”I’m going for your brother”, fångas småstadsångesten i att vara fast i ett gäng på grund av brist på människor – och i desperation börja sukta efter sin pojkväns bror.
– Den handlar om att vara den där tjejen bak på skotern som nästan börjar hata sin kille för att hon känner sig så låst, förklarar Lina. Jag som alltid bott i en storstad försöker relatera.
Vi befinner oss på ett märkligt sushikonditori i Bagarmossen – förorten som blev K-Laz första chockartade möte med Stockholm när han kom hit 1995 för att se Cypress Hill live.
De hade ingenstans att bo och blev inbjudna av sova över hos några andra killar på konserten.
– När vi ringde på öppnade en två meter lång jätte med bar överkropp. Marijuanaröken låg tät, det fanns inga möbler i lägenheten förutom en soffa och en madrass och fem snubbar satt och kollade på ett vhs-band med jamaicanska musikvideor som rullade konstant. Vi bodde där i tre dagar, de var jätteschyssta, men jag minns att det var en massa påsar med misstänkt innehåll i köket.
– Två veckor efter att vi kom hem fick vi via löpsedlarna veta att ”knarkbaronen” var fast och att polisen gjort det dittills största marijuanatillslaget någonsin – i den lägenheten. Jag var märkt för livet och vågade inte åka tillbaka till Stockholm på fyra fem år, berättar Klas.
I stället hängde han på Lillan – Luleås outsiderhak nummer 1. Stället där gothbrudar, punkare och alla unga Lulebor utan pojk- eller flickvän samlades för att se Bear Quartet varvat med katastrofala högstadieband. Platsen där sångare blev utburna efter att ha skällt ut publiken utan anledning. Än i dag citerar Blänk Lillan som en stor inspirationskälla.
Låtarna skrivs däremot i en isolerad studio i Ryssbält, en småort med 97 invånare, 2,5 mil utanför Kalix.
När ni är i Ryssbält hänger ni med Klas farmor och farfar och deras polare – ett crew vars medelålder ligger på 80 år. Vad är de största fördelarna med det?
– Att man slipper alla attribut. Man får ingen känsla av substans om man bara hänger med samma årgång, säger Lina.