– Vi vågade inte titta på henne.

Johanna Söderberg sitter bredvid sin syster Klara på ett kafé i Stockholm framför en halväten chokladboll, och vi pratar om den där tisdagskvällen i slutet av augusti när Patti Smith fick Polar­priset. Det var högtidligt och festklätt i Stockholms konserthus, kungen var där, och Anna Järvinen och Ola Salo och Veronica Maggio framförde sina versioner av Patti Smiths låtar. Men det var först när systrarna Söderbergs First Aid Kit ställde sig bredvid varandra på scenen och sjöng ”Dancing barefoot” som Patti Smith började gråta. Själva märkte de det inte. De hade bestämt sig för att vända bort blicken.

– Jag kikade på henne när vi gick upp på scenen: okej, hon sitter där. Jag minns att mina ben skakade väldigt mycket. Vi brukar inte vara så nervösa, men det här kändes speciellt. Just för att hon satt där, och vi skulle göra hennes egen låt. Det kändes bra att sjunga just den här låten, vi har lyssnat på den hela våra liv och den har betytt väldigt mycket. Men sedan vet man ju aldrig vad hon ska tycka. Hon är så otroligt fantastisk, världens coolaste kvinna, och vi ville verkligen göra låten rättvisa. När vi kom ut från scenen och folk berättade att hon grät så fattade vi ingenting. Sedan dess har vi sett klippet ... några gånger, om man säger så, säger Klara Söderberg.

– Varje gång tänker jag: det här är inte sant, säger Johanna Söderberg.

Patti Smith är inte den enda artist som fattat tycke för First Aid Kit. Redan innan bandet släppt sitt första album lade de upp en video på Youtube, där de spelar Fleet Foxes låt ”Tiger mountain peasant song” ståendes rakt upp och ned i en skogsdunge med en gitarr, och Fleet Foxes hörde av sig och berättade att de älskade covern. Tidigare i år bjöd Jack White från White ­Stripes in systrarna till sin studio för att spela in en singel, en cover på Buffy Sainte-Maries ”Universal soldier”.

– Vi skickade låten till henne, och hon svarade: ”Tack så mycket för att ni fortsätter sprida budskapet.” Det kändes otroligt stort att få svar från henne. Vi är helt häpna över att det finns så mycket kärlek, och att folk uppskattar det, säger Klara Söderberg.

Vad är det ni har, som når fram till så många människor?

– Det är sådant vi försöker att inte tänka på så mycket, och bara göra och känna, säger Klara Söderberg.

– Kanske finns det en entusiasm hos oss. När vi gör låtarna känner vi en otrolig respekt och kärlek till musiken, och jag hoppas att det syns och hörs, säger Johanna Söderberg.

Systrarna är uppvuxna i ett musikaliskt hem. Deras far Benkt Söderberg spelade under 1980-talet i Lolita Pop och har nu rest runt med First Aid Kit som ljudtekniker under deras turnéer. Men deras mor har också varit viktig för First Aid Kits musikaliska karriär. När systrarna var små flickor, sex och åtta år gamla, tyckte deras mamma att det var dags att sätta sig ned med dem och förklara feminismens principer.

– Vi var inne på Spice Girls just då, och mamma ville prata med oss om att det fanns andra sidor av musiken, säger Klara Söderberg och skrattar.

Fick ni nya perspektiv på Spice Girls, då?

– Ja, och vi har nog haft med oss det perspektivet hela tiden. Vi har gillat sådan musik – men vi har haft Patti Smith samtidigt. När man är tjej i den här branschen är det viktigt, säger Johanna Söderberg.

– Jag tror inte att de inser det själva, men journalister kan behandla oss på ett visst sätt. Förminska oss, eller ha förutbestämda förväntningar på oss. Särskilt när vi var yngre. Visst, jag var fjorton och besatt av countrymusik från 1940-talet, jag fattar att de tyckte att det var lite konstigt. Men vi har alltid tyckt att det varit jobbigt när folk har sagt att vi är så annorlunda, att vi är så mogna och speciella, när vi inte alls kände oss annorlunda än andra i vår ålder. Folk generaliserar kring unga tjejer, som om man bara är kapabel till en viss sorts musik och ett visst sorts tänkande, säger Klara Söderberg.

Debutalbumet ”The big black & the blue” spelade de in hemma i familjens hus samtidigt som de gick i skolan, ”mellan läxorna” som Johanna uttrycker det. Det tog ett år. Den här gången har de jobbat radikalt annorlunda. Under en intensiv månad reste de till USA för att spela in med Mike Mogis, känd indieproducent och medlem i bandet Bright Eyes. Bright Eyes var bandet som fick en tolvårig Klara Söderberg att skriva sina allra första låtar, och nu är cirkeln sluten.

– Vi ville medvetet göra annorlunda den här gången, och det här var ju raka motsatsen till första skivan. Vi spelade in koncentrerat under två veckor, och vi ville också ta in någon utomstående som kunde se musiken på ett annat sätt, säger Johanna Söderberg.

Var det inte läskigt att släppa in någon annan i er process?

– Jo, vi hade ingen aning om hur det skulle gå. Tänk om han inte alls fattade, eller förstörde hela grejen med First Aid Kit! Men vi märkte snabbt att det var helt rätt. Och det hade ju varit konstigt annars, eftersom vår musik är så inspirerad av sådant han skapat tidigare. Han förstod exakt vad vi ville göra och kunde förverkliga det. Han påpekade små detaljer vi själva aldrig skulle ha tänkt på, som att jag skulle hålla ut en ton på gitarren en sekund till. Han har magiska öron, säger Klara Söderberg.

Något som varit konstant genom alla First Aid Kits ep:s och album är en känsla av tidlöshet. Och systrarna är fascinerade av det ålderdomliga – inte bara folkrock från sextiotalet, utan även mer eviga, uråldriga teman.

– Mitt i klimatförändringar och allt som händer vill man hitta tillbaka till något hållbart, något enkelt. Folkmusik har alltid funnits där, varit en del av människors liv, säger Klara Söderberg.

– I dag är så mycket autotuneat och elektroniskt, och jag tror att folk kan sakna riktiga röster. Enkelt inspelade, som bara är som de är. Man vill ha något som kommer från hjärtat, säger Johanna Söderberg.