Epitetet estradör har följt artisten Mattias Enn sedan debuten, då han som 20-åring gjorde sin enmansföreställning med Zarah Leander-låtar på Mosebacke.
Karl Gerhard har funnits med honom lika länge, och under de sexton år som gått sedan dess har åtskilliga andra kommit till: Jules Sylvain, Cole Porter, George Gershwin, men också finsk tango, franska chansoner, Noel Coward, Tove Jansson och Erna Tauro.
Gemensam nämnare?
– Konstnärlighet, kunnande och intelligens. Deras musik är melodisk och vacker, texterna däremot gärna välkryddade, säger Mattias Enn.
Nu i sommar lägger han ytterligare ett namn till sin repertoarlista: William Shakespeare. Mattias Enn har debuterat som skådespelare – utan sång – i ”Argbiggan” på Häringe slott, en intelligent och lågmält vital föreställning som lyckas vrida pjäsens problematiska kvinnosyn till något positivt. ”Enn har en fantastisk diktion och närvaro, så har han ju sjungit Karl-Gerhard och Zarah Leander”, skrev Svenska Dagbladets Lars Ring efter premiären.
Att det skulle bli en så lyckosam debut var långt ifrån självklart för Mattias Enn. Han har visserligen alltid varit otroligt noggrann med språket och ordens valörer, men:
– Då med musik som följer dem. Jag hade aldrig hört talas om blankvers förut, än mindre spelat på det. Jag började allvarligt tvivla på att jag har hjärna för att klara talad text.
Regissörerna David Wall och Barbro Vivien påminde honom ständigt om versen, versen och sa ihärdigt:
– Inte flörta med publiken Mattias, ska vi sätta ögonbindel på dig?
En viss omställning för en estradör, van att ensam på scen spela direkt mot publiken. Sammanfattningsvis säger han att det varit härligt att göra riktig teater med riktig regi och riktiga instruktioner.
Tillbaka till begynnelsen: När Mattias Enns kamrater lyssnade på Carola och Herreys satt han och lyssnade på Zarah Leander, han hade hört Eva Britt Strandberg på turné. Han blev grundligen avhånad.
– Jag tänkte att det här är så bra, det är framtiden, men där hade jag ju fel. Ju modernare andra blev, desto dammigare blev jag och det är jag fortfarande, sade han i en intervju för bara två år sedan.
Men det är inte riktigt sant. Mycket målmedvetet och konsekvent har Mattias Enn gått sin egen väg utan att ha funderat på någon annan karriär än sin repertoar och att göra den rättvisa. Och han har fyllt ett behov, för med åren har släktet estradörer och deras repertoar blivit allt mindre utrotningshotat.
Helst sjunger han i små, intima salonger, oklanderligt klädd i mörk kostym, smoking eller frack – ett måste.
– Jag vill vara fin. Jag gör en roll, och ”som konstnär har man plikter”, som Karl Gerhard sa till Zarah. Jag vill inte alls att allt skall vara så djävla naturligt, säger han.
De små salongerna ger en självklar publikkontakt, en direktkontakt som tillåter publiken att behålla sin integritet. Han tvingar aldrig upp någon på scenen, han går aldrig ut i publiken och attackerar en enskild person, och han är livrädd att råka ut för sådana närmanden när han själv är publik.
Med åren har salongerna blivit allt större och alltmer fullsatta. Mattias Enn är återkommande gästartist på Dansmuseets lunchkonserter och till våren 2010 förbereder han för övrigt ett danskt program där, med sånger från bland annat Max Hansens och Lulu Zieglers repertoar. Han har framträttt på Nybrokajen 11 och fyllt Grünewaldsalen i Konserthuset, bland annat med en Zarah Leander-hyllning och med en alltigenom finsk kväll, en repertoar från ett land som ligger honom speciellt varmt om hjärtat.
Mattias Enn blandar och ger friskt ur sin numera stora repertoar, han verkar inte överge något han en gång tagit sig an. Under sommaren, varvat med Shakespeare och efter den uppsättningen turnerar han med föreställningar om Zarah Leander, Karl Gerhard, Jules Sylvain, svenska film- och revyklassiker samt ett blandprogram. Och han för långt framskridna förhandlingar med Riksteatern om en landsomfattande turné på de mindre spelplatserna, dem han tycker allra bäst om.
Sitt allra första teveframträdande gjorde Mattias Enn när han var tio och fortfarande hette Nilsson. Till barnprogrammet ”På direkten” kunde barn skriva och be att få lite udda önskningar uppfyllda. Mattias Enn hade just sett Ingmar Bergmans ”Trollflöjten” på teve och fallit för Birgit Nordin som sjöng Nattens drottning. Han bad att hon skulle lära honom drottningens stora aria. I ett PS skrev han att om Birgit Nordin inte kunde skulle det kanske duga med Birgit Nilsson. Det blev Birgit Nilsson, och han blev lite besviken. Hon och pianisten Lars Roos studerade in arian med honom, i tappning för gossopran.
– Sedan brevväxlade vi länge, säger han.