På ytan har inte mycket hänt: En hybrisstinn vi-regerar-attityd. Frontmannen Howlin Pelle Almqvist och batteristen Chris Dangerous är som alltid uniformt ekiperade; för dagen i slinkiga nylonjackor och pepitarutiga skjortor. Men nu vill The Hives ta sin serietidningsmusik bortom det ortodoxa koncepttänkandet:
-Inför inspelningen av "The Black And White Album" (släpps nästa vecka, DN:s anm) har vi lyssnat mycket på den hiphop som fanns när MTV började sändas i vårt radhusområde i Fagersta: Kid Frost och Tone Loc, men också 50 Cent, Outkast, Jay-Z:s "99 Problems" och Three 6 Mafia. Men det som låter mest hiphop på plattan är faktiskt inte de som Pharrell spelade in med oss utan det vi har gjort själva, säger Almqvist.
Skivan skapades under nio veckor i William Faulkners omskrivna Oxford, Mississippi.
Att försöka smälta samman kritvit garagerock och svart hiphop är inget självklart vinnarrecept.
-Nä, det är det som är grejen lite grann. Sedan vi var sjutton år så har vi vetat att vi skulle komma att spela in våra tre första plattor och ungefär vad de skulle innehålla. Nu när vi har gjort det får vi göra vad vi vill och då är det roligare att försöka överraska både oss själva och fansen.
Herr Dangerous medger att de stränga stilidealen höll på att bli en börda.
-Det var en befrielse när vi nu kom fram till att vi inte ska följa vår regelboken strikt, säger han och får medhåll av bandets sångare:
-Det har väl funnit lite skräck inför att vara precis samma band år efter år - samtidigt som det är väldigt lockande för att vi älskar band som är så där tjurnackat konservativa. Men att fortsätta precis som förr är inget vi egentligen vill göra. Jag tror inte att det är skitkul alla dagar att vara med i AC/DC (skratt) - även om jag älskar dem - och Cramps och Status Quo; som till och med har döpt sig efter vad de håller på med... Skulle vi fortsätta att göra exakt det vi gjorde i början hade vi blivit ett sådant band till slut.
Ska de sammanfatta nya albumet i ett enda ord väljer de "splittrad". De är inte helt övertygade om att de kan få sina gamla fans att uppskatta denna sydstatsjambalaya på fetrock och hip hop-beats.
-Några grejer låter så mycket boogaloo-rocknroll att det inte är klokt och så finns det någon som inte alls är lik oss. Jag tror att vi kommer att få fler fans och kanske tappa några, men det är precis vad jag vill ska hända varje gång vi släpper en skiva, säger Almqvist.
Båda försäkrar att arbetet med skivan har förlöst en ny kreativitet.
-Det känns som om vi musikaliskt är i början på något annat, inte så mycket en avslutning. Vi har gläntat på dörren till vad vi egentligen kan göra.
The Hives framhärdar, förstås, i att det fortfarande är den mytiske sjätte medlemmen Randy Fitzsimmons som skriver varje ton och text. Enligt bandet var det den svårt ljusskygge Randy som lärde dem spela och försåg dem med hitsen som nu förvandlat dem till rockmiljonärer.
-Randy hör av sig när han har nya grejer. Fast processen har blivit rörigare för vi har blivit allt mer inblandade i arbetet med tiden, säger Howlin Pelle Almqvist med djupt allvar.
OK, så Randy ger er utrymme att växa som musiker?
-Ja, precis. Vi har ju spelat ihop i fjorton år nu och har hunnit lära oss ett och annat om arrangerande och sådant som han annars är guru på.
Bandets ständiga flackande runt klotet de senaste åren har gjort världen till spelplan. De enda någorlunda vita fläckarna som återstår är numera Sydamerika och Östeuropa minus Ryssland.
-Jag tror att vi kommer att sitta och fira julafton ihop när vi är sextiofem och titta på bilder av bandet från förr och sedan säga: "Nu är det dags att spela in fler låtar". Vi kommer aldrig att lägga av, lovar Chris Dangerous.
Gaphalsen i den blanka jackan intill skrattar.
-Jag måste faktiskt hålla med föregående talare. Det finns inget stopp på oss nu.