Fredagen den 27 april 1979 hörde jag för första gången Richard Wagners musik. Jag var tre dagar gammal och nyss hemkommen från BB. Vår lägenhet var liten, oansenlig. Mina föräldrar var unga och utan pengar men ville ge mig det bästa. Framme vid stereon lägger min pappa på en skiva, det är förspelet till tredje akten av ”Siegfried”. Och med den mest omättliga musik som någonsin skrivits välkomnas jag till världen.

Några år senare sitter jag och pappa i Kungliga Operans guldskimrande salong. Det är operan ”Siegfried” vi ska se. Ute vid garderoben har några vänliga äldre damer med rasslande smycken inspekterat kvällens yngsta besökare. De är ovana vid femåringar på sina Wagnerkvällar. Särskilt en som med tunn röst bedyrar att han inte alls tycker att det är långtråkigt, trots att operan är fem timmar lång och framförs på tyska.

Nu var ju det där inte riktigt sant. Vi satt inte hela tiden ut. Min morfar som är operasångare, Ragnar Ulfung heter han, sjöng rollen som Mime, den maktlystne dvärg som låtsas vara Siegfrids pappa för att komma över den magiska ringen. Redan i slutet av andra akten rände huvudpersonen svärdet genom morfar och då tyckte vi att det var lika bra att gå hem.

Jag hade fått historien berättad för mig många gånger men vad kunde femåringen egentligen förstå av det som utspelades på scenen? Inte mycket. Jag såg ett städ, ett svärd som smiddes och en enögd vandrare som uppenbarligen var viktig för handlingen. Jag såg min morfar i hans hemska mask. Jag såg morfar få stryk av Siegfried som tydligen skulle kallas hjälte. Jag såg inte djupare än så. Men en sak såg jag. Jag såg mörkret. Det jag minns tydligast än i dag är mörkret.

När jag skriver det här är det natt. Nymånen skiner in genom köksfönstret. Jag skriver i skenet av månen och en ensam skrivbordslampa. I mina hörlurar lyssnar jag på Wotans långa monolog ur andra akten i ”Valkyrian”. Aldrig är natten så tung, mörkret så omslutande, som just här. Wotan ligger med huvudet i favoritdottern Brünnhildes knä. Han berättar om sitt liv, om den livslögn som har snärjt honom. Han är en gud, men även gudar kan vara ledsna.

Jag tänker på det bleka ljus som ramlar in genom köksrutan. Den västerländska romantiken utspelar sig i månljus. Thomas Mann, en författare som dyrkade Richard Wagners musik, har beskrivit romantikens tidsanda som ett sökande efter nattens essens. Dagen är fåfäng, det är i mörkret sanningen finns. I natten finns en sensibilitet som förnuftet aldrig kan fånga. Natten är romantikens hem och rike.

Thomas Mann var ingen romantiker, hans tid var 1900-talet. Men han älskade Richard Wagners musik och ville i grunden förstå vad det var för dunkelt sken som låg till grund för den tyska romantiken. Därför begav han sig till slottet Linderhof i sydvästra Bayern. Slottet hade byggts av kung Ludvig II av Bayern. Det sades att han var galen, att han tömde statskassan för att bygga sagoslott. En sak är dock säker, även den skönhetstörstande kungen dyrkade Ri­chard Wagner och under en tid var han kompositörens viktigaste mecenat.

När Thomas Mann träder in genom portarna till Linderhof slås han av hur små och obetydliga alla rum ter sig. Och länge vandrar han omkring i det ensligt belägna lustslottet innan han till slut påträffar palatsets enda storslagna yta. Äntligen ett rum med mått som anstår en dramatiskt sinnad kung! Guld, siden och gyllene kandelabrar flankerar en enorm säng där den vilar under sin baldakin. Rummet är givetvis sovrummet. ”Det är kungaborgens egentliga festsal, och den är vigd åt natten”, skriver Thomas Mann långt senare.

Även jag längtar efter mörkret. Jag längtar tillbaka till det mörker jag som femåring fick se sträcka ut sig över scenen på Kungliga Operan. Jag längtar efter mörkret som är Richard Wagners musik.

Givetvis har jag sökt. Och på botten av en träeka snuddade jag en gång vid det jag hoppas finna. Det var sommar och tillsammans med tre vänner hade jag rott ut i augustinatten för att titta på månen. Till en början hade vi skrattat åt idén, vi insåg att det vi sysslade med var mycket melodramatiskt. Vi skulle nämligen inte bara ro i månsken, vi planerade även att på låg volym lyssna på förspelet till Wagners opera ”Tristan och Isolde”. Till det skulle en av oss läsa högt ur den fransk­amerikanska författaren Anaïs Nins dagbok. Det var en text som vi ansåg bära på samma storslagna anspråk som vi funnit i Richard Wagners musik.

Att vara sentimental är att dyrka en känsloupplevelse. Det anses inte vara särskilt fint. Men vi ansåg att vi var del av en motrörelse. Vi sökte oss inte bakåt, utan framåt. I en postmodern relativism kunde vi inte stanna. Omkring oss såg vi en cynisk värld, ironisk. Det vi gjorde var inte nostalgiskt utan framåtblickande. Vi sökte inte gamla sanningar, tvärtom ville vi utsätta oss för det okända och det okända fanns i mörkret.

Det sägs att den västerländska konstmusiken för alltid förändrades några takter in i ”Tristan och Isolde” där det som kom att kallas Tristan­ackordet bröt sönder den tidigare så bundna tonaliteten. Till den musiken läste vi ur Anaïs Nins dagbok från vintern 1931.

”Det vanliga livet intresserar mig inte. Jag söker bara höjdpunkterna. Jag instämmer med surrealisterna i deras sökande efter det vidunderliga. Jag vill bevisa att det finns oändlig rymd, oändlig mening, oändlig dimension.”

Mer exakt än så kunde musiken som vi lyssnade på inte beskrivas. Vilken berusande känsla av storslagenhet! Jag låg på båtens botten och tittade upp i natten under hemfärden. I ljuset av en röd måne kände jag att det var jag som var själva åran. Jag doppades i mörker, jag gav båten fart för att långsamt doppas i mörker igen. Snart var vi hemma. Om mörkret berättade vi ingenting.

Skriv inte den här texten! Flera personer från olika håll har under de senaste veckorna givit mig samma råd. Det går inte att närma sig ämnet Richard Wagner utan att få ovänner, så har de sagt. Och jag tror att de har rätt. De som avskyr Richard Wagner, avskyr honom med rätta. Jag vill inte argumentera emot. Tiina Rosenberg, som älskar hans operor, brukar säga att Richard Wagners musik är farlig. Jag håller med.

Ibland får jag en känsla att kritiken mot Wagner och hans musik viftas bort lite väl lätt. Man säger att det handlar om att skilja på konstnären och konstnärens verk. Att vi gjorde upp med musikens och arvingarnas koppling till nazismen redan på 1950-talet. Men räcker det? Att han var en dokumenterat osympatisk person som bar på storhetsvansinne och missunnsamhet och gav uttryck för antisemitism, det är en sak. Det är personen Richard Wagner och honom behöver vi inte älska. Men är verkligen själva musiken oskyldig? Jag tror inte det.

Richard Wagners musik har en förmåga att få tillvaron att svindla, uppmuntra till storslagenhet. Och det rinner lätt över i något annat.

En dag står jag i köket och lyssnar till mellanspelet i ”Rhenguldet” som illustrerar hur Wotan och Loge beger sig ned i underjorden för att locka ringen av nibelungen Alberich. Det finns ett förföriskt rus i orkestern och något väcks inom mig där jag står och skär kött i strimlor till kvällens middag. Plötsligt blir jag medveten om knivens tyngd. Jag blir medveten om att köttet är dött, att det röda är blod och att blodet nu finns på mina händer. Mina händer är allas händer. Jag inser att även jag är kapabel till brott.

Om jag levde i en annan tid, i en utsatt tid, skulle jag följa den ledare som frestade mig med samma löfte som Richard Wagners musik lockar med? Jag hoppas att jag skulle stå emot, men just denna kväll i köket så tvivlar jag. Vad handlar löftet om? Det handlar om befrielse.

I  ett brev den 25 januari 1854 skriver Richard Wagner: ”Vi måste lära oss att dö och att dö i ordets fullaste betydelse. Fruktan för slutet är upprinnelsen till all kärlekslöshet. Min diktning skildrar detta.”

Det Wagner lovar i sin musik är precis samma sak som både filosofin och religionerna ger ett löfte om. Det handlar om att lära sig att dö, att inte längre vara rädd för döden. Givetvis kan det här missbrukas, den som inte är rädd för döden kan luras att offra sitt liv för något så meningslöst som en idé, en nation, en härskares gunst.

Jag har längtat efter mörkret. När jag var fem år såg jag mörkret för förs­ta gången och jag såg det i Richard Wagners musik. Kanske var jag för ung första gången jag fick följa med till operan. Jag var fortfarande ett barn och tolkade det som hände på scenen med barnets ögon. Jag såg en äventyrsberättelse och den tyckte jag var spännande. Jag såg även någonting annat men det visste jag inte var det var.

Någon gång ska man ändå bli vuxen och jag blev vuxen måndagen den 3 mars 2008. Jag hade bestämt mig för att för första gången se ”Nibelungens ring” i en följd. Det var så här Wagner själv ansåg att hans tetralogi skulle upplevas. Såg man de fyra operorna tillräckligt tätt inpå varandra skulle man förändras. Nej, inte bara förändras. Förvandlas! Jag var mycket nyfiken på vad denna förvandling skulle innebära.

Just denna måndag var jag framme vid ”Ragnarök”, den sista operan. Jag visste att det här skulle bli en annan upplevelse än mina tidigare utflykter i romantikens månskensmörker. Det här skulle inte bli lika behagligt.

”Nibelungens ring” handlar om en gammal värld som går under för att kunna föda en ny. Mörker ska förvandlas till ljus. I slutet kommer en enorm eld att tändas och den elden kommer att sluka det som redan är känt. Det som kommer efteråt är okänt.

Författaren George Bernard Shaw har skrivit om det här slutet. Han älskade Richard Wagners musik men anser att slutet av ”Ragnarök” är kompositörens stora misslyckande. Av alla de hundratals ledmotiv som hela Ringen består av väljer Wagner att låta världen gå under till det mest melodramatiska, skriver han. Det är ett litet tema som bara har förekommit någon enstaka gång tidigare och Shaw anser att det ”skulle kunna passa som älsklingspassage i en omtyckt sentimental schlager”. Ändå är det till det här hjärtknipande schlagermotivet som världen brinner upp.

Givetvis har jag hört slutet av ”Ragnarök” hundratals gånger, det är ett av de mest populära partierna i hela Ringen. Men det är först nu, den här måndagskvällen på Kungliga Operan i Stockholm, som jag inser vad det verkligen betyder. Efter alla berättelser om gudar, hjältedåd, trolldrycker, nornor och drakar faller myterna isär och sanningen uppenbarar sig. I de sista sekundernas musik avslöjar Wagner hur människan egentligen är: sentimental, fåfäng och en smula larvig, men samtidigt på något märkligt sätt storslagen i det enkla.

Och precis då infinner sig känslan som har beskrivits redan för tusentals år sedan. När bara några ögonblick återstår förstår jag till slut vad katharsis innebär. Det betyder rening men det jag är upplever är jagupplösning samtidigt som jag inser att Wagners enorma konstruktion nu slår sina mjuka klor omkring mig. Det är som om jag slutar finnas till för ett ögonblick. Jag famlar efter mig själv men kan vila i att inte finna något att greppa. Jag är för en kort stund inte rädd för någonting. Och det jag då ser är inte längre mörker utan ljus. Jag ser ett ensamt brinnande ljus. Jag är ljuset. Blås ut mig!