Det är mer än trettio år sedan Reeperbahns­ genombrottssingel, den spröda punkdängan ”Havet ligger blankt” med Olle Ljungström slött pratsjungandes, släpptes. Då var han arton år gammal. Sedan dess har Olle Ljungström arbetat sig in i den svenska pophistorien, inte bara tack vare Reeperbahns ljusa punkrock med impressionistiska texter, utan kanske främst som soloartist, med stora hittar och grammisnomineringar under 90-talet. I dag bor han på landet, i Gräfsnäs utanför Alingsås. En ort med fyrahundra invånare, och en ganska drastisk kontrast till det ­urbana festliv Olle Ljungström varit­ känd för.

När DN träffar Olle Ljungström är det en dryg vecka kvar till Reeperbahns­ första spelning på tjugofyra år, och dagen därpå ska han åka till Göteborg för att repa. Låtarna har han varit tvungen att lära sig igen, han har varken spelat­ eller lyssnat på dem på många år, berättar han. Och det är inte av några särskilt sentimentala eller nostalgiska skäl Reeperbahn nu återförenas.

– Det är för pengarnas skull. ­Eller okej, här kommer hela standardargumentationen: jag är inte så mycket för återföreningar. Vi har blivit tillfrågade åtskilliga gånger och jag har inte velat göra det. Den här gången blev jag övertalad om att det kunde vara kul. För mig blir det lite som att träffa de roligaste i sin gamla högstadieklass, jag har ingen musikalisk anledning till att göra det här, jag behöver inte nostalgin. Jag går inte runt och tänker på Reeperbahn särskilt mycket. Det hoppas jag att ingen gör, jag hoppas att folk lever i nuet. Jag skulle aldrig vilja göra en lång återföreningsturné, men det här är några spelningar och sedan blir det inget mer. Det här är sista chansen att se oss, om man nu anser att det har något värde i ens liv.

Du sade att det är för pengarna? Det är nästan aldrig någon som erkänner det.

– Ibland kan folk tro att det inte har med pengar att göra när artister spelar, att det bara är så jävla kul. Det låter så bra: ”Jag skulle göra vad som helst för att få spela!” Och det är säkert sant på ett sätt, det finns nog inte särskilt många som skulle åka runt och rörmoka för att få uppleva rörmokeriets oanade möjligheter, sådana jobb kanske man inte gör på sin fritid. Men jag tycker att Ebba Grön, våra medskyldiga i 80-talets pajascirkus, sade det ganska bra. We’re only in it for the money”.

Hur känner du i dag för de där ­tidiga åttiotalsåren?

– Det är ju mina tonår. De började och tog slut där någonstans. Per automatik formas man som människa då. Man lär sig bädda, diska, supa, knulla, sådana viktiga saker, och det råkade sammanfalla med att jag spelade i Reeperbahn.

Under de där Reeperbahnåren var du så het. Kanske Sveriges coolaste­ man. Kände du dig själv så?

– Nej. Det säger jag inte av falsk blygsamhet, det gjorde jag faktiskt inte. Det beror nog på att jag var fruktansvärt blyg som liten, och man misstolkar sådana som mig. Alla konstigheter man gör, att man drar sig undan, det är egentligen blyghet.

Ja, du uppfattas nog ofta som ­ganska excentrisk.

– Jag har inte blivit vuxen på samma sätt som andra. Jag lärde­ mig aldrig riktigt vuxenknepen, de kommer inte naturligt för mig. Jag leker vuxen, jag uppfinner mig själv. Och en viss typ av excentricitet­, som gamla engelska lorder som stövlar runt och är ­hippies, kan jag känna släktskap med. Jag tycker att det är konstigare att kungen går omkring i kostym, än om han hade haft krona och hermelinpäls. Världen är mycket konstigare än mina små excentriska bidrag, jag känner mig fullständigt normal i jämförelse.

Men du bidrar ju själv till mytbildningen kring dig själv också. En gång sade du att du skulle skriva en gladporrmusikal, och en annan gång fanns det planer på en diktsamling som hette ”Kända tjejer jag knullat”.

– Det där med gladporren var nog något av en stundens ingivelse­. Jag hade glömt bort det, men nu när du säger det så låter det ju jätteskoj. Diktsamlingen fanns på riktigt, fast det var egentligen en dagbok. Förlaget försökte positionera den, och när jag skulle komma på en titel­ funderade jag på vad lyriksamlingar brukar heta: ”Vinden vänder”, ”Ett flarn av glädje”. Så drog jag till med den där titeln. Men det här med att skapa myter, jag har åtminstone inte gift mig med mig själv i ett flygplan över Grönland, som Regina Lund gjorde. Det var lite av uppmärksamhetskåthetens krona.

Förra året kom en dokumentär om Olle Ljungström som sändes i SVT. Filmaren Jacob Frössen följde­ Ljungström närgånget i tre år, och resultatet blev en ganska intim skildring av en skör man med alkoholproblem och diabetes. Senare samma år dök Olle Ljungström plötsligt upp på scenen i rullstol; han hade brutit båda fötterna. Det senaste decenniet har det varit svårt att nämna Olle Ljungströms namn utan att någon frågat hur han mår, egentligen. Olle Ljungström i dag, sommaren 2010, låter inte särskilt deprimerad, inte särskilt trasig heller. Och han verkar trött på rykten om hur dåligt han mår.

– Jag tycker att det är ganska tråkigt. Tradigt. Trist. Ointressant. Min hälsa är ett föga intresse förutom vid de tillfällen det direkt påverkar andra människor. Jag antar att jag fyller någon liten funktion i den mänskliga faunan, vi behöver­ en sådan som jag att spekulera kring: ”Ska han överleva nästa konsert?”.

Förra året ramlade du ned från en stege och bröt båda fötterna. Det låter som någon sorts episk otur.

– Ja, jag försöker lägga in ett visst uns dramatik och poesi i allt jag gör, även olyckor. Jag kan gå helt okej nu, men jag blir aldrig helt återställd. Jag har ständigt ont i fötterna, och man kan inte äta värktabletter hela tiden. Men man vänjer sig.

Är du bekväm med att bli äldre?

– Inte rent fysiskt. Å andra sidan är jag inte jättefet, så det är väl okej. Mentalt skulle jag vilja ha bägge delarna, ungdom och ålder, vilket ju är helt omöjligt. Jag skulle vilja se saker utifrån ett helt oförstört utgångsläge, där jag som oskuld beträder min första tyska lederklubb. Att gå in i saker med öppna ögon. Det kan kännas lite tråkigt i dag, man rationaliserar så mycket.

Om du kunde resa tillbaka i tiden och ge den unge Olle några goda råd, vad skulle det vara?

– Var inte rädd. Jag var så rädd. Jag tror inte att jag hade lyssnat på det rådet, man lyssnar inte när man är tonåring, men om jag kunde säga något till den unge Olle och verkligen lyckas förmedla det, så skulle det vara det.

Vad var du så rädd för?

– Det mesta. Det är svårt att sätta fingret på det utan att det låter överdrivet, jag låg ju liksom inte och skakade under sängen, men... Jag skulle gärna vilja säga till mig själv att det blir bättre. Vissa prylar kommer att falla på plats, håll ut.

Har du slutat vara rädd nu?

– Vissa saker är jag orädd för, faktiskt. Vissa typer av konflikter. Det är annorlunda nu, det är det. Man befinner sig alltid i en process, det är svårt att analysera sitt eget skeende, men jag tror självklart att det har med ålder att göra. Sedan­ tror jag inte nödvändigtvis att man blir bättre med åldern. Jag ser ständigt äldre personer som ser på människor på ett dömande sätt. Jag hoppas vid gud att jag inte har den blicken när jag är 75. I så fall hoppas jag att en dagisklass får amnesti och kommer och skjuter mig.