Det bör höra till rockhistoriens snyggaste gitarrsolon. Att Nels Cline är en strålande gitarrist har vi hunnit få många prov på under kvällen, men mest som små detaljer i marginalen. I det utbyggda finalpartiet till ”Impossible Germany” ställs han i centrum. Och det är som om han tvekar. Känner sig för. Spelar korta småfraser, väl avgränsade. Som blir mer, längre, snabbare. Hela tiden dramaturgiskt välavvägt. Tvärt bryter han något där, startar om där. Gör löpningar som landar i andra toner än de vanligaste. Kontroll, även fast han bygger mot crescendo.

När två andra gitarrer börjar spela unisona figurer tror man att det är klart, men icke. Nels Cline fortsätter, larmar mer och mer vid sidan av de båda övrigas slipade 70-talsslingor och jag undrar om ett gitarrsolo någonsin har känts mer tredimensionellt.

Ett band som förmår sådant tror man kanske skulle vara specialiserat på det. Inte Wilco. De har gjort en dygd av att byta fot hela tiden. Ibland mitt inne i låtarna. Ett rejält gitarrsolo får räcka.

Inledningen är sisådär tolv minuter smygande countrypop från senaste albumet, som sakta växer i intensitet och sedan stillnar ner i ett instrumentalt lugn. Mitt bland alla extranumren bjuder tidiga ”I got you (at the end of the century)” bredbent boogierock, till och med den är ovanligt subtil.

Så där kan man hålla på. Varje låt är sin egen. Bandet fenomenalt flexibelt. Vill man kalla Wilco countryrock finns många skäl för det, och vilken annan etikett skulle fästa bättre? Men de för in störningsmoment hela tiden. Kufiga ljud, elektroniska groove, rena noise-övningar. Eller bara någon glad pastisch i Paul McCartney-anda.

Det är ett säkert sätt att undandra sig den stora publiken. Plus det faktum att bandet är närmast ansiktslöst. Frontmannen Jeff Tweedy har satt på sig en hatt, annars finns inte mycket till scenshow. Jag gissar att de inte blir igenkända särskilt ofta på stan.

En timme hinner gå innan Jeff Tweedy säger något. Sedan pratar han en del strunt, och berömmer publiken på ett märkligt dubbeltydigt sätt, så kanske var det klokt att han höll sig så länge. Men publiken är på tårna, lyhörd, entusiastisk. Musiken är lika slipad. Ett tag känner jag en frustration över hur bandet hela tiden ska tryffera sina låtar med kontrasterande detaljer eller extra raffinerade läckerheter. Samtidigt är de rakaste låtarna de minst intressanta. Det är i de kreativa arrangemangen den verkliga genialiteten ligger, inte i förmågan att skriva trevlig melodisk musik i olika närhet till countryrocktraditionen. Ibland kan en låt rent av stanna när första versen börjar och konvention plötsligt råder, efter ett spännande intro.

Historien ger också belägg för det. Jeff Tweedy startade Wilco efter att numera legendariska countryrockbandet Uncle Tupelo hade spruckit. Diverse medlemmar passerade, efter några album började de töja på formerna. Då sa skivbolaget nej och i stället vände de sig till sin publik på nätet.

När albumet ”Yankee hotel foxtrot” väl gavs ut 2002 blev det gruppens mest framgångsrika. Sedan dess har den experimentella inriktningen bestått och medlemsbytena stannat av. Vi kan nog vila tryggt i förvissning om att de kommer att överraska oss på just det här sättet i många år än.