I Oliver Sacks ”Awakenings” berättas om en grupp människor som väcks ur sitt katatoniska tillstånd genom tillförsel av dopamin. Som en kader av törnrosor vaknar de upp som de personer de var några decennier tidigare, då sömnsjukan slog till och förvandlade dem till behållare av planer och drömmar, egna och andras. Likt åldrade ungdomar tog de fatt i det som var, med en energi som tycktes lagrad genom årtiondena.

I en metaforisk bemärkelse har Steven Demetre Georgiou genomgått den processen. Efter att ha somnat in i sin roll som Cat Stevens i slutet av sjuttiotalet återkom han till sin gamla stil för några år sedan, men nu som Yusuf Islam (gammelmansrösten hade han redan som tonåring). Comebackalbumet ”An other cup” från 2006 håller tveklöst samma kvalitet som Cat Stevens bättre album och borde ha varit en försäljningssuccé. Att det inte blev så är tankeväckande. Namnbytet var förstås ett besvärande faktum för den stora publiken, som det senare kom att bli för Prince, som försökte sig på motsvarande manöver. Och i likhet med Prince (som konverterat till Jehovas vittnen) har Yusuf bittert erfarit att alla inte förlåter tilltaget att byta religion.

Att islamofobin har haft sin betydelse kan man alltså inte bortse ifrån. Samtidigt bör man påminna sig att Yusuf Islam bidragit till denna fobi genom sina uttalanden om Salman Rushdie, en religiöst betingad formulering som fick arga kritiker att föreslå en nyutgåva av Stevens kanske mest kända album, fast då betitlat ”Tea for the killerman”.

Men den som förväntat sig predikande måste ha blivit besviken under turnépremiären, som tvärtom var lågmäld, självironisk och genomsympatisk.

Vis av skadan har mannen som förut kallade sig Cat Stevens gått med på att namnet återfinns på affischer och annonser. Och även den publik som kommit hit för att sjunga med i 70-talshittarna måste ha insett likheterna då det nyare materialet blandades in i spellistan, exempelvis då ”Matthew and son” följdes av den senare, och egentligen överlägsna, parallellåten ”Midday (avoid city after dark)” från ”An other cup”.

Medveten om förväntningarna lekte Yusuf kurragömma med publiken, la ut presentationer som tycktes garanterade att leda fram till ”Moonshadow” eller ”Father and son” men sparade de låtarna till konsertens slut.

Inledningsvis framträdde han ensam med gitarr, med start i ”Lilly­white” från ”Mona Bone Jakon”. Gitarristen på det albumet, Alun Davies, var den första att ansluta sig, och efter hand infann sig en rocksättning som framför allt fick breda ut sig efter paus.

Möjligen hade Yusuf/Cat Stevens föreställt sig att det skulle vara svårare att fungera i artistrollen än det visade sig vara, för under långa perioder lät han sångerna bindas ihop av berättelser som fick understöd av bildskärmarnas sagoboks­illustrationer. Det är nästan synd, för Yusuf/Stevens har en historia som är väl så underhållande i sig själv. Vid några tillfällen berörde han den också, utan att vara påstridig, exempelvis i den komiska video som belyste svårigheterna att komma in i USA då George Bush satt vid rodret.

Nu är portarna öppna och Yusuf/Stevens kan återta sin plats vid sidan av sådana fortfarande aktiva singer-songwriters som Paul Simon och James Taylor. Gud ske lov.