Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

”Musiken var en plats där vi kunde skrika och gasta”

Sahara Hotnights skapades av fyra mellanstadiebarn som gjorde allt tillsammans i över tjugo år: spelade nyskapande rock, växte upp och tog över världen. Tills nu. I vår släpper Maria Andersson Lundell sin solodebut, om hur hon plötsligt tvingades möta sig själv. Och om sorgen som ledde in musiken.

Vissa barndomsgäng överlever uppväxten och fortsätter vara som ett eget land, en ö med sina egna skämt och sin egen blick på resten av världen. Om man träffar dem tillsammans uppfattar man det omedelbart, och för min del ofta avundsjukt. Maria Andersson, Jennie Asplund, Johanna Asplund och Josephine Forsman var barn i den lilla byn Robertsfors på 80-talet och gick igenom tonåren – och tjugoårsåldern – och fyllde trettio – i ett sådant gemensamt egensinne.

Vid elva års ålder bildade de bandet Sahara Hotnights – namnet kom från en favorithäst de sett på trav-tv – och från och med det ögonblicket fanns bara rocken.

De skrev låtar, repade i musiksalen efter skolan och ställde upp i norra Sveriges alla talangjakter. Segrade i Musik Direkt som fjortonåringar. Vann Norrans Popfest året därpå, och fick en demoinspelning som förstapris - de spelade in ep:n ”Suits everyone fine” som tog dem ut på turné över hela landet och vidare till ett skivkontrakt med West Side Fabrication.

Foto: Anette NantellSahara Hotnights år 1999. Foto: Anette Nantell

I stället för att börja gymnasiet flyttade de till Stockholm och blev rockstjärnor. De bodde ihop, umgicks fortfarande nästan bara med varandra.

År 1999 var svensk musik dominerad av vän indie, av sorgsenhet under lugg. Sahara Hotnights debutskriva ”C’mon, Let’s Pretend” och de svettiga spottande spelningarna där bandet som stod på scenen utstrålade att de var större än livet kom som en attack.

– Att det gick så bra, att alla ville se oss och att vi fick femmor var helt i sin ordning. Men jag kan vara lite fascinerad av det i efterhand. Att vi aldrig var det minsta förvånade eller tänkte att det gick ”bra”. Det var ju självklart.

Var det för att ni slog igenom så unga? Många slutar tro på sig själva i tonåren.

Foto: Thomas Karlsson– Ja, faktiskt. Vi visste att vi alltid hade varandra och vi slog igenom i exakt rätt ögonblick, när vi fortfarande var barn och visste att vi var bäst. Så det där tvivlet som folk brukar få, om vem man är eller vad man vill, det sköts upp för oss… För mig sköts det upp tills jag var över trettio, säger Maria Andersson Lundell, som hon heter nu, leende.

Hon är klädd i ljus päls och kängor.

Har en röst som är cool och underfundig.

Vi ses på ett kafé i Vinterviken.

En annan bild av barnstjärnor är ju att de börjar festa mycket.

– Haha. Det gjorde vi inte heller. I och med att vi var så små när vi började har vi aldrig förknippat musiken – eller att stå på scen – med alkohol. Jag har aldrig haft rampfeber. Det var bara fantastiskt att ha en plats där man kunde skrika och gasta, ett undantagstillstånd. I början var vi inte alls medvetna om rockgrejens destruktiva skimmer. Vi ville bara ha musiken i sig. Och stilen. Vi hade ett eget universum. Valde själva vad vi skulle släppa in, säger hon och berättar om hur de inspirerades av filmer och klädkataloger.

Hade långa diskussioner om sin estetiska inriktning.

 

Omedvetenheten var vår stora gåva. Det var den som gjorde att vi, vid just den tidpunkten, på den platsen, kunde göra vår grej. Nina Björk har sagt att först när man är ointressant är man fri att forma sin egen identitet. Vi befann oss där.

 

Om Sahara Hotnights skapade en egen ö så var medlemmarna aldrig några naturbarn. Tvärtom jobbade de stenhårt, men inom andra ramar.

– Delvis berodde det på Robertsfors, att växa upp på en så liten plats. Men mest om att vi hade varandra och byggde upp våra egna referenser, säger Maria Andersson Lundell om deras värld – som plötsligt flyttades till Stockholm och exponerades i media.

Om man går tillbaka i arkiven kan man läsa otaliga hyllande texterna om det nya ”tjejbandet”. Aftonbladets konsertrecensent beskriver att han just sett ”fyra små PJ Harveys från Stockholm”: ”som förmodligen hatar att bli kallade näpna, men det är just vad dom är. Man blir öm i hjärtat när man ser dem, truligheten till trots”.

– Vi var chockade. Att vara små och näpna var aldrig något vi ens tänkt att vi skulle undvika – det fanns inte. Vi kände oss jättestarka och det var konstigt att bli beskrivna som något vi inte var. Vi var förbannade. Men vi hade inget sätt att uttrycka det på.

Hade ni någon relation till feminism?

Foto: Thomas Karlsson– Vi visste knappt att den fanns. Och därför satt vi inte och pratade med det språket. Det enda som fanns var ilska. Som en vägg. Det är fascinerande i efterhand, säger Maria Andersson Lundell och konstaterar att de flesta 17-åriga tjejer i dag antagligen har tillgång till feminismen: de har fått lära sig att kvinnor och män behandlas olika i samhället. Att man tidigt har olika förväntningar på sig.

Men också att det kan vara underbart att slippa den kunskapen.

– Omedvetenheten var vår stora gåva. Det var den som gjorde att vi, vid just den tidpunkten, på den platsen, kunde göra vår grej. Nina Björk har sagt att först när man som kvinna är ointressant är man fri att forma sin egen identitet. Vi befann oss där. Och sedan var det massa personer som kom in och sa att den platsen var en illusion: nu ska ni bli medvetna. Nu ska ni hyllas som tjejer. Och så berättade de alla reglerna. Det var skrämmande. Lustdödande.

– Det var den andra sidan av kritiken, att feminister blev arga för att vi inte tog debatten. De tyckte att vi skulle ta ansvar. Så allt kändes som en jäkla fälla. Jag vet inte hur många 8 mars-galor vi tackat nej till.

Varför tackade ni nej?

– Vi kände inte att vi hade något med de andra banden att göra. Vi var skittrötta på att associeras med något annat än oss själva. Det skulle bara vara musik, musik, musik. Nu med facit i hand kan jag fatta poängen. Att det faktiskt var viktigt.

– Det fanns ju inga kvinnliga rockband. Och det finns nästan inga nu heller. Visserligen finns det hur många grymma kvinnliga artister som helst, men inga band där man är ett kollektiv... Det beror ju på individkulten. Den är ett monster.

Var ni politiska?

– Nej, inte direkt, säger hon, och börjar bara något ögonblick senare beskriva hur de organiserade arbetet och kapitalet inuti Sahara Hotnights.

– Vi har nog tjänat olika mycket pengar, men allt gick in i vårt gemensamma bolag och portionerades ut i små doser. Man hade precis så att man klarade sig. Ingen har fått mindre pengar än någon annan. Om jag varit själv hade pengarna gått åt skogen men vi har Jennie. Hon är vår förnuftiga röst, sköter bolaget; och så får man plocka ut ur spargrisen. Att vi delat på allt har varit viktig för att hålla ihop.

Det låter socialistiskt.

– Jag skulle säga att det mer är på en barnslig nivå – som att vi drar tändstickor om saker för att rätt ska vara rätt. Och i systemet vi haft trycker man också ner varandra. Ingen får sticka iväg och tro att de är förmer. Man står tillbaka för att kunna göra något större tillsammans. Det är en frustration som gjort att man känt sig fångad. Och samtidigt är det därför vi funkat... Jag har varit rätt skraj inför att sitta och snacka såhär, och representera bara mig själv.

Foto: Thomas KarlssonFoto: Thomas Karlsson

Hon har blivit intervjuad oräkneliga gånger i över tjugo år, men oftast tillsammans med någon i bandet – och alltid utifrån ett ”vi”.

Men Sahara Hotnights finns inte längre. De hade just firat tjugoårsjubileum, turnerat ännu ett varv över landet och för första gången någonsin hade ingen av dem kraft att ta det vidare. De åt middag ihop en kväll, och bestämde sig för att lägga ner.

Josephine Forsman flyttade till Los Angeles för att spela trummor och skriva eget. Jennie Asplund är projektledare i Skåne. Johanna Asplund jobbar inom tv-branschen i Stockholm.

Det har gått fem år, och att Maria Andersson Lundell nu ska släppa sin första soloskiva har varit en lång process.

Innan hon kunde börja skriva åt sig själv kom tonårsfrågorna ikapp, de som inte funnits i bandtillvaron.

– Vad vill jag? Har jag valt att göra musik eller blev det bara så av slumpen? Vilket egentligen är en konstig fråga, för svaret spelar ju ingen roll. Det är bara i vår tid nu som det är så viktigt att välja själv. Men jag fick panik av all frihet: jag älskade inte att vara min egen dräng, som man ju förväntas göra. I bandet hade vi alltid haft ett gemensamt mål. Någon deadline eller spelning framför oss.

Hon pluggade ett tag på komvux, och funderade kort på att byta till ett arbete med ett schema och en chef. Men kom inte på något.

– Det som tagit längst tid med skivan var den mentala förberedelsen. I bandet var vi en helhet där alla kompletterade varandra. En bläckfisk med åtta armar. Jag var den kreativa och slarviga. Någon annan var praktisk och klok. Vi hade alla som förtvinade muskler. Och nu skulle jag plötsligt bekräfta mig själv. Det är svårt att lära sig, men jag antar att det är en bra grej att kunna. För överlevnaden och så, säger hon snett.

Till slut hyrde hon ett korsvirkeshus i Arild utanför Helsingborg för att försöka skriva utifrån sig själv, och långsamt hittade hon fram.

Syntarna är mjuka och hon sjunger sina nya sånger med en annan kraft, en mer sprucken vilja. I texterna framträder en sorg.

– Min pappa. Han gick bort när jag var 20 år. Cancer i benmärgen. Jag har nog inte riktigt närmat mig det som hände tidigare, även om det präglat mig. Han blev sjuk när jag var elva år. Bandet var min tillflykt, för jag orkade inte vara hemma. Man känner mycket skuld när någon försvinner. I att man själv överlevde. Och över att jag var frånvarande. Att jag repade och spelade jämt. Man tänker att man kunde ha gjort det på annat sätt. Vilket jag nog inte kunde – jag agerade utifrån en elvaårings kompass.

 

Pappa blev sjuk när jag var elva år. Bandet var min tillflykt, för jag orkade inte vara hemma. Man känner mycket skuld när någon försvinner. I att man själv överlevde. Och över att jag var frånvarande. Att jag repade och spelade jämt.

 

Hon berättar att hennes pappa växte upp i Ångermanland, i en skogshuggarfamilj. Han arbetade i skogen under hela uppväxten och ofta med det farliga besprutningsämnet DDT, ett ämne som förbjöds på 80-talet. När han senare fick cancer sa läkarna att det hängde samman.

Men innan dess gjorde han en klassresa och utbildade sig till bibliotekarie i Umeå. Träffade hennes mamma, som var diakon.

– Min pappa tyckte att utbildning var viktigt, för att han kom från något helt annat. Han var ledsen när jag vägrade gymnasiet.

Foto: Thomas KarlssonFoto: Thomas Karlsson

Hennes egen revolt var konst och rock’n’roll – den stora symbolen för frihet och oberoende. Men under skrivandet är det snarare arvet och det gemensamma som blivit tydligt.

Skivan heter ”Succession”.

– Det anknyter till tanken om att axla manteln. Axla arvet. Inte så mycket att man väljer. Mer det ofrånkomliga i att inget egentligen förändras. Att vissa saker bara antar nya former, i generation efter generation. Och så ser jag egenskaper hos mig, som jag såg i honom. I pappa, säger hon och nämner att hennes föräldrar aldrig trivdes i Robertsfors.

– Varje gång vi varit borta någonstans och vi körde in på uppfarten: jordens största suck. Jag har burit den med mig. Om inte föräldrarna känner sig hemma så gör man inte det själv heller.

Varför flyttade de inte?

– De fick jobb där. Och blev kvar. Det är fascinerande hur mycket längtan det kan finnas, utan att man gör något av den. Min pappa ville bort men han kunde visste nog inte riktigt vart. Jag har också ett missnöje som skaver. Jag känner alltid att det finns något annat, en bättre plats och något som jag måste bevisa för mig själv. Men jag lyckas också göra det till ett driv. Och nu har jag förstått att man kan hitta hem i en person. Eller i ett konstverk.

Hur kommer det vara att spela live med din nya musik? Kräver den en annan scenpersonlighet?

– Vad jag gjort är egentligen inte nytt utan bara en spegel av mig, av tiden. Av att växa upp och förstå att man inte måste skrika för att göra sig hörd. Jag är intresserad av de små medlen. Av den hårfina gränsen mellan någon som står på en scen och är avmätt och cool – eller avmätt och blodfattig: konsten i det. Jag ser fram emot att spela. Jag har en lugn nerv nu, säger Maria Andersson Lundell och vi går ut i Vintervikens frost.

Här brukar hon springa ett par gånger i veckan, för sin kreativitet och sina tankars skull: för att uppleva att de klarnar. Hon bor i närheten, med sin man sedan två år. Håller kontakten med Jennie Asplund, Johanna Asplund och Josephine Forsman.

– Man får hitta sina egna ledstjärnor när allt fladdrar. Jag har inga illusioner om att det till exempel förändrar en relation att gifta sig. Men det finns något värdefullt och vilande i den långvariga tanken. Jag tror på den, så som jag gör med Sahara Hotnights. Det finns vissa saker som man bara inte gör. Man bryter inte med sina barndomskompisar.

Foto i text: Thomas Karlsson

Fakta. Maria Andersson Lundell

Ålder: 34 år.

Familj: Gift med konstnären Love Lundell. Mamma, två äldre bröder – en är universitetssekreterare i Umeå och en är slöjdlärare.

Bakgrund: Växte upp i Robertsfors i Västerbotten, bildade Sahara Hotnights med tre kompisar 1992 och de släppte sin första ep ”Suits anyone fine” fem år senare. 1999 släpptes debutplattan ”C’mon, Let’s Pretend” som hedrades med två Grammis-nomineringar.

2011 kom deras senaste album, ”Sahara Hotnights”. Ungefär då upphörde de som band.

Maria Andersson Lundell om fyra saker hon ärvt:
  1. Jantelagen
    Båda mina föräldrar var på ett kristet 40-talist-manér livrädda för att förhäva sig. Även om jag är långt ifrån lika försiktig och blygsam så finns där något som ständigt håller tillbaka mig.
  2. Tystnaden
    Jag har också ärvt förmågan att vara tyst i sällskap utan att skämmas. Något som tycks göra människor oerhört obekväma.
  3. Läsandet
    Förutom en avlägsen släkting som var flamencogitarrist är det ont om musiker i familjeledet. Jag tror att musikalitet är något man lär sig, men att roten till det är en förmåga att lyssna, viljan att lära sig av det man lyssnar på och en drift att uttrycka sig. Det har jag däremot ärvt från min pappa. Eftersom han omgav sig med böcker har jag även fått med mig läsandet hemifrån. Tyvärr också tillsammans med mentala pekpinnar om god respektive dålig litteratur och synden i att göra hundöron.
  4. Mammas akustiska gitarr
    Min mammas akustiska gitarr som hon köpte någon gång på sextiotalet. Jag tog över den när jag var 13 år och skriver fortfarande alla mina låtar på den.
Debut i vår

Maria Andersson Lundell släpper sin första soloskiva ”Succession” i vår, på skivbolaget Woah Dad! Första singeln heter ”End of conversation”och släpps den 19 februari.