Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Myggornas gift biter inte längre – Greta Thurfjell om Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”

I sommar är det tio år sedan Maja Lundgrens kontroversiella roman ”Myggor och tigrar” kom. Greta Thurfjell konstaterar att skvallret i boken har kort bäst före-datum, men att den ännu kan säga saker om vår tid.

Jag hade aldrig läst ”Myggor och tigrar”. Nu har jag förstås gjort det, hetsigt och uppmärksamt inför den här texten, men länge har jag både inför andra och i mitt huvud halvljugit. Kanske hade jag läst den? För länge sedan? Åtminstone skummat? Det är som bekant pinsamt att inte ha plöjt alla böcker i hela världen, och i synnerhet sådana som det fortfarande väses och viskas om ett årtionde efter utgivning. Det kändes som att jag hade läst den, eftersom den fortfarande refereras till så flitigt och citeras så frekvent. Men nej.

Det, kan jag känna så här på andra sidan, kanske var lika bra.

När ”Myggor och tigrar” kom, sensommaren 2007, hade Maja Lundgren den mycket framgångsrika ”Pompeji” från 2001 bakom sig. Hennes genombrottsroman – om livet i den syditalienska staden vid Vesuvius fot innan vulkanens famösa utbrott år 79 – hyllades av kritiker, nominerades till Augustpriset och sålde i 110 000 exemplar.

”Myggor och tigrar” mottogs lite annorlunda. Redan på förhand susade det i kultursäven av oro och upphetsning över boken, som ryktades vara en kiss and tell-historia om kultursidesvärlden utan dess like – eller snarare en historia om att get kissed and tell. Det visade sig bara delvis stämma.

Det är beklämmande att läsa om kulturmännens framfart på kulturkvinnornas bekostnad

Faktum är att bara en knapp tredjedel av boken handlar om hennes tid på Aftonbladets kulturredaktion vid nittiotalets slut. Resten utspelar sig en tid senare, i ett Neapel hårt styrt av camorran. Men att man av stilistiska skäl kan kalla den slutna, trångsynta mediesfären för ”kulturmaffian” räcker liksom inte för att knyta ihop de två spåren – de framstår som vitt skilda delar, lite slarvigt jämförda med varandra, men inte mer skickligt sammanfogade än att man undrar varför författaren inte bara skrev två separata böcker.

Dessutom är lejonparten av boken, den som utspelar sig i Italien, outsägligt tjatig (i synnerhet om man parallellt är i färd med att läsa Elena Ferrantes förstklassiga Neapelsvit). Maja Lundgren bor under 2005 i en liten lägenhet i Neapels så kallade spanska kvarter, och ägnar sina dagar åt att spionera på camorran som sköter sina affärer öppet på gatan nedanför hennes hus. Men om förlaget fick kritik för att ha släppt igenom alla Maja Lundgrens påståenden om svenska kulturarbetare är brottet här än värre – maken till upprepningar, ovidkomligheter och utdraget berättande får man leta efter. En tröja Maja Lundgren äger och är mycket nöjd över att äga, en rosa t-shirt med Rosa pantern-tryck som hon tycker sig få mycket uppmärksamhet för i kvarteret, omskrivs till exempel utförligt på 11 separata sidor.

Men så var det heller inte Rosa pantern-tröjan som orsakade debatt. På utgivningen följde intensiva diskussioner, inte minst i tidningen den här texten publiceras i, om hur nära en författare får gå verkligheten, och om förlagets publicistiska ansvar. Varför kunde inte Maja Lundgrens förläggare ge ett entydigt svar på huruvida boken var en roman eller ej? Borde författarens/berättarens paranoia, som bland annat yttrar sig i att författaren/berättaren uttyder hemliga meddelanden ur sin tidigare arbetsplats kultursidesrubriker, ha omöjliggjort de namngivna uthängningarna? Helgar verkligen ändamålet – att kasta ljus över en mansdominerad, mansfokuserad och manschauvinistisk bransch – medlen?

För att inte nämna journalisten Dan Josefssons text, publicerad i Dagens Nyheter (”Moraliskt haveri”, 3/9 2007), i vilken han menar att han och författaren haft en helt kort relation som Lundgren sedan mejlledes hade svårt att släppa taget om – och att det är anledningen till att han i boken hängs ut som, bland annat, ”vänsterräven som med krokodiltårsdrypande röst sa att det inte är intellektuella kvinnor man vill ha”.

Så hur ter sig bokens alla påståenden och namngivningar – och kritiken mot dem – tio år senare?

För det första kan vi väl slutligen enas om att ”Myggor och tigrar” alls inte är någon roman. Maja Lundgren själv menar, här i boken men också i de många intervjuer som följde, att: ”Jag kommer aldrig att blanda fakta och fiktion. Antingen kommer jag att skriva dokumentärt. Eller så kommer jag att fabulera. Det vill säga, jag skulle aldrig vilja hamna någonstans mittemellan.”

Att baksidestexten talar om att Maja Lundgren rör sig ”oförskräckt i gränslandet mellan litteratur och verklighet” är alltså ren lögn. Hon konstaterar att ”vi måste hitta på ett annat namn för detta dokument än roman, för kallar vi det roman blir damer och herrar kritiker upprörda: roman får inte bli en slaskbeteckning för vad som helst.” Hon bestämmer sig slutligen för att definiera det som en ”camorristisk dokumentärroman med syfte att avskaffa våldsromantiken” – ”att långsamt utveckla ett tråkigt inferno”.

Jo, tack. Särskilt utvecklat blir det aldrig, men nog stämmer de två sista orden.

Därtill kommer att det så uppmärksammade skvallret, som mestadels handlar om en liten klick kulturskribenter verksamma kring millennieskiftet, kort sagt känns inaktuellt år 2017. Det kanske är jag som är obildad. Men det är, trots att jag är osedligt förtjust i skvaller, svårt att bry sig om vad Håkan Jaensson skriver och inte skriver i det tidiga tvåtusentalets Aftonbladet Kultur när jag vet så väldigt lite om Håkan Jaensson.

Delar av massuthängningen är förvisso mycket roliga, som Björn Ranelids fixering vid att tala med Maja Lundgren om urin eller när en ej namngiven men lätt igenkänd ”redaktör med italienskt påbrå som driver ett förlag kallat Modernista” beskrivs ha ”en stelt glasartad blick, ungefär som om han höll på att smygrunka ihjäl sig”. Ändå känns det som att läsa en fem år gammal Hänt Extra i ett väntrum – varför ska jag bry mig om det här nu?

Å andra sidan är väl de uthängda männen och pikanta detaljerna bara att betrakta som ett effektivt sätt att sprida kunskapen om att kvinnohatet lever och frodas även i de mest ”upplysta” kretsar. Skandalfaktorn har tveklöst minskat med tiden, men kraften i skildrandet av förtryck består.

Det är beklämmande att läsa om kulturmännens framfart på kulturkvinnornas bekostnad, och dystert att tänka på att så lite hänt sedan dess. Vore jag lika modig som Maja Lundgren skulle jag här redovisa de (många!) män som under mina (få!) verksamma år har smädat, förminskat och trakasserat mig och mina kvinnliga journalistkolleger – moderna män, hyllade män, män som kallar sig feminister. Det är snarast märkligt att det inte publicerats många fler ”Myggor och tigrar”.

Men kanske är litteraturen helt enkelt fel forum för skvaller. Det råder som konstaterat knappast någon brist på män att hänga ut – vilket många av de berättelser kvinnor delar i internets hemliga, separatistiska grupper vittnar om – men kanske ligger det mer sanning i Maja Lundgrens ironiska ”roman får inte bli en slaskbeteckning för vad som helst” än vad hon skulle vilja. Som litteratur betraktat är ”Myggor och tigrar” rörig, långtråkig och förglömlig, men som tidsdokument desto mer relevant.

Eller som DN:s Ulrika Kärnborg skrev i sin recension från 2007: att boken mycket väl kan komma att gå till historien, ”kanske inte som roman men som en sociologiskt värdefull rapport från feministernas och skitstövlarnas era”.

En era som i allra högsta grad pågår än i dag.