Ringsignaler. Telefonsvarare. Föreställer mig att Stuart Murdoch sitter i lägenheten och glor uppgivet in i väggen. Han brukar beskrivas som en introvert dystergök som skyr pressen som pesten. "Glasgows svar på Howard Hughes", som en brittisk skribent sammanfattade mysteriet Murdoch.
En timme efter utsatt tid lyfter någon på luren:
- Åh, vad bra att du ringde upp, men
sjutton också!
Knäpptyst i luren. Det var det, hinner jag tänka. Men den breda skotska dialekten är snart tillbaka:
- Ursäkta, jag trodde att jag hade glömt spisen på, men köket stod kvar, säger han och skrattar.
Den uppsluppna tonen är lika välkommen som oväntad. Låtskrivaren, sångaren och gitarristen
Stuart Murdoch visar sig vara en glad tjomme som öppenhjärtigt berättar om Belle & Sebastians resa från popkulturens utkanter till hitlistorna. En resa som fansen
inte nödvändigtvis applåderar.
- Jag vet att våra första skivor har en särskild känslighet. Alla band som håller ihop en längre tid har en kärna med fans som föredrar de tidiga grejerna, Jag är precis likadan. Om jag var ett Belle & Sebastian-fan så hade jag slutat lyssna efter "Tigermilk".
Det var deras första skiva.
Nu släpps dubbel-cd:n "Push barman to open old wounds" som samlar bandets sju ep på bolaget Jeepster. Vi reser bakåt i tiden tillsammans med låtmaterialet och landar i mitten av 90-talet - när Stuart Murdoch vägrade göra intervjuer, när bandet spred pressbilder på sina kompisar (som även poserade på skivomslagen) och avböjde turnéerbjudanden från publikmagneter som Radiohead, Pulp och Suede.
Belle&Sebastian blev snart kända för att de inte ville vara kända. En väluppfostrad popkult växte successivt kring bandet med picknickar och stillsamma samtalskvällar. Parallellt tävlade Oasis och Blur genom att förolämpa varandra offentligt. Den brittiska musikpressen var ett slagfält. Stuart Murdoch trivdes inte i rustning.
- Jag bodde och arbetade i en kyrka på den tiden, berättar han. Jag sjunger fortfarande i kyrkokören varje lördag. Min tro är viktig för mig. Den fungerar som ett skyddsnät som hjälpt mig att göra djärva kliv. Som att stå på en scen och sjunga inför andra människor.
- Även om vi aldrig var intresserade av att hoppa på mediecirkusen har vi alltid velat nå ut med våra sånger. Det var ju därför vi släppte alla dessa ep-skivor. Vi hoppades, om än naivt, att singelspåren skulle ta sig in på hitlistorna.
Stuart Murdoch delar upp Belle & Sebastians historia i två tydliga perioder, varav den första löper till och med det fjärde albumet "Fold your hands child, you walk like a peasant" (2000).
- Det var en hemsk tid, berättar han. Våra arbetsrutiner var väldigt undermåliga och två medlemmar slutade. Men efter ett längre uppehåll började vi om med en positivare inställning. Vi hade fått se oss om i världen och mådde bättre som grupp. Det lyser igenom i musiken.
Många fans höll på att få dåndimpen när producenten Trevor Horn, som just avslutat ett samarbete med den ryska schlagerduon Tatu, tog sig an Murdochs sånger. Själv menar låtskrivaren att Horn ingöt självförtroende i gruppen och hjälpte dem att gå vidare i rätt riktning på förra albumet "Dear catastrophe waitress" (2003).
- Vi var liksom: "Hoppsan, vi kan faktiskt göra uppsluppna skivor som vi gillar att lyssna på, och inte minst, dansa till."
Redan om några veckor går den numera harmoniska poporkestern in i en studio i Kalifornien, där producenten Tony Hoffer (Beck, Air, Phoenix) ska sätta tänderna i deras mest energiska sånger hittills.
- Men vi ska inte lattja så mycket med arrangemangen den här gången, utan hålla oss till bandets sju medlemmar.
I januari utnämndes ni till Skottlands bästa band genom tiderna i en offentlig omröstning. Ingen prestationsångest?
- Nej, du vet, när man står i regnet en sketen tisdagskväll och väntar på en försenad buss, då glömmer man väldigt snabbt att man är medlem i det bästa skotska bandet någonsin.
Och så skrattar han.