För mer än tjugo år sedan var Nahid Persson aktiv i iranska revolutionen. Men hennes dröm om ett bättre och rättvisare samhälle gick i kras när landet förvandlades till en islamisk diktatur.
- Vi gjorde revolution mot schahen för att skapa demokrati. Men kampen kidnappades av de religiösa ledarna. I dag när jag återvänder upplever jag en total hopplöshet och förlamning hos befolkningen, säger Nahid Persson.
För 17 år sedan kom hon till Sverige som flykting. Förra året återvände hon till Iran med en filmkamera. Filmen om en gammal man som sålde spådomar med hjälp av undulater på gatan blev i stället en dokumentär om två av hans grannar i samma hyreshus.
"Prostitution bakom slöjan" följer de ensamstående mammorna Fariba och Mina som fastnat i prostitution och drogmissbruk i kampen för överlevnad. En typisk scen: någonstans på en mörk gata i Teheran står Fariba insvept i en svart slöja med sin fyraårige son.
En bil stannar. Efter en kort förhandling hoppar hon och sonen in i bilen. En stund senare har hon pengar till mat och heroin.
- Kvinnor är offer för systemet. De är reducerade till sexobjekt som kan köpas och säljas. Prostitution och droger är egentligen förbjudna enligt islamisk lag. Men revolutionsgardisterna väljer oftast att se mellan fingrarna, inte minst för att de själva utnyttjar kvinnorna, berättar Nahid Persson.
Hon sätter luppen på det som kallas "sighe", en sorts skenäktenskap som kan ingås tillfälligt för att det ska bli legitimt med sex. I en av filmens scener möter den gamle Habib en 17-årig flicka på gatan.
En stund senare gör de upp om "sighe" hos en mulla.
- Även männen kan vara offer
för systemet eftersom de inte tillåts ha sex på ett naturligt sätt. Unga män kan till exempel ha flickvänner, men eftersom islam inte tillåter sex utanför äktenskapet går de till prostituerade, säger Nahid Persson.
Inspelningen var inte riskfri. Nahid Persson hade hela tiden en chaufför och en livvakt till hands. Vid ett tillfälle ville polisen beslagta banden, men hon gömde de viktiga och gav dem några gamla. Andra gånger fick hon fly framför näsan på polisen.
Trots att både prostitution och narkotikamissbruk är förbjudet är hon inte särskilt överraskad över att Fariba och Mina lät sig filmas.
- De var inte direkt stolta över sitt liv som prostituerade knarkare och hade inget att förlora - "livet kan inte bli så mycket värre". Tvärtom, var det nästan som om de ville bli sedda, att någon skulle hjälpa dem. Jag lovade att filmen aldrig skulle visas i Iran.
Nahid Persson berättar att hon också blev chockad över den mängd narkotika som finns i omlopp.
- Förr kände jag till enstaka knarkare, men i dag tycks det finnas i varje familj. Det finns en stor tillgång på billigt heroin. Men myndigheterna sopar problemet under mattan - det är bekvämare att ha passiva medborgare som inte demonstrerar.
Nahid Persson hoppas att hennes filmer ska få omvärlden att ställa större krav på Iran.
- Jag kan inte vara tyst längre, men jag förstår att iranska filmare inte kan säga saker lika öppet. De gör i stället "poetiska filmer", men alla förstår undertonen ändå.