Det produceras nyheter på SVT. Erik Fichtelius dokusåpa om Göran Persson har dagligen gett nyhetsredaktionerna små ögonbrynshöjande meningslösheter att berätta. För fyra år sedan när intervjuerna med Persson debatterades ivrigt försvarade SVT:s ledning projektet, och gör så än i dag, med att det är "unikt" och ger forskningen tillgång till ett fantastiskt historiskt källmaterial.
Få ställde då frågan om vad vår sittande statsminister egentligen höll på med under ämbetsperioden. Han hade engagerat sin privata krönikör och ägnade tid och energi åt att fila på sitt eftermäle. Det i sig säger långt mer om ordförande Persson än allt som kommit fram i Fichtelius intervjuer.
För intressantast i projektet är väl just det avtal mellan makten och medierna som gjort det hela möjligt. Det tycks vara ett avtal som tillfredsställer en djupt liggande (ofta manlig) maktfantasi om total befrielse från begränsningar.
Göran Persson kunde inte motstå frestelsen att få tala fritt hur länge som helst om vad som helst. Han fick bli 100 procent privat, i det offentliga. Och Fichtelius och SVT gav efter för den politiske reporterns olycksaliga dröm om att få komma riktigt nära makten och prata med en statsminister som, trodde man, inte behöver vakta sin tunga. Intervjuerna var liksom både off- och on the record, samtidigt.
Men resultatet visar att de offentliga roller, med sina begränsningar, som både Persson och Fichtelius drömde om att få slippa, nog behövs. För distansen och "reglerna" som ligger som hinder för det helt förtroliga samtalet mellan medier och makt är just det som ger detta samtal, inte bara gränser, utan också dess innehåll och värde.
Att SVT:s dåvarande ledning, Christina Jutterström och Leif Jakobsson, verkligen närt fantasier om projektets storslagenhet framgår i deras försvar på DN Debatt i december 2002 av Perssons och Fichtelius ovanliga avtal. De knorrar lite över att debatten då tvingat fram vissa förändringar av upplägget men är ändå odelat entusiastiska över idén:
"Anta att Erik Fichtelius intervjuprojekt med Göran Persson hade fullbordats och presenterats så som det var tänkt från början. Då hade SVT förmodligen prisats för en tv-historisk insats. SVT har, skulle det heta, uppfunnit en tidsmaskin i vilken tv-publiken flyttats tillbaka till politiska händelser och skeenden som inte är artificiellt återskapade utan helt autentiska.
Publiken skulle i efterhand få ta del av en sedvanlig journalistisk ifrågasättande intervju med statsministern medan han fortfarande hade makten och höra hur han själv tänkte, resonerade och fattade beslut flera år tidigare då han var landets regeringschef. Detta till skillnad från de försök som hittills gjorts att i efterhand dokumentera en regeringschefs mandatperiod. Intervjuerna har gjorts när konflikterna svalnat och den avgångne statsministern varit i full färd med att bygga sitt äreminne."
Detta är i sig självt ett så formidabelt uttalande att läsa för den diskurskritiskt lagde att det är svårt att veta var man skall börja. Men ta till exempel förhoppningen de närde om att detta skulle bli en "tv-historisk insats" eller föreställningen att SVT "uppfunnit en tidsmaskin". Gränslöshet var ordet.
De avslöjar också en förvånande syn på journalistikens förutsättningar. Fichtelius intervjuande innebär tydligen inget "artificiellt återskapande" utan är "helt autentiskt". SVT:s ledning trodde då att de hittat genvägen till sanningen direkt från maktens mun och att de kopplat bort problemet med en statsminister "i full färd med att bygga sitt äreminne".
Men egentligen var SVT:s faustiska avtal med Persson precis motsatsen. Vi får full frihet och du får full frihet och vi lovar att bygga dig ett ståtligt äreminne: dina alldeles egna oemotsagda ord i fyra timmar på bästa sändningstid, med extramaterial på webben!
Paradoxerna är formidabla. De sökte både fånga privatpersonen och statsministern och trodde att den ene inte skulle lägga till rätta bilden av den andre. Men allt vi fick var Persson, som vi redan kände honom. Så vid sidan av den vanlige självnöjde, stolte budgetsanerande klassresenären som med huvudet på sned misslyckas med att charma oss med sina ideologiskt vingliga uttalanden om Kina, sociala turister och George Bush och som fortsätter vara tyst om Guantánamo, Mehdi Gezali och CIA-tortyren på Bromma flygplats har vi fått hundra timmar "extramaterial" med nålstick, skitsnack, skvaller och felaktigheter.
Fichtelius och SVT hyste nog förhoppningen att deras "unika" projekt skulle ses som en fräsch revolt mot förlegade journalistiska stilar, men i stället efterapar de bara dokusåpans dramaturgi och pladdriga ändlöshet. Och frukterna av projektet tycks inte heller bli annat än bleka varianter på den genrens "skandaler".
Det enda berömvärda avslöjandet som kommit ur detta projekt är exponeringen av SVT:s naivitet i synen på såväl vad som skapar trovärdig och viktig journalistik som på möjligheten av äkta källor och autentiska representationer. De tycks verkligen tro att denna historia inte är en konstruktion, precis som alla historier. De tror att de hittat vägen udenom representationens obönhörliga tvång.
Nu har SVT och Fichtelius kanske, efter att de själva kunna titta på resultatet, insett att tidsmaskiner inte finns och den helt autentiska berättelsen inte heller finns, den är en motsägelse i sig själv. De har nog också insett att det var Göran Persson som drog det längsta strået i detta avtal. Han framstår visserligen nu som snäppet mer osympatisk än förut men han har fått sitt hundra timmar långa äreminne och dessutom har han i princip ostört fått formulera det själv. Fichtelius och Jutterström med flera har däremot satt en stor fläck på sina journalistiska meritlistor. Det var nog inte meningen.