Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Nancy Isenberg: White trash: The 400-year untold history of class in America

Publikrepresentant ger proletariatet goda råd i ”Jerry Springer show” – en av de amerikanska talkshower som kommit att definiera bilden av ”white trash”.
Publikrepresentant ger proletariatet goda råd i ”Jerry Springer show” – en av de amerikanska talkshower som kommit att definiera bilden av ”white trash”. Foto: IBL

Donald Trumps starka stöd hos missgynnade grupper har långa historiska rötter. Hynek Pallas läser en bok om hur ett obönhörligt klassystem tar sig alltmer desperata uttryck.

Bok

Nancy Isenberg

”White trash: The 400-year untold history of class in America”

Viking

När John Boormans film ”Den sista färden” firade 40-årsjubileum 2012 intervjuades butiksbiträdet Billy Redden. Som 15-åring 1972 var Redden den enda amatören på inspelningen. Han valdes på grund av sitt udda utseende och kom från en skola i Georgia och fick en slant för att spela den inavlade banjospelaren Lonnie. ”Men inte särskilt mycket, för då skulle jag ju inte jobba på Walmart i dag.”

Alla som har sett ”Den sista färden”, om hur stadsbor på flodfärd i Appalachernas vildmark råkar ut för lokalbefolkningen, förstår den bittra ironin i Reddens öde.

Det har heller inte gått den amerikanska historieprofessorn Nancy Isenberg förbi. ”Den sista färden” är ett exempel i hennes historielektion ”White trash: The 400-year untold history of class in America”, där nidbilden av fattiga vita landsortsamerikaner kopplas till deras utsatthet.

Den amerikanska historien har underkastats klassanalyser förut – underrubriken skymmer namn som W E B Du Bois och Howard Zinn – men Isenberg skriver ur ett annat perspektiv. Här finns ingen facklig kamp, bara botten på ett vitt kastsystem. Det här är en bok om den ”white trash” som saknar social mobilitet och som hamnat i fokus i årets amerikanska valrörelse (boken sätter dock stopp i fjol). Om Boormans film visar hur de skildras – som farliga, inavlade analfabeter – så berättar Isenberg om hur framställningen av dessa ”crackers”, ”hillbillies” och ”okies” har sett ut historiskt.

Det är i hög grad en berättelse om den amerikanska Södern. I kolonin Jonestown som grundades 1607 fanns ”the rubbish” – fattiga och kriminella som dumpades på den nya världens kust. Det var en plats där markägande innebar rikedom, där man såg ner på ”de irländska stråtrövarna och de engelska hororna” och aktivt höll dem borta från ägande. Avtalstjänstesystemet de levde i snuddade vid träldom.

Att vissa vita har kommit att betraktas som ett smutsigt ”gränsfolk” hänger samman med den amerikanska rasfrågan.

Det är långtifrån myten om det exceptionella landskapet där den gamla världens orättvisor jämnas ut och alla kan uppnå sin amerikanska dröm. USA importerade inte adeln, men återuppfann klass: fattiga vita blev fronttrupp i indianland och kanonmat i inbördeskrigets klasssystem (den som ägde fler än 20 slavar slapp tjänstgöring). President Theodore Roosevelt, en ledande eugenikförespråkare, ansåg att de hade ”tagit fel avfart i evolutionen” och drev 1907 igenom världens första tvångssteriliseringslag.

Boken bjuder på en varierad kulturflora som visar hur de har skildrats: Fredrika Bremers resetexter, ”Dödssynden”, depressionsårens filmer, Elvis, Dolly Parton och dokusåpan ”Here comes Honey Boo Boo”. Från skräcken för de gulaktiga lerätarna på 1800-talet – då Harriet Beecher Stowe etablerar uttrycket ”white trash” i ”Onkel Toms stuga”– till 1980-talet då ”redneck” blir en identitetspolitisk tillhörighet. Boken ”White trash cooking” gör succé och lantisarnas pk-befriade genussyn antas stå för en äkta manlighet som står i bjärt kontrast mot kuvade stadsbor.

Men trots förtjänsterna är tesen i ”White trash” vingskjuten. Isenberg vill isolera en vit underklass genom att bara nosa på dess relation till svarta slavar och indianer, men det är omöjligt. Att vissa vita har kommit att betraktas som ett smutsigt ”gränsfolk” hänger samman med den amerikanska rasfrågan, som i sin tur inte går att separera från klassfrågan. Isenberg blundar för denna gränstrakt.

När den vita underklassens lössläppta sexualitet (i motsats till medelklassens kontrollerade) skulle skildras på exempelvis film så rollsatte Hollywood med latinamerikanska kvinnor. Mexikaner, en integrerad del av amerikansk ekonomi och klasspropaganda, nämner Isenberg inte alls. Inga diskussioner om invandrarlagar (nordiska vita släpptes in, asiater fick ansöka om att betraktas som vita) eller att den som kan passera som vit har lättare att få jobb.

Däremot avhandlas hur fattiga vita används som buffert. Det är ingen slump att desegregationen i Little Rock 1957 inte skedde på stadens bättre skola, utan på arbetarklassens. Som Lyndon B Johnson ska ha sagt när han såg en grupp white trash-kvinnor protestera på 1960-talet: ”Om du kan övertyga den lägste vite att han är bättre än den bäste färgade, så märker han inte att du tömmer hans fickor. Hell – ge honom någon att se ner på, så tömmer han fickan åt dig.”

Trots bristerna fungerar ”White trash” därför bäst som en bakgrundsteckning av den grupp som nu har fått strålkastaren på sig i det amerikanska valet. En politisk massa som, för att parafrasera Richard Nixon, upplever sig som en tystad majoritet. En gång i tiden flydde de Demokraterna och nu överger de republikanska politiker som har utnyttjat dem. En väljarflykt till en populistfamn som inte är begränsad till USA.

Personligen tror jag att lösningen på dilemmat finns mellan pärmarna på ”White trash”, där Isenberg beskriver de effekter sociala reformpaket som New deal och Great society fick för de fattigaste. Det behövs färre myter om amerikanska drömmar och mer välfärd för att fler individer av alla slag ska få mer jämlika chanser.

Även sådana som Billy Redden. Sådana som om de inte spelar banjo eller brottas med alligatorer inte intresserar någon. En av hundratusentals ansiktslösa som arbetar för minimilön på Walmart – som i bästa fall kan hoppas på att hamna i skräckreportage om Trumpväljare.