Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

När en döende patient blev ”bra tv”

I dag, måndag, inleds en unik rättegång mot Uppsala läns landsting. Kärande är anhöriga till en man som ovetande filmades för tv-serien ”Sjukhuset” när han var döende. Maciej Zaremba berättar en absurd historia om hur profit går före integritet.

Herr K:s anhöriga har sig själva att skylla om de blivit kränkta, menar landstinget i Uppsala län. De hade kunnat låta bli att titta på tv. Eller byta kanal.

Herr K, 58 år gammal, avled på Akademiska sjukhuset i Uppsala den 16 september 2007. Den direkta dödsorsaken var syrebrist. Den egentliga orsaken var cancer.

Fem veckor senare, när K:s änka och dotter tittar på tv, råkar de få in TV 3. ”Han är skitdålig, man har ringt frun och så”, säger en sjuksköterska till en annan. ”Så pass”, suckar den andra. I nästa scen talar sjukvårdarna med varandra om hur vidrigt det måste vara att kvävas till döds. Sedan skrattar de, förmodligen för att lätta på ångesten.

Det är patienten K de talar om. Minuterna innan fick man se honom rullas in till akuten och sedan (efter reklamavbrottet för bland annat fruktdryck, vinterdäck och festtoppar), får tittarna följa hur han får syrgas och höra om hans tillstånd. Dessemellan bilder av sjukhuset, i bakgrunden popmusik. Detta var ”Sjukhuset”, ett nöjesprogram, där bilder av vanställda ansikten och kameraåkningar efter springande läkare blandas med lustiga inslag från kafferummet (som när en sjuksköterska försöker äta bullar med munskyddet på).

Över 300.000 tittare såg detta avsnitt, bland dem grannarna till familjen K. Trots att herr K:s ansikte inte syntes, kände de genast igen honom. Grannarna blev illa berörda. De kände herr K ganska väl. Han skulle aldrig acceptera att filmas på sin dödsbädd. Hur kunde hans anhöriga gå med på detta?

Det gjorde de inte. Varken Akademiska sjukhuset eller tv-bolaget frågade fru K om de fick sända eller ens filma dessa scener. Av allt att döma blev inte heller K tillfrågad. Sjukhuset hävdar att så skedde, men kan varken presentera vittnen eller andra bevis. Det är begripligt. Om det verkligen inträffat att någon sköterska frågat en döende (när han filmades hade K ett dygn kvar att leva) om han har lust att vara med i nöjes-tv, kan man förstå att den personen inte träder fram.

Scenerna med herr K repriseras gång på gång i TV 3 och kan också ses på webben. Herr K:s änka och hans dotter lyckas sätta stopp för detta. Men när de ställer sjukhuset till svars får de ett ”jaså” till svar. Biträdande direktören Björn Ragnarsson beklagar förvisso att de lidit obehag, men vill inte medge att något fel begåtts. Mer vill han inte säga för tillfället, men lovar återkomma när Socialstyrelsen (som fått tre anmälningar mot samma program), hunnit granska saken. Det är december 2007. Sedan dess har ingen ansvarig på Akademiska sjukhuset hört av sig till familjen. Vilket är märkligt, eftersom de har så mycket att beklaga.
I mars 2011 finner nämligen JO att Akademiska sjukhuset bröt mot lagen när man släppte in filmarna på akuten. Vuxna patienter har filmats utan sin vetskap, barn utan att deras föräldrar tillfrågats. Det hette i sjukhusets avtal med tv-bolaget att patienter skulle ”i möjligaste mån” lämna ett skriftligt samtycke. Redan detta finner JO helt oacceptabelt. Ett sjukhus får inte lov att genom avtal med ett privat bolag sätta sekretessregler ur spel. Vidare har JO begärt att få se underskrifterna av 37 patienter som förekommit i serien. Sjukhuset har inte kunnat visa upp en enda.

Efter denna JO-granskning av Uppsala skickade Socialstyrelsen ett rundbrev till samtliga landsting. Hädanefter är det nolltolerans som gäller. Vid blotta misstanken att någon patient filmats utan sitt uttryckliga medgivande, eller utsatts för minsta påtryckning, kommer landstinget att anmälas till åtal.

Då har herr K:s anhöriga väntat i över fyra år på en förklaring från Akademiska sjukhuset. Nu vill de inte vänta längre. Med stöd av Centrum för Rättvisa stämmer de landstinget i Uppsala för brott mot sekretesslagen. Det är inte skadeståndet som är det viktiga, säger fru K. Hon vill att domstolen skall dra en gräns, ”så att ingen annan skall behöva utstå vad vi varit med om”.

Det är nu som det obegripliga inträffar. Man tycker att det enda landstinget kan göra är att medge talan, erkänna missgreppen, betala det blygsamma skadeståndet och lova att aldrig göra så mera. Om inte av andra skäl så för att återupprätta förtroendet för sjukvården.
Landstinget i Uppsala gör motsatsen. I inlagorna till tingsrätten försvarar man sitt agerande på alla punkter. Landstinget önskar alltså att tingsrätten skall godkänna den hantering som JO funnit olaglig. Det skall vara tillåtet att filma först och fråga sen. Sjukhuset skall inte behöva visa att patienten eller de anhöriga lämnat samtycke.

Men läser och man häpnar. Landstingets plädering går ut på att det skall bli lättare för kommersiell tv att använda patienter som statister för tv-underhållningen. Så heter det till exempel att om nu patienten K händelsevis inte tillfrågats om samtycke, så hade han likväl en chans att säga nej. Det satt ju lappar på glasdörrarna, som upplyste om inspelningen. Landstinget inskärper inte att dessa anslag varit så tydliga att också en döende kunnat tyda dem. Men det är faktiskt vad man menar. När K filmades hade han, som sagt, en dag kvar att leva.

Det är svårt att tro att en organisation åt vilken vi anförtrott vården om vår hälsa har åstadkommit dessa dokument. De hyser ingen som helst inlevelse med patientens utsatthet, när de inte andas ren cynism.

Jag frågar landstingsrådet Erik Weiman vad han menar med att anhöriga till herr K får skylla sig själva, som tittat på tv. ”Landstinget gör gällande att kärandena varit medvållande (till sin skada, min anm.) genom att titta på inslaget. Kärandena hade kunnat stänga av tv:n och hade inte behövt leta upp avsnittet på Internet.”

Erik Weiman verkar aningen förvånad när jag läser upp detta. Men svara vill han inte. Det vore fel av honom att kommentera en pågående rättsprocess, säger han. Men han kan väl berätta varför han startade processen? Varför valde hans landsting att bestrida de anhörigas krav, när också JO funnit att sjukhuset felat grovt? Vad har alliansen för mandat att försvaga patient­sekretessen? På vilken nivå fattades beslutet? Detta är politiska frågor, säger jag, väljarna har rätt att veta.

Men inte heller detta vill landstingsrådet Weiman svara på. Med hänvisning till den pågående rättsprocessen.

Vill han inte – eller kan han inte? Jag får en underlig misstanke. Vem är det egentligen som driver denna process? Vem betalar landstingets ombud? Det är en oförskämd fråga, för svaret måste vara givet: landstinget. Men till min häpnad säger landstingsrådet att också denna fråga är han förhindrad att besvara.

Dock finns det andra källor. Så var så god, här är landstingets i Uppsala lilla hemlighet:

Ombuden som i tingsrätten hävdar att ingen farit illa av scenerna från akuten gör det i landstingets namn. ”Landstinget hävdar...” Men det är Titan Television AB, som betalar för deras inlagor. Detta produktionsbolag är mest känt för sådant som ”Knäppa Klipp”, ”Bitch” eller ”Frivolt”. Titan ingår i North Alliance Group, ägt av det finska Capman.

Det kanske behöver uttryckas tydligare: Politikerna i Uppsala län har överlåtit åt ett riskkapitalbolag i Finland att utforma landstingets inställning till integritetsfrågor på svenska sjukhus. Vilket förklarar varför dessa inlagor uppvisar så lite förståelse för patientens rättig­heter, men desto större inlevelse med tv-bolagets bokslut.

Jag skrev i våras en artikelserie om hur felslaget marknadstänkande inom sjukvården urholkar vård­etiken. Det handlade om prislistor som förvandlar vårdbehövande till ”produkter” och sjukhus till ”producenter”. Allianspolitikerna i Uppsala har nu tagit denna utveckling ett steg längre: Patienten som råvara för underhållnings-tv.

På ett (numera borttaget) inslag på hemsidan kunde man läsa vilken lysande affär det var för Akademiska sjukhuset att släppa in nöjes-tv på akuten. Man fick förvisso räkna med bieffekter, som att patienter kände sig uthängda och anmälde. Men vinsterna övervägde. Kanske så mycket som femtio miljoner, som sjukhuset kunnat spara på marknadsföringen. Och marknadsföras måste ett sjukhus nuförtiden, för att öka ”försäljning av vård”, stod det på hemsidan.

Vad sägs om att ta det där med landstingsdemokrati på lite allvar? Det finns 81 ledamöter i landstingsfullmäktige i Uppsala län. Om de är intresserade av vad ombuden för Titan Television AB hävdar i deras namn, är adressen Kungsgatan 49. Förhandlingen börjar klockan nio. Mål nr T 1958-12. Familjen K mot landstinget i Uppsala län.