Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

När Göteborg förlorade sin oskuld

”Det här är inte Göteborg. Det här är inte Sverige.” Så tänkte Göteborgs starke man Göran Johansson (S) när kravallerna brakade loss för tio år sedan. Hur ser han och andra som var där på vad som hände, och vad kom det att betyda? DN:s Malin Ullgren har rest hem.

Göteborg och Drottningtorget, sista maj 2011. Jag väntar på en spårvagn. Det går bara ett ögonblick, sedan är han framme, som om hans jobb var att gå runt och gestalta Göteborg: En go’ gubbe, inte ett dugg nykter.

– Hallå tjejen! La du in en snus? Han ler och klappar mig på kinden. Sedan berättar han om snusfabriken, med en gest bort mot Hisingsbron.

Plötsligt avbryter han sin story om hur finskorna brukade smuggla ut gratis­snus till honom.

– Hallå mossan! ropar han och vinkar stort till en kvinna som går förbi vår bänk.

Det är inte alls hans mamma, bara ett sätt att hälsa en okänd tant. Jag gör en ansats att gå mot spårvagnen som saktar in, men han drar ner mig på bänken igen.

– Dô, sätt daj! Prata med mig! Och så väser han i mungipan: Polisen!

Jag frågar varför han är rädd för dem.

– Jag e itte nôkter… Han ler förtroligt, och sedan ett ”Ha det gott, tjejen!”

Det känns som en kunglig hemkomst.

Jag kommer aldrig att känna mig lika hemma någon annanstans. Vissa människor går ständigt omkring med ett astrakanäpple i fickan och har svårt att sluta längta tillbaka till platsen där moderplantan stod.

Vilhelm Moberg var en fin skildrare av stora flyttar, och inte bara den transatlantiska. I romanen ”Sömnlös” (1937) skildras smålänningen Knut Torings vånda inför livet på svensk, men likväl främmande mark: ”Knut Toring står uppe på Fjällgatan och ser ut över Stockholm från dess höjd. /…/ Han har en känsla av att staden har undanhållit honom sin stora hemlighet, som ger de invigda trevnad och hemkänsla inom dess tullar.”

På Håkan Hellströms spelning på Hovet i november 2010 kände jag gråtmild eufori när det blev allsång till raderna ”Det finns en förstaplats som inte går att nå/för ingen tror att dom är nåt där jag kommer från/och alla försöker bli av med leran från Göta älven som satt sig på själen/och på självförtroendet i varje  tjomme/jag tror jag älskar dom där jag kommer från”.

De är sentimentala och dramatiska, Moberg och Hellström, och högt begåvade heimat-diktare: längtan och den svårförhandlade tillhörigheten. Ingen älskar väl varenda tjomme hemifrån. Men något är det.

Jag har åkt hem till Göteborg för att skriva om händelserna under EU-toppmötet i juni 2001. Det var ett viktigt möte, som kom att befästa EU:s utvid­gningsplaner. George W Bush kom för att träffa sina europeiska kolleger, och ytterligare en gång skulle fotograferna föreviga att allt gammalt svensk-amerikanskt 1970-talsgroll var glömt. Men de stora mötesfrågorna, som att EU och USA inte över huvud taget kunde samsas kring klimatfrågan, hamnade i skuggan av det andra: Skotten mot den då 19-årige Hannes Westberg i samband med upploppet på Vasaplatsen. Gatstenarna som kastades mot poliser. Upploppet på Avenyn, då fönster krossades och restaurangstolar sattes i brand.

Det är tio år sedan och en viktig del av Göteborgs moderna historia som jag inte har några personliga inblickar i. Jag har träffat människor som stod händelserna nära: Hannes Westbergs pappa Gunnar, Göran Johansson, kommunstyrelsens förre ordförande, Marie Demker, professor i statsvetenskap och granne till Vasaplatsen. Min mamma, andra släktingar och vänner. Jag har också pratat med sådana som inte bor i Göteborg, men som var där, som reportern Jessica Ritzén och demonstranten ”Erik”. Och så väldigt, väldigt hastigt med Håkan Jaldung, kommenderingschefen.

Vad minns de? Vad har de med sig, tio år senare? Vilka spår lämnade dagarna 14, 15, och 16 juni 2001 i Göteborg, i politiken?

Reprisen på Ådalen, utan dödlig utgång, eftersom sjukvården hade blivit så avancerad. Mitt eget minne är ockuperat av skotten på Vasaplatsen. Men jag märker hur många människor snarare betonar angreppet på staden. Jag tror inte att det är av okänslighet, eller av politiska skäl, utan för att stadens oskuld är så uppenbar. Och när mammas gata är hotad är man själv hotad.

Att Avenyn såg så jävlig ut efter upploppet på fredagen. Att man inte kunde gå hem ordentligt. Att man såg poliser med stora vapen posterade utanför porten mittemot.
Det är som om domen över den lilla gruppen aggressiva aktivister hade blivit mildare om de bara hade haft konflikter med polisen. Detta att rikta sig mot staden, det var kanske den stora goodwill-förlusten, det som kapade banden mellan demonstranter och andra medborgare. Trots att en så liten grupp aktivister var skyldiga.

Hur stor var denna skadegörelse, som gjort ett outplånligt intryck på så många? Mindre än den som förfulade Avenyn efter fotbolls-EM 1992. I alla fall ska Håkan Jaldung ha gjort den bedömningen, enligt freds- och utvecklingsforskaren Hans Abrahamsson, som intervjuade Jaldung för sin bok ”En delad värld. Göteborgshändelserna i backspegeln” (2006).

Min mamma, Eva Ullgren, är en av dem som betonar angreppet på staden. Det påminner mig om när jag av ilska kastade tallrikar i tonåren, och mamma frågade varför jag gav mig på döda ting. Där går en viktig gräns.

Mamma beskriver de där dagarna i juni 2001 som ”fullkomlig kalabalik”. Hon bor i Johanneberg, stadsdelen som ligger ovanför Avenyn, Götaplatsen och Vasaplatsen, alltså de delar av staden som var epicentrum för kalabaliken

– Jag kunde inte ta mig hem från jobbet. Det var fruktansvärt otäckt med dessa ridande poliser och deras sköldar, demonstranterna som var så svåra att få ordning på. På Viktor Rydbergsgatan, kan du förstå? Hela känslan i stan var hatisk. Eller, ”hatisk” är ett starkt ord. Men det var hätskt.

Mamma minns framför allt stämningar och oro, gator som förändrades. Däremot det här med vad demonstrationerna handlade om, det har inte satt samma spår: ”Det var väl detta med Bushs besök? Ja, det får du fylla i på något sätt när du skriver artikeln, för jag kommer inte riktigt ihåg vad det handlade om.”

Jag tror inte att hon är den enda som tio år efteråt är osäker på vad demonstrationerna gällde: att de var mot Bush, mot EU och för en rättvis ekonomisk ordning i världen. Men frågorna hamnade nyhetslogiskt i skuggan av demonstrant- och polisvåld. Och det blev logiskt på det lokala, svenska planet också: Flera år av rättsprocesser mot aktivister och poliser, liksom statliga utredningar, gav tunga skäl för nya fokus.

Med åren har också ett par av demonstrationsfrågorna tappat i debattkraft; George W Bush är inte längre president och de som då demonstrerade mot honom har fått väl godkänt av historien. EU-motståndet har tonats ner bland vänster- och miljöpartier, liksom bland deras väljare.

Det var ju stort detta toppmöte, och stort ur ett strikt Göteborgsperspektiv. Det enda riktigt, riktigt imponerande statschefsbesök staden hade haft dessförinnan var när drottning Elizabeth kom på besök den 1 juni 1983. I mitt minne mötte hon svenska, göteborgska folket från en tillfällig läktare på Gustaf Adolfs torg. Det är där Gustav II Adolf står staty, och i enlighet med legenden riktar sitt pekfinger mot Göteborgs­leran: ”Här skall staden ligga.”

Sådana saker lärde vi oss i vår allra första historiebok, jag tror att den dök upp redan i tredje klass. Skolboken hette ”Mitt Göteborg”. En världsordning inympades i små medvetanden. Först Göteborg, sedan resten.

Man kan ha roligt åt den koleriska andrastaden, som hävdar sig högröd i gubbansiktet: Vi är bättre, större, VIKTIGARE! Men det är också självklart att andrastaden måste kämpa för att bli något på egen hand, hitta andra försörjningsmöjligheter för en stor befolkning än dem som huvudstaden har gratis genom att vara landets förvaltningscentrum.

Göteborg har i flera decennier byggts för att bli evenemangsstaden Göteborg, konferensstaden Göteborg. I ständig konflikt med de göteborgare som önskar att stan inte ska vara så grosshandlaraktigt vulgär, så politiskt, ekonomiskt och kulturellt besmittad av rosagröna Lisebergs­kaniner.

Kommunen, med Göran Johansson i spetsen, ville ordna det första bråkfria EU-toppmötet, efter Nice och Prag. Han är fortfarande stolt över att EU-delegaterna efteråt sade att Göteborg var det finast arrangerade toppmöte de varit på.

Hotellet med det ambitiösa namnet Radisson Blu Scandinavia Hotell, Göteborg, skiljs från Drottningtorget av den vallgrav som omger stadskärnan. I juni 2001 hette hotellet Sheraton och där bodde George W Bush. Tanken var att Vallgraven, helt enligt stadens ursprungliga befästningsidé, skulle skydda presidenten. Där, innanför Vallgraven, skulle det inte bli några protester. Det hade polisinsatschefen Håkan Jaldung lovat den amerikanska säkerhetstjänsten, skriver Hans Abrahamsson i ”En delad värld”. Abrahamsson tror också att det i efterhand så kritiserade polistillslaget mot Hvitfeldtska, när fler än 650 aktivister stängdes in på skolan, var en effekt av Washingtons bearbetning av Håkan Jaldung.

Jaldung tog inte direkta order av främmande makt, men han övertygades om det riktiga i att agera stenhårt och preventivt mot misstänkta vänsterelement för att hindra dem från att utsätta Bush för politiska förödmjukelser, är tesen i boken.
Det är naturligtvis väldigt intressanta uppgifter, som blivit mer och mer etablerade som en möjlig förklaring till stormningen av skolan. Särskilt som polisens påstående 2001, att det pågick brottslig verksamhet på Hvitfeldtska, inte hade täckning.

Håkan Jaldung blev också måltavla för rasande debatt i efterhand, liksom han blev utredd och åtalad. Dock inte fälld. Abrahamssons bok nyanserar bilden av den skjutgalne polisen som agerade på helt egen hand. Men huvudpersonen själv vill varken bekräfta eller dementera när jag ringer för att fråga vad han anser om slutsatserna i ”En delad värld”:

– Du får ingen kontroll på de uppgifterna från mig. Jag vill inte besvara några frågor. Tack, hej.”

Hvitfeldtska har stannat kvar i mångas medvetande som den tändande gnistan, särskilt som aktionen fått tvärpolitisk kritik i efterhand.

– Polisens ovilja eller oförmåga att skilja på miljöpartister och AFA-aktivister var ett av kärnproblemen under dagarna i Göteborg, säger ”Erik”.

Jag känner Erik under ett annat namn, men han vill verkligen vara anonym. ”Jag är på gång för ett nytt jobb inom mitt företag. Det spelar ingen roll vad man säger, alla tror ändå att jag var i Göteborg för att kasta sten.”

Erik är en av de mest välklädda män jag känner. När vi träffades i Göteborg första gången i mitten av 90-talet tyckte jag att det fanns något ganska spännande i att han som var så genuint elegant också var en så övertygad socialist. Den kombinationen var ny för mig när jag var 22 år.

Erik åkte till Göteborg för att gå i den stora Nej till EU-demonstrationen. Tio år senare har han fortfarande inte förlåtit de extrema aktivisterna för det som hände.

– De stod och hånflinade och drack sina öl på gräsmattorna vid Vasaplatsen. Jag vägrade gå i någon demonstration som släppte in dem. Tidigare hade jag tyckt att kravaller var lite kul, jag hade varit med några gånger på manifestationer mot nazister. Jag vet att massan kan vara otroligt berusande, på en sekund kan man bli mer radikal. Men här i Göteborg, vad ville de? Ett så oklart syfte, till skillnad från en anti­nazistisk protest.

En månad efter händelserna åkte Erik tillbaka till Göteborg. Han hamnade på klubben Nefertiti, där han började prata med en AFA-kille.

– På något sätt tänkte jag ändå att vi skulle kunna ha ett givande samtal om det vi båda hade upplevt. Men när han kommenterade skjutningen av Hannes Westberg med att ”det är sånt som händer i krig”, då kände jag att nu rullar vänstern utför. Att han sa så, när man ännu inte ens visste om Hannes Westberg skulle överleva.

Erik är fortfarande mot EU, som han anser är en kapitalistisk konstruktion snarare än en fråga om öppna gränser för människor. Och han är fortfarande, som han säger, ”oorganiserad socialist”. Men sedan Göteborg 2001 har han sett mörkt på vänsterns möjligheter att samla sig till ett större politiskt inflytande. Dels utifrån den stora allmänliberala våg som dragit fram, ”som gjort tidigare skarpa högeråsikter mainstream och tidigare milda vänsteråsikter revolutionära”, som Erik säger. Men också utifrån det pr-problem som han tycker att svensk vänster drog på sig efter Göteborg.

– Folk i allmänhet skiljer inte på olika sorters vänster, i alla fall inte tillräckligt mycket för att stenkastarna i Göteborg skulle ses som en isolerad del.
Han anser att ansvaret vilar tungt på de arrangörer som inte separerade det så kallade svarta blocket från demonstrationerna.

– Effekten blev att småkillar och reclaimare sögs upp av mobben och gjorde saker de annars inte hade kommit på tanken att göra.

– Det var första gången jag var med om kravaller utan att bli arg på polisen.
En av Eriks centrala minnesbilder från drabbningen på Vasaplatsen är hur hastigt den var över.

– På tv får man intrycket att den böljade fram och tillbaka en hel dag, men så var det inte. Däremot dröjde ju sig denna extremt konstiga stämning kvar, känslan av undantagstillstånd.

I detta undantagstillstånd mötte han Jessica Ritzén, som satt vid kiosken på Vasaplatsen.

– Jag frågade vad hon gjorde där, och hon sa att hon var reporter. ”Akta dig och gå härifrån”, sa jag till henne, jag såg ju hur chockad hon var.

Journalisten Jessica Ritzén åkte ner till Göteborg för att bevaka EU-toppmötet för Aftonbladet. Det var hennes första stora uppdrag som nybliven politisk reporter.

– Det var så spännande innan, Aftonbladet gjorde en stor satsning på toppmötet. Jag såg framför mig att jag skulle få träffa horder av makthavare, kanske till och med Bush.

Det blev inte så mycket med George W, men hon fick i alla fall följa med när Laura Bush besökte Ågrenska, ett familjecenter för barn med funktionsnedsättningar: ”Det är spännande att få komma hit, jag ser fram emot mitt fortsatta program i staden”, sade Laura i artikeln i Aftonbladet den 16 juni.

Jessica Ritzén hade packat snygga kläder och högklackat, sådant som passade en reporter som bevakar ett toppmöte. Dagen efter polisens stormning av Hvitfeldtska och efter upploppet på Avenyn blev det tydligt att de snygga kläderna och de höga klackarna inte längre behövdes.

– Jag sprang till Vasaplatsen när jag hörde om skottlossningen. Men sedan sjönk jag bara ihop vid kiosken där. Bredvid mig satt en kille som hade blivit skjuten i knäet, jag tror han var tysk. Jag tänkte att jag borde prata med honom, jag var ju reporter. Det var en så konstig situation. Jag förmådde varken intervjua eller hjälpa. Jag tror att det var samtidigt som Hannes Westberg blev hämtad, det var därför ingen tog hand om killen bredvid mig.

Jessica Ritzén säger att hon aldrig var rädd för demonstranterna. Där­emot för poliser och politiker, för att de inte tycktes veta vad de skulle göra; en känsla av att samhällsfunktionerna hade kollapsat. Till och med trafikljusen blinkade planlöst.

– Dagen då vi äntligen skulle åka därifrån var Göteborg en död stad. De få bilar som körde på gatorna körde i 180, för att det gick och för att ingen stoppade dem.

Det hon tio år senare har med sig från de där dagarna är en lägre tilltro till poliser och politiker. ”Man kan inte alls lita på att de alltid gör rätt”, säger hon. Liksom hon, som en gång i tiden tänkte på sig själv som socialliberal, fick större förståelse för den radikala vänstern.

– Så här i efterhand är det bra att jag fick nya insikter i Göteborg, även om jag mådde dåligt direkt efteråt. Sorgligt för mig som medborgare att bli så desillusionerad, men bra för en journalist. Och om det är vänster att ifrågasätta polis och rättsväsende, då kan man säga att jag blev mer vänster efter Göteborg.

Kanske är det så att Sverige blir av med oskulden om och om igen, och att händelserna i Göteborg var en av de där omskakande debuterna. Första gången när Palme sköts, andra gången Göteborg, tredje gången när Anna Lind mördades. Fjärde gången kanske är just nu, i juni 2011, när monarkin skakar.

En av Jessica Ritzéns starkaste enskilda minnesbilder är att Göran Johansson, han som brukade kallas Göteborgs starke man (”Det har jag aldrig känt mig som”), satt på trappan till kommunhuset, grät, rökte en cigg och frågade sig ”Vad gör de med vår stad?”.

Tio år senare sitter Göran Johansson på samma trappa på Gustaf Adolfs torg. Jag har satt honom där för att rekonstruera den där minnesbilden. Han är fin i svart kostym och vit skjorta, klädd för att delta i kvällens utdelning av stadens förtjänsttecken. Genom skjortfickans tunna tyg syns en karta Nicorette. Göran Johansson har slutat röka sina 35 om dagen och han är inte längre kommunstyrelsens ordförande.

– Detta är ju inte Göteborg, detta är inte Sverige, tänkte jag. Som det såg ut på Avenyn. Men det var inte att det var just Avenyn, det spelade väl ingen större roll, utan att en gata angreps, säger Göran Johansson.

– Alla var besvikna, politiker, polis, Attac och andra grupper. Vi hade ju stora, gemensamma ambitioner. Det skulle vara bra demonstrationer, yttrandefrihet, allt det där.

För stadens del hade Göran Johansson hoppats på att göra ett EU-namn av Göteborg, som Maastricht, som Lissabon.

Trots allt tycktes Romano Prodi, EU-kommissionens ordförande, inte känna sig mer obekväm i Göteborg än att han valde att stanna en extra dag när mötet var avslutat. På lördagen fick Göran Johansson och andra kommunrepresentanter det nervösa uppdraget att underhålla Prodi utan risk för demonstrationer. ”Vad fan gör vi nu? Vinga!”, tänkte Göran Johansson. ”Båt ut till Vinga är säkert.”

När de stod vid Stenpiren och väntade på båten kom två killar som såg ut som ”riktiga demonstranter, klädda på det sättet”. En liten våg av oro böljade genom utflyktskommittén.

– Men de kom bara fram och vinkade. Fina ungdomar. Säkert idealister och så, men inga stenkastare. Man får tänka sig för innan man dömer folk, det lärde jag mig på Olof Palmes begravning när jag gick runt med fanan. Jag såg ungdomar i alla möjliga munderingar och alla grät de.

På Vinga fick Prodi ett oväntat men storstilat mottagande.

– Det kom två riktiga Göteborgstanter från Vingas vänner gående när vi just kommit av färjan. Jag frågade dem ”Vet ni vem han där är? Det är Prodi, högsta gubben i EU!”

Tanterna hade plockat blommor, och dem gav de nu till Prodi.

Göran Johansson tror inte att det som hände i Göteborg har haft någon långsiktig betydelse för bilden av svensk vänster.

– Alla fattade väl att det var yrkesdemonstranter som åkte runt, de hade inte mer med Nice än med Göteborg att göra.

– Ta KPML(r), som jag aldrig har varit någon älskare av. De skötte sig exemplariskt. Som jag ser det är det fel att göra det som hände till en fråga för vänstern. De som skadade staden och drog igång aggressionerna är fascister och ligister, inget annat. Men man ska ju ha klart för sig att de där som åker runt, det är inga fattigmansbarn.

Vi diskuterar den frågan en stund. Jag nämner Erik Wijks slutsats i ”Orätt. Rättsrötan efter Göteborgshändelserna” (2003), att de som dömdes var en klassblandad grupp, med ett tydligt inslag av ungdomar från storstädernas fattigare förorter. Nyligen fick Wijks intryck stöd av SR-programmet ”Kaliber”. En av de intervjuade beskriver sitt lilla gäng från Biskopsgården som helt opolitiska tonåringar på glid, lockade till innerstan inför utsikten att få slåss med den polis de var i ständig vardagskonflikt med.

Göran Johansson är inte ensam om att ha landat i slutsatsen att det var ett slags glidarhuliganer som gav sig på staden. Det är en bild av vänstern som har djupa rötter. När jag var liten hörde jag med jämna mellanrum historien om Sven Wollter och demonstrationen. Några ”r:are” hade samlats för ett protestmöte på Kungstorget, intill Saluhallen. Plötsligt stannar en fin bil i höjd med demonstranterna. Rutan vevas ner och Wollter vinkar lojt med en handskbeklädd hand: ”Kämpa, kamrater!”

Jag tror att det är en vandringssägen. I vilket fall speglar anekdoten misstanken att somlig vänster inte har legitima skäl, som i tillräckligt rörande, personliga skäl, för sina politiska åsikter.

Kanske är det Hannes Westberg, med en pappa som är läkare,  som blivit det enskilda exempel som fått representera en helhet av både medel- och arbetarklassungdomar.

Jag söker Hannes Westberg genom hans föräldrar, men får ingen intervju. I­ stället träffar jag just pappa Gunnar Westberg i lägenheten nära Linnéplatsen.
Gunnar Westberg har en vackert djupblå skjorta där han sitter mitt emot mig vid matbordet. Han är aktiv i Läkare mot kärnvapen, och när årsdagarna infaller är Gunnar Westberg i Teheran på ett möte om nedrustning.

Han är vänlig och lite formell. Inte formell som i avvisande. Snarare att en man på 73 år, professor emeritus i medicin vid Sahlgrenska akademin, kanske inte omedelbart strävar efter att behaga främmande människor. Och han är vaksam, därför att intervjun förmodligen rör vid det mest omskakande han har varit med om. Intill sig har han ett papper med anteckningar om sådant han och hans fru vill ha sagt.

Samtidigt som sonen blev skjuten på Vasaplatsen var makarna Westberg på en konsert som arrangerades av World Social Forum, ungefär i höjd med Kungstorget.

Mot slutet av konserten berättade Mikael Wiehe för publiken att ”polisen skjuter skarpt på Vasaplatsen”.

– Jag tänkte inte så mycket då, men min fru tänkte direkt på Hannes, hon trodde att han var där för Reclaim the Street-festen. Sedan fick vi bud från sjukhuset.

Vad kände du då?

– Att kommer man levande till ett sjukhus utan skallskador, då överlever man. Men det var ju nätt och jämnt, det var extrema skador han hade.

Hur länge var ni osäkra på om han skulle överleva?

– Han fick intensivvård under fem veckor, och under de första två veckorna var det kriser hela tiden.

Kan du beskriva den tiden?

– Jag tror inte att jag vill det. Jag vill inte göra för mycket av vår situation som Hannes föräldrar. Dels är det en märklig händelse i Sveriges historia, att polisen skjuter på demonstranter. Dels är det ett oerhört övergrepp mot civila. Polisen begick en lång rad lagstridiga handlingar, vilket bekräftats i efterhand.

– Hannes har överlevt, har familj och barn och vill inte vara ikon för dessa dagar. Det var han de första månaderna efteråt. Varje dag såg jag honom dö på tv. Kväll efter kväll efter kväll. Till slut skrev jag till tv-bolagen. Jag medgav att de naturligtvis hade rätt att sända bilderna, men att det inte var det enda som hade hänt. Dessutom var det hänsynslöst mot oss. Det tog de till sig.

Hur mår Hannes i dag?

– Tack, han har gått vidare.

Vad står det i dina anteckningar inför den här intervjun?

– Till exempel att polisen över huvud taget inte bör vara beväpnad med pistoler vid demonstrationer. Ingen gång i juni 2001 hade polisen rimlig anledning att använda skjutvapen. I Norge, Danmark och Tyskland, till exempel, är skjutvapen inte standarutrustning, så som det av tradition är för svensk polis.

Med låg, lugn stämma och en liten underskruv säger Gunnar Westberg att frågan tycks mycket känslig för poliserna.

Han har mött den polis som sade sig ha skjutit Hannes Westberg, och jag frågar om inte han som pappa fick lust att slå tillbaka.

– Att slåss med poliser är knappast meningsfullt. Och det två poliser säger, även som sakägare, har ju länge tagits för sanning.

Han skrattar lite, och fortsätter:

– Men jag var arg, och jag är fortfarande arg, över polisbrutaliteten och rättsväsendets sammanbrott. Framför allt över rättsväsendet. Poliser är tränade för att använda våld och dåligt tränade i att undvika våld. Men att man i domstolarna efteråt tog på sig att utkräva samhällets hämnd med ovanligt höga straff och ofta på vacklande bevisgrund, det kan fortfarande göra mig sömnlös.

– Troligtvis var de smittade av dessa dramatiska bilder på den skadade paradgatan, där Hannes för övrigt aldrig deltog.

Gunnar Westberg har, på samma sätt som Jessica Ritzén, slagits av hur lätt ett samhälle förlorar balansen.

– Att man så lätt rusar i väg och lämnar rätt och demokrati därhän för att till varje pris få trygghet. Att känslor som ”min gata, jag har rätt att känna trygghet på min gata” blir viktigare än allt annat.

Där Vasagatan slutar i väster ligger Institutionen för statsvetenskap. Marie  Demker, professor som forskar i ”sociala och politiska skiljelinjer i en globaliserad värld”, hon tror att aktivister före 2001 sågs som ett avantgarde med länkar till åsikter i de breda lagren. Men efteråt var det som om det slogs in en kil mellan rörelserna och ”folk”.

– Särskilt i Göteborg tappades nog sympatin för demonstranterna väldigt snabbt. Jag känner det själv än i dag, när jag ser tv-bilderna på Avenyn, hur det vänder sig i magen – detta att någon på oklara grunder tog sig rätten att förstöra min räjong.

Demker tror att det under åren närmast efter Göteborgsmötet blev betydligt svårare att vara EU-motståndare, i alla fall på ett sätt som framstod som legitimt i debatten

– Människor fick börja med att ta avstånd från det som hade hänt i Göteborg. I dag tror jag att man återigen kan föra en EU-kritisk diskussion utan att samtidigt diskutera kravaller.

En lärdom från Göteborg 2001 är nog att om något ska gå sönder, så måste det sönderslagna ha en så konkret betydelse att man får folkopinionen på sin sida. De som slog sönder skyltfönstren till Olof Asklunds bageri i hörnet av Risåsgatan och Övre Husargatan i maj 1917 fick med åren en staty. Brödupproret i Göteborg var en reaktion på svälten under första världskriget och på regeringens livsmedelspolitik. Göta artilleriregemente kallades in för att hålla ordning på de 40.000 demonstranterna.

Brödupproret. Ett ord som väcker omedelbar sympati med upprorsmakarna, till skillnad från Göteborgskravallerna. På Olof Palmes plats, torget mitt emot Järntorget, står statyn med inskriptionen ”Till minne av dem som kämpade för bröd, rättvisa och frihet”.

I vid mening hade demonstranterna samma syfte i Göteborg 84 år senare. Men de svalt inte själva. I individualiseringens tidevarv är det svårare att få gehör för kollektiva anspråk på rättvisa; anspråk som bygger mer på principiell solidaritet än på personlig, akut utsatthet. Ändå fanns det ett 1990-tal som höll frågan om en destruktiv globalisering levande; ett uppmärksammat samtal om spekulationsekonomi, Tobinskatt och den orättvisa fördelningen av världens resurser.

Den på många sätt akademiskt präglade Attacrörelsen tycktes växa från noll till hundra under 2000-talets första år, och vid toppmötet 2001 dominerades demonstrationerna av Attacs hjärtefrågor. Tog det som sedan hände död på uppmärksamheten för globaliseringskritiken?

– Kanske ska man se det som att 1990-talets globaliseringsdiskussion peakade 2001, som en våg som stegrar sig och når en topp. Att debatten har avtagit är en del av den vågrörelsen, men inte en direkt effekt av Göteborgshändelserna.

Marie Demker betonar också att det sedan demonstrationerna 2001 har hänt saker, till exempel en väldig finanskris, som har konkretiserat kraven från 1990-talet och det tidiga 2000-talet. Diskussionen om global rättvisa tar sig alltså nya uttryck. Skillnaden är kanske framför allt att den inte längre nämns i samma andetag som Attac.

Marie Demker nämner 11 september, som lade en skugga över aktivismen och länkade aktivism till terrorism. I dag tror hon att även det stigmat har bleknat. I ”Den nödvändiga politiken” (2011) argumenterar hon och Ulf Bjereld, också han professor i statsvetenskap, för en bred medborgerlig aktivism som ett sätt att stärka politiken och samhällsgemenskapen. Och som ett sätt att hålla emot den starka tendensen till ”köksbordsretorik”, den försvagning av politiken som innebär att medborgarna uppmuntras att sluta se sambanden mellan det egna livet, grannens och världens, där den politiska kampen för stora förändringar trycks undan för små, tillfälliga lösningar.

Från personalrummet på statsvetenskapliga institutionen har man utsikt över de röda taken, från Haga, över Linnégatan, bort till Masthugget. Mitt eget första hus i centrala miljonprogrammet Nordostpassagen är dolt bakom täta försommarblad, men jag tar Oscar Fredrikskyrkan som riktmärke. Där jag döptes, dit släpade jag pappa och hans sambo när jag drabbades av Mariadyrkan i sexårsåldern.

Jag frågar Marie Demker om det bara är jag som uppfattar alla de där husen mot väster som så fina, eller om det faktiskt är något speciellt med taken som brer ut sig under oss. ”Det är nog lite gyttrigare, i alla fall. Mer slump än stadsplanering”, säger hon, skrattar lite

Det finns spår kvar i staden. Gunnar Westberg har gått tillbaka till den bit av Vasagatans norra sida där man fortfarande kan se nedslagsstället för en av poliskulorna från juni 2001.

Marie Demker sätter sig ibland i den lilla stenlagda parken på Vasaplatsen, invid obelisken för Torgny Segerstedt, och tänker med vemod på vad som hänt där: spårvagnsolyckan 1992. Sammandrabbningen mellan poliser och demonstranter 2001: ”Jag såg på något sätt en generation som motades bort. 80-talisterna har haft det tufft hela vägen, med skolan, med jobb.”

Göran Johansson tänker inte så mycket på det längre. Men ibland snurrar ett frågetecken i huvudet: Varför gick polisen in på Hvitfeldtska, det fanns ju inga vapen, inga terrorister. De förklaringar han fick av polisen stämde inte. Var det jänkarna?
Jessica Ritzén och Erik tappade något i Göteborg. Men Attac och kraven på global rättvisa finns kvar, liksom kravet på så kallad Tobinskatt, en idé om att motverka den globala spekulationsekonomin. I mars i år röstade EU-parlamentet ja till att införa en skatt på finansiella transaktioner.