Under 80-talet var det många som ville avliva rocken, men det lyckades inget vidare. Den som några år in på 90-talet försökte hävda att rocken var död mötte knappast något större gehör - även om hiphop och dansmusik också hade fortsatt att växa till sig, och fortfarande kunde göra anspråk på att vara framtiden (vilket går sämre i dag).
Två rörelser gjorde den stora skillnaden, en amerikansk och en brittisk. I den amerikanska avkroken Seattle hade en egen musikscen växt fram under lång tid utanför mediernas sökarljus. Men det som under 80-talet var en spretig och högst marginell scen revolutionerade det moderna musikklimatet. Inte minst när Nirvana fick sitt stora genombrott med "Smells like teen spirit" 1991 och Kurt Cobain blev en självförbrännande rockikon i klass med John Lennon, Jim Morrison, Bob Marley och Jimi Hendrix.
I Storbritannien hade indiepopen under 80-talet blivit allt smalare. Vid decennieskiftet handlande det mest om "shoegazers", larmrockare med suddiga melodier och inbundet viskande sång som mest stirrade ner på sina egna skor. Band som Ride, Slowdive och My Bloody Valentine.
Då kom Suede-sångaren Brett Anderson, en scendiva av gammaldags glamrocksnitt som njöt av att posera. Den inbundna brittiska musikscenen byttes mot det extroverta, vaga klangskulpturer mot tydliga melodier.
Rockstjärnorna var stjärnor igen, som betedde sig extravagant och präglade sin tid. I mitten av 90-talet tävlade band som Oasis, Blur, Pulp och Primal Scream om att vara mest färgstarka.
På många sätt var grunge och brittpop varandras motsatser, men de slog igenom ungefär samtidigt och bidrog båda till att förändra musikklimatet åt liknande håll. Plötsligt klättrade typiska rockband på listorna igen, och tjänade som förebilder för unga fans som själva ville skapa musik. Elektroniken var inte längre det enda som var modernt.
Ironiskt nog ville båda rörelserna också vara subkulturella och alternativa. Periodvis kunde det se ut som om nästan all verkligt betydande populärmusik var en brittisk "indiepop" eller amerikansk "alternative" rock. Många hävdade av att "alternative" hade blivit en etikett som ökade försäljningen och uttrycket "alternative is the new mainstream" blev tidens klyscha.
Kanske är Beck det mest typiska exemplet av alla. Han slog igenom 1994, med låten "Loser" som blev en sorts "My generation" för 90-talets slackergeneration. Sällan har en megahit låtit lika hängig, eller haft en lika ironisk refräng: "I'm a loser baby/so why don't you kill me."
Han var dessutom supereklektisk på ett sätt som var extremt 90-tal. För vid sidan av återupprättandet av (den alternativa) rocken på bred front var också 90-talet decenniet då retrovågorna avlöste varandra i allt snabbare takt - dub, kraut, bossa, surf, swing, ska, electro, synt, progg, afro - och cd-skivan gjorde all musik som någonsin hade funnits enkelt tillgänglig igen.
I kombination med datorernas samplingsteknik gjorde det att nästan all musik som kunde kallas innovativ handlade om eklekticism, om att ta ingredienser från vitt skilda håll och fösa ihop dem till ett nytt sammanhang.
Becks "Loser" var som en prototyp för detta. Den var rock och hiphop på samma gång, och lika elektroniskt framställd som spelad av musiker. Dessutom med en klädsamt sjavig yta, liksom punkig av eget val, inte på grund av bristande teknisk förmåga.
Typiskt nog har Beck på senare år satsat på en nedtonad och "ärligare" singer/songwriter-musik, mindre färgstark men mer tidlös. Trots att hans obestridliga mästerverk är den avspänt ironiska "Odelay" från 1996, ihopsatt av fler beståndsdelar än någon kan räkna och en av de mest tidstypiska skivor som någon någonsin har gett ut.
När han försökte återknyta till det konceptet häromåret gick det inte alls.