"Detta var inte bara en idé, utan ett ögonblick av inspiration. Vid åsynen av detta kranium, förstod jag helt plötsligt, upplyst som vid en blixt från en klar himmel, problemet med brottslingens natur - en atavistisk varelse som inom sig reproducerade den primitiva människans och djurets vilda instinkter."
Atavism - det är när en egenskap från ett tidigare utvecklingsstadium dyker upp igen. Som om evolutionen fått hicka och framfödde gengångare från stenåldern.
Lombroso forskade vidare och upptäckte snart att var tredje dråpare hade sluttande panna, litet huvud, utstående öron och även tatueringar - precis som vildarna i Afrika. Hos många prostituerade hittade han griptår.
Det tog bara tio år från publiceringen av Cesare Lombrosos "L'uomo delinquente" (Förbrytarmänniskan), 1876, förrän man hos August Strindberg kunde läsa: " oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på symmetri, öronen för stora och utstående det var hon som var brottslingen."
Lombrosos sensationer gick som en löpeld över världen: Brottsligheten var inte ett moraliskt problem, den var ett naturfenomen. Förbrytarna var födda till det och kunde kännas igen på gatan.
De var faktiskt en etnisk grupp, en sorts invandrare från en annan tid. Om de rövade för sitt uppehälle eller kopulerade utan urskillning, kunde de inte klandras, ty sådana var överlevnadsvillkoren den gången. Lombroso, som verkligen trodde på framsteget, fann att även låg intelligens, girighet, fåfänga, retlighet och vidskeplighet vittnade om stenåldersnatur - liksom vissa politiska idéer.
De italienska anarkisterna, som drömde om en värld utan familj och utan stat, röjde förhistoriska lustar, förklarade Lombroso. Han mätte deras skallar - de hade som väntat avvikande mått.
Lombrosos lära var förstås något för brutal för att stå sig. Dessutom fann hans vedersakare en mängd individer med låga pannor som aldrig stulit en lira.
Men tankefiguren om att människan var formaterad för sitt beteende och möjlig att förutse vetenskapligt visade sig starkare än fakta. För att förstå hur det tagit sig ända in i Brottsbalken måste vi stifta bekantskap med Cesare Lombrosos mest begåvade elev.
Enrico Ferri, född 1856, var jurist, filosof och socialist. Han var också en lysande retoriker. Se här, säger han, domstolen skall pröva ett bestialiskt brott. Varav denna grymhet? undrar domaren. Han kallar på en psykiater, han vill veta om förövaren varit vid sina sinnens fulla bruk. Utmärkt, ropar Ferri, men varför inte ställa samma fråga när en fattiglapp stulit en brödlimpa? Är man sig själv efter långvarig hunger? Och vad menas med "sinnens fulla bruk"? Vi har ju inte samma sinne. Några är födda till förbrytare, andra har vuxit upp bland rövare eller är undernärda. Negrer har mindre hjärnor (enligt Ferri) så hur kan man påstå att de har samma förstånd som de vita?
Man kunde säga att Ferri var en tidig och mycket radikal kulturrelativist. För honom fanns ingen gemensam mänsklighet. Varje individ bestod av otaliga element, som avgjorde hur man bar sig åt. Han räknar upp några av orsakerna:
Arvet, uppväxten, kulturen, samhällsklassen, åldern, könet, rasen, klimatet, jordmånen, dygnscykeln, årstiderna, vädret, folktätheten, opinionstrycket, sederna och religionen, familjestrukturen, ekonomin, skallmåttet, statens förvaltning, utbildningen, välfärden och rättstraditioner. Alla samverkar och styr obönhörligen våra göranden, medan vi går omkring och inbillar oss att vi handlar av fri vilja.
Människan är lika lite ansvarig för sina handlingar som regnet som faller, skriver Ferri. Bakom varje droppe finns "en ocean av orsak och verkan", där det ena ofrånkomligt leder till det andra. Hans vetenskap - kriminalsociologi - skiljer sig i princip inte från meteorologi. Det är meningslöst att bestraffa regnet, det gäller att förutse det. Samt, en dag, när vi vet mera - att förebygga skyfallen.
(Man kan misstänka att Enrico Ferri förväxlat världens ordning med sin egen tvångsneuros. Denne italienare lär aldrig ha varit på opera, konsert eller teater. Föreställningarna krockade med hans sovvanor. Han arbetade mellan 7 och 13, läste på eftermiddagarna och lade sig att sova direkt efter middagen.)
Ferri drog de juridiska slutsatserna: Det finns inget moraliskt ansvar, det finns ingen skuld, och därför får det inte heller finnas något straff. Ett brott är alltid resultat av något abnormt i människans sinne eller i miljön. Då får man inte låsa in en tjuv? Visst får man det, svarar Ferri, bara man inte yrar om rättvisa. I stället skall man säga: "samhällets självförsvar".
Detta är, i grov sammanfattning, "den sociologiska skolan" inom rättsvetenskapen, i motsats till "den klassiska" som envisas med att de flesta människor kan välja mellan rätt och orätt. En svensk skribent (Arvid Ahnfeld) sammanfattade kärnfullt den förras ståndpunkt redan på 1880-talet:
"Man kan inte säga till en brottslig Du gör orätt, ty han rår inte sjelf för hvad han gör, - men vi hafva rätt att, för vårt eget skydd, knipsa nacken av honom."
Det var rätt uppfattat. Men grymhet mot de förtappade är bara en sida hos determinismen. Den andra är odlingen. Som en rationell fåraherde ville Ferri hjälpa de förbätterliga. Den hungrande som stulit behövde inte fängelse utan bröd. Den okunnige behövde kunskap och den ohyfsade uppfostran.
Ferris bidrag till historien bestod i tanken att brott kan förebyggas och många kriminella reformeras, om man bara såg individen hellre än gärningen. Förbrytelsen kunde botas med vetenskapliga metoder. Den bästa medicinen var förstås socialismen, ty om alla ägde allting skulle mycket ont och framför allt stölderna försvinna.
Enrico Ferri kom att utarbeta en hel brottsbalk enligt sina principer, men den blev aldrig antagen i Italien. Han fick nöja sig med att på 20-talet bli medförfattare till Benito Mussolinis nya strafflag.
I många länder bidrog Ferris idéer till att civilisera kriminalväsendet. Men bara i ett land tog de folkvalda till sig tesen att "skuld" och "ansvar" var meningslösa begrepp.
År 1937 slog socialdemokraten Carl Lindhagen larm i riksdagen: landet var på väg att få två rättsordningar, en laglig och en psykiatrisk. På 30-talet dömdes årligen cirka 2.600 personer till fängelse, men nästan dubbelt så många blev inspärrade utan att ha begått något brott. Det var alkoholister, vagabonder, stökiga ungdomar, "arbetsskygga", "asociala" samt "sinnessjuka" och "sinnesslöa", vars antal växte i förvånande takt.
Citationstecken är på sin plats här. Det var lätt på den tiden att bli klassad som svagsint. Psykiatrins tankefigur att bristande skötsamhet berodde på mentala skavanker hade vunnit insteg och det fanns redan en rad institutioner som tog hand om de ofärdiga: tvångsarbetsanstalt, sinnessjukhus, skyddshem, alkoholistanstalt. Man kunde säga att Enrico Ferris modell höll på att genomföras i det tysta.
Men det fanns de som ville skynda på. Idéhistorikern Roger Qvarsell har i sin "Utan vett och vilja" kartlagt hur Lombrosos och Ferris läror omvandlade vårt rättsväsen.
De var inte särskilt många som blivit frälsta av italienarnas rättsfilosofi, men de var centralt placerade. Först ut var psykiatern Olof Kinberg som redan 1908 pläderade för att rensa ut "den fria viljan" ur rättsfilosofin. På sikt, menade Kinberg, behövdes inte domstolar, hela brottsbekämpningen kunde tas över av psykiatrin.
Till dess borde staten inte moralisera om skuld och ansvar utan med hänvisning till samhällsnyttan avliva de farligaste av de sjuka, internera andra, försöka förbättra de förbätterliga, sterilisera de "mindervärdiga" (däribland alla "tattare") och i övrigt reformera samhället, eftersom även fattigdom och okunskap genererade brott.
Bara som jämförelse: I dag bedöms 0,4 procent av alla som döms i Sverige som så psykiskt sjuka att de hamnar hos rättspsykiatrin. (Det är sannolikt alldeles för få.) Men under Olof Kinbergs 30-tal på Långholmen klassade han 96 procent av alla dömda som sinnessjuka. Folk kunde förbli inlåsta i åratal efter ett brott mot brandstadgan eller fiffel med bokföringen. Det fanns en särskild diagnos för dem som klagade på sådant, Paranoia querulans (lanserad av Alfred Petrén, läkare och riksdagsman).
Mellan 20- och 50-talet gick hela Norden i socialdarwinistiska framtidsdrömmar. Människan skulle förädlas, brottsligheten minimeras genom människoavel. Rashygienen blev på 30-talet lag från Helsingfors till Reykjavik. Jag har ingen bra förklaring till varför just Sverige, men inte Norge eller Danmark, kom att ta ytterligare ett steg på den vägen. Kanske var det slumpen?
Olof Kinberg, som redan av samtiden betraktades som något av en fanatiker, fick nämligen en hängiven lärjunge i en ung jurist som hette Karl Schlyter - som råkade bli justitieminister i socialdemokratins första regering. År 1934 deklarerade han att "skuld" och "ansvar" borde förpassas till historiens skräpkammare, att "samhällsskyddet" var det enda som kunde legitimera ett straff, som följaktligen borde döpas om till "åtgärd".
I Schlyters framtidsland behövdes följaktligen inga domstolar: efter ett lagbrott skulle en panel av experter avgöra den lämpligaste behandlingen. Han nådde aldrig så långt, men hans gärning är en övertydlig illustration till den svenska socialdarwinismens dubbla rörelse, den som gör det så traumatiskt för eftervärlden att hantera folkhemmet.
Å ena sidan hjälp, stöd, rättigheter och humanitet för de användbara (som alltid är flest), å andra sidan osentimental behandling av B-folket. Han lät slå upp större gluggar på anstalterna så att fångarna fick titta ut ("Schlyterfönster", kallades de), han införde särskilda anstalter för ungdomar och introducerade villkorliga domar. Rent framsteg, med alla mått mätt. Och, å andra sidan - rashygienisk sterilisering av "mindervärdiga" (1935) och kastrering av sexualförbrytare, eller av individer som kunde tänkas bli det (1944).
En sådan lag hade varit otänkbar tjugo år tidigare, skriver Roger Qvarsell. Kroppsstraff ansågs omänskligt och oacceptabelt i ett modernt samhälle. Men när det inte kallades "straff" (fast det var det förstås) och sedan socialnämnderna övertog domstolarnas uppgift kunde det passera som "en skyddsåtgärd". Därmed sätter han fingret på den paradoxala effekten av den moralbefriade juridiken.
"Jag är fri/jag har sonat mitt gräsliga brott/som i dråp av en neger bestod", sjöng Evert Taube en gång. Nationalbarden anslöt sig därmed till den klassiska rättsskolan, för vilken straff är en vedergällning, ett sätt att sona en skuld och återställa balans. I Karl Schlyters tankevärld framstod sådana rader som ren nonsens. Ingen människa kunde sona ett brott. Det var ju själva idén om skuld som han ville mönstra ut som ovetenskaplig.
Må den så vara. Den kan faktiskt inte beläggas under mikroskop. Men Schlyters egen gärning - barbari och humanitet om vartannat - visar att när makten förkastar skuldprincipen får makten fria händer. Vedergällningen må vara en primitiv idé, men den håller i varje fall några oumbärliga rättsprinciper på plats. Ekvivalensen: Att lika fall behandlas lika. Proportionaliteten: att reaktionen står i proportion till brottet. Och så skuldprincipen: att bara den som är ansvarig kan dömas för sina handlingar. I Taubes konservativa värld var alla fria som inte hade skuld. I Schlyters moderna värld var friheten en nådegåva från makten.
Just på den grunden fick Schlyter sina egna emot sig. "Lag-röta eller det svenska rättssamhällets förfall", var rubriken på Georg Brantings artikel 1943. Sonen till Hjalmar Barnting hävdade att rättsprinciper höll på att urholkas till förmån för godtycket och att rättsäkerheten var i fara om gränsen mellan rättskipning och sinnessjukvård luckrades upp. Och han beklagade att hans eget parti gick i bräschen för denna utveckling.
Det var inte många som slöt upp bakom Branting. Karl Schlyter var redan i färd med att lägga fram ett helt nytt förslag i Ferris anda, som skulle ersätta 1864 års strafflag.
År 1956 blev det färdigt. Det hette inte strafflag längre, det hette "skyddslag". Tidsobestämd vård i olika former ingick bland straffen, som nu kallades "påföljder". Och eftersom lagen inte längre räknade med lagbrytarens ansvar utan endast med statens intresse - upphävdes de sinnessjukas ansvarsfrihet. De skulle dömas som alla andra eftersom rättvisan inte längre hanterade skuld utan blott utdelade passande reaktioner på opassande handlingar.
Förslaget innebar en kulturrevolution. Men Karl Schlyter visste att svenskarna inte var mogna för att i grunden ändra sin syn på straffrätten. Varken Ferri, Lombroso eller deras filosofi omnämnes i utredningen. Det hette att det bara var praktiska förslag. Andra noterade dock ideologin.
Jurisprofessorn Ivar Strahl fann sig tvungen att bjuda motstånd mot Enrico Ferris lära: "Skuldbegreppet förkastas av den positiva skolan. Den lägger vikt vid sin deterministiska åskådning och betraktar de brottsliga människorna såsom föga annat än farliga djur eller föremål som man är berättigad att i samhällets intresse oskadliggöra", skrev han 1955.
Också andra reagerade. I denna tidning fixerade Herbert Tingsten grundproblemet med Schlyters ideologi: "Straffberedningen kommer utan tvivel mycket nära uppfattningen att människorna, brottslingarna, är skuldlösa och oansvariga " Om vi ändå skall straffa dem betyder det att vi straffar skuldlösa, konkluderade Tingsten. Verkar det inte moraliskt godtyckligt?
Svenskarna var inte redo att förklaras skuldfria. Vi fick aldrig någon "skyddslag". Vi fick en ny brottsbalk år 1965 som blev en omöjlig kompromiss mellan ömsesidigt uteslutande synsätt. Från Schlyters utredning hämtades principen att sinnessjuka och friska kunde dömas lika skyldiga eftersom ingen människa hade skuld.
Ingen skulle ju straffas, alla skulle "behandlas". Från den klassiska straffrätten bevarades den motsatta idén att ingen kunde dömas som inte hade skuld. Och på det sättet blev svenska vettvillingar och dementa, som de enda i världen, ansvariga för sina gärningar.
Hänger ni med? Det är inte säkert att ens riksdagen gjorde det den gången. Man vill tro att Karl Schlyter roterar i sin grav. Han ville avskaffa ansvaret för alla - men kom att utsträcka det till de sinnessjuka.
Det enda rimliga svaret på frågan "Vilken människosyn genomsyrar brottsbalken?" är därför: "Ingen människosyn." En husägare skall under straffansvar hålla reda på snö på taket, men har ingen skyldighet att ringa efter ambulans när någon fått en istapp i huvudet. Vi är skyldiga att lämna in en plånbok som vi hittat på gatan, men behöver inte ta upp ett spädbarn som vi hittat i skogen. Lagen kräver att vi ringer 112 när Persson knuffat Hansson i sjön, men inte utifall Hansson håller på att drunkna efter att ha trillat i själv. En frisk person har ingen skyldighet att hjälpa ett trafikoffer, men en sinnessjuk skall betala skadestånd för vad han förstört under psykos.
Vad händer med ansvaret när inte ens rättvisan vet längre vad det betyder? Om detta handlar den sista artikeln.