Bara timmarna efter att nitton män kapat fyra flygplan och fått två torn att rasa fällde min dåvarande kollega, litteraturkritikern Nils Schwartz, ett olycksbådande yttrande: ”Sällan har så få gjort så många så mycket ont”.

Det var en sådan dag. Det var en sådan dag då sådana saker kunde sägas.

Dessutom var det sant. Vad vi just bevittnat var ett historiskt ögonblick som vi alla skulle få betala för, inte bara de 2.987 oskyldiga människor som dog den dagen. Vi som på tryggt avstånd betraktade skeendet på våra tv-skärmar amorterar än i dag genom att tvingas leva i en mer inskränkt och paranoid värld, men det verkliga priset betalades förstås av världens 1,5 miljarder muslimer, av det enda skälet att de tillhörde samma trosuppfattning som de nitton terrorister som kapat planen.

Det var den första konsekvensen av 11 september: att mänskligheten omedelbart delades in i två grupper – världen blev kategorisk. Den dåvarande amerikanska regeringens retorik, i sig en spegelbild av terroristernas, bidrog givetvis till detta: Den som inte är med oss är emot oss, gott mot ont, väst mot islam, vi mot dem.

Denna Hollywoodmässiga uppdelning av mänskligheten hänger också på sitt sätt samman med vad jag uppfattar som den andra genom­gripande konsekvensen av terrordåden: hur världen alltmer antog formerna av en fantasi – den blev en fiktion. De fasansfulla tortyrscenerna i Abu Ghraib och Guantánamo, det kliniska krigets obemannade bombplan, det dataspelsliknande prickskyttet mot civila från en Apachehelikopter i Bagdad – allt är exempel på en mänsklighet som förlorat kontakten med verkligheten, precis som den religiösa fundamentalismens drömmar om paradiset efter självmordet i ett heligt krig.

Det spektakulära bildflödet från Manhattan den där dagen, som i sig överträffade allt som fiktionen dittills kunnat prestera, bidrog förstås till denna dramaturgi; åren efter attackerna tävlade postmoderna filosofer i att konstruera sofistikerade teoretiska ramverk som kunde stötta upp det vi alla kände när vi såg det hända: Det kan inte vara på riktigt! Det är som på film!

Kanske var det, som Slavoj Zizek formulerade saken, inte verkligheten som överträffade fantasin, utan fantasin som slog in i och splittrade verkligheten.

Världen förvandlad till en kategorisk fiktion, alltså. Vad har den i så fall haft för effekter på vår föreställningsförmåga? På författarnas sätt att framställa verkligheten? På kulturen?

”En katastrof observerad på säkert avstånd. Att betrakta döden i stor skala, men utan att se någon dö”, reflekterar huvudpersonen Henry Perowne i Ian McEwans roman ”Satur­day”, den kanske mest intressanta av de många romaner som skrivits i efterdyningarna av den 11 september. McEwans stillsamma porträtt av en enskild individ i en högst påtaglig miljö – en dag i London under de stora demonstrationerna inför Irakkriget 2003 – är typiskt för det slags tysta motstånd som delar av skön­litteraturen har utövat mot världs­utvecklingen under de senaste tio åren: en strävan att frigöra individen från tvångsanslutningen till den ena eller andra politiska doktrinen, religionen, rasen, klassen eller könstillhörigheten och återupprätta en världsbild med den enskilda människan i centrum. Om världen efter 11 september alltmer antog formerna av en vild fiktion försöker McEwans roman, liksom många andra av dagens berättelser, återföra den enskilda människan till en plats i verklig­heten. En ny humanism? Kanske ändå inte otänkbart.

Det är åtminstone möjligt att se en del av vår tids kulturella fenomen som symtom på detta: den privata sfärens intrång i den offentligheten och de individualpsykologiska förklaringarnas uppsving på de kollektivas bekostnad, till exempel. I den mindre skalan kan man se även biografins blomstring som litterär genre och de förskjutna gränserna mellan fiktion och verklighet i skönlitteraturen (till de senares förmån) som konsekvenser av samma sak.

I sitt Sommarprogram om terror­attacken på Utøya talade den i dessa avseenden mycket tidstypiske författaren Karl Ove Knausgård om hur ”människan” för honom blivit en alltmer innehållslös kategori och om hur mediernas ord och bilder slipats ner till fiktiva komponenter i en sönderspelad föreställning om världen efter 11 september: Afghanistan, Bali, Bagdad, Madrid, Falluja, London, Kandahar, Libanon, Pakistan, Gaza, Stockholm, Abbottabad, Utøya.

Utöya? Ja, Utøya.

Det är 11 septembers svarta spegel­bild, den tioåriga tidscykelns sammansmältning, då indelningen av människor i avhumaniserade kate­gorier och de spektakulära våldsfantasierna återigen möttes i en makaber omfamning.

Karl Ove Knausgård avslutade sitt program med att påminna om hur Norges statsminister Jens Stoltenberg under en minnesgudstjänst för offren på Utøya läste upp namnen på några av de döda ungdomarna. Efter ett av namnen steg ett skrik ur bänk­raderna, så förtvivlat att det var som om det bar i sig all världens förtvivlan. ”Jag tänkte att det var ett skrik som har existerat i världen så länge människan har funnits, det skrik som stiger emot alla som möter en för tidig död.”

Men, påpekar Knausgård, skriket kom inte vid omnämnandet av ”offren” i allmänhet eller ”tragedin” som helhet, utan vid omnämnandet av detta enda, faktiska namn.

Då kom skriket, från en ensam människa, rakt ut i verkligheten.

Där hänger det kvar också i dag, som ett mörkt eko från de tio år som gått sedan nitton män kapade fyra flygplan, två torn rasade och världen aldrig mer blev densamma.