Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

När verkligheten blir fiktion

Det här är allt som behövs för att spela in en podcast.
Det här är allt som behövs för att spela in en podcast. Foto: TT Nyhetsbyrån

Att verkligheten överträffar dikten gäller i högsta grad mord och andra brottsliga gärningar. Efter den internationella succén med podden "Serial" hakar nu tv-serier, böcker och andra medier på trenden att skapa fiktion av verkliga fall.

En cello spelar en hotfullt morrande bakgrundsslinga. Bilder på polisbilar i morgondimma. En röst berättar: ”När jag var liten var vårt hus fyllt med musik och glädje. Men musiken tystnade i samma stund som jag tog mitt sista andetag.”

Så inleds det andra avsnittet av TV3:s dramadokumentära satsning "Mordet" i fem avsnitt, där verkliga mordfall rekonstrueras och skådespelare gestaltar offren med monologer från andra sidan graven. Även själva morden visualiseras.

"Mordet" är inte ensamt om att skildra verkliga rättsfall med fiktionens berättargrepp. Den 9 februari har dokumentärserien "The jinx", om miljardärarvingen Robert Durst som åtalats för tre mord men aldrig dömts, premiär på HBO Nordic i sex avsnitt. Även Sveriges Radios avslöjanden om polisens kvinnoregister presenterades med tillspetsande musik och tydlig dramaturgisk konstruktion: "Del 1: Polisens hemlighet", "Del 2: Mordet", och så vidare.

Att de här satsningarna kommer just nu är ingen slump. De är del av en kedjereaktion som utlösts med populariteten för "Serial", succépodcasten som i tolv delar behandlade ett verkligt mordfall i Baltimore, och som var den podcast att snabbast passera fem miljoner lyssningar.

I Expressen (4/12) skrev Jan Gradvall angående "Serials" narrativa paketering med följetong och fördjupning att frågan är inte om det kommer kopior på "Serial" under 2015, utan hur många.

– När vi vet att berättelsen är sann, och som i fallet med "Serial", lösningen ännu är okänd, så blir det bara ett extra mått av suggestiv spänning och osäkerhet. Att Sveriges Radio presenterade Kvinnoregistret i "Serial"-stil handlade förmodligen inte om något annat än att haka på en trend som de trodde att de såg, säger Christoffer Carlsson, som i sin ställning som deckarförfattare och doktor i kriminologi känner till både verkligheten och fiktionen.

Hanna Fahl: "Podcast är ingen fluga"

Ester Pollack är docent i journalistik vid Stockholms universitet och som disputerat med avhandlingen "En studie i medier och brott". Hon menar att man redan med medeltidens skillingtryck och mordballader fiktionaliserade verkliga hemskheter, och att många av Charles Dickens artiklar från rättssalarna blev spännande följetonger, och sedermera skönlitteratur. Det är med andra ord ingen ny företeelse, men att "Serial" skapat ett annat sätt att presentera historierna.

– Kanske är podcastens form det nya här, kanske en ny och yngre publik och genomslaget. En publik som uppskattar det som verkar vara ett seriöst försök till historisk dokumentär. Och möjligen också har en udd samhällskritik. Det är mera sällsynt med den varan. Många levererar dramatiska, hemska enskilda historier. Få försöker få grepp om den vidare samhällskontexten i vilken de ingår, säger Pollack.

I den svenska true crime-vågen ryms ett flertal litterära exempel. Från litterära reportage som Gellert Tamas "Lasermannen" och Tobias Barkmans och Joakim Palmkvists "Maffiakrig. Ett reportage", till samtida skönlitterära verk som Anders Roslund och Stefan Thunbergs "Björndansen", om Militärligan, och Caroline Erikssons "Inga gudar jämte mig", om Silbodalsmorden.

Författaren Katarina Wennstam har skrivit både fack- och skönlitteratur, den senare ofta förankrad i verkliga fall. Lockelsen är inte svår att förstå, säger hon.

– Verkligheten överträffar alltid dikten. Oavsett vilket elände vi deckarförfattare kommer på, så kan vi aldrig uppfinna sådant djävulskap som verkligheten kommer dragandes med. Det är så extrema rättsfall att de är svåra att inte ta tag i, och jag är nog inte den enda författare som hämtar detaljer från riktiga brottsförundersökningar.

Blandbruket av fakta och fiktion kan även ses som del av den realitytrend som pågått sedan 1990-talet, inte minst inom tv, med ett ökat intresse för verklighetsförankring på de flesta plan. En autenticitetshunger, men bara om det autentiska berättas effektfullt.

– Sedan 1990-talet har vi sett en ökning av verklighetsinslag inom fiktionen generellt. Att vi nu ser hur skildringarna av verkliga brott "fiktionaliseras" alltmer är väl också egentligen samma sak som att realityserier som exempelvis "Expedition Robinson" eller "Paradise Hotel" i dag framstår som betydligt mer "manusbundna" och dramaturgiskt styrda än vad de och motsvarande serier gjorde på 1990-talet, säger Kerstin Bergman, som forskar om svenska samtidsdeckare vid Lunds universitet.

Sara Kärrholm, lektor vid kulturvetenskapliga institutionen i Lund, tror att alla berättelser i sig är ett sätt att ordna och förstå livet och verkligheten. Att de är en själsterapeutisk kodnyckel till våra mer existentiella grubblerier om ondska och mening.

– Oavsett om det handlar om en historisk eller samtida verklighet blir det lättare att skapa förståelse för den verkliga brottsligheten om vi lånar berättargrepp från den populära kriminalgenren, säger hon.

Den kritik som riktats mot "Serial" har handlat om kriminalgenrens skugga över verkligheten som gör gränsen mellan sanning och story dunklare, att lyssnaren slutar betrakta offer och misstänkta som människor och i stället ser dem som fiktiva gestalter.

– Ett problem med allt historieberättande är att sammanhang och samband ofta måste konstrueras. En historia har en början, en mitt och ett slut. Och där bör finnas en uppsättning roller, vissa karaktärer. Här blir ofta verkligheten, det vill säga historiens källor, pressade in i roller. Alltför ofta i stereotypa sådana, säger Ester Pollack.

Det är en etisk balansgång som kräver stor precision. Och även med goda avsikter kan man falla på eget grepp. Pollack nämner TV3:s "Mordet" som exempel.

– Jag har sett ett avsnitt, och berättargreppet där var att låta den mördade unga kvinnan vara berättarröst. Hela upplägget vittnar om ett försök att göra historien så säljande och så tillrättalagd som möjligt. Vore jag anhörig skulle jag uppfatta det som direkt osmakligt. De dokumentära ambitionerna verkar inte sträcka sig längre än till att återge en grym historia och pressa in karaktärerna i respektive roller, ett sorts schema för en veckotidningsnovell av sämre sort.

 

Populära serier om verkliga mord

”Mordet”

Den 20 januari hade TV3:s nya programserie premiär, där fem uppmärksammade mord behandlas. Historierna berättas av en skådespelare ur offrets perspektiv, medan offrens verkliga anhöriga medverkar. Programmet sänds i samarbete med Brottsofferjouren. Ses på www.tv3play.se/program/mordet.

”Serial”

Radioreportern Sarah Koenig skapade med podcasten ”Serial” en ny våg för true crime-berättelser. I tolv avsnitt följs en ny utredning kring det femton år gamla mordet på Hae Min Lee och hennes expojkvän som dömdes till livstids fängelse, Adnan Masud Syed. Lyssna eller ladda ner på www.serialpodcast.org.

”The jinx”

Andrew Jarecki ochMarc Smerling, som även gjort Oscarsnominerade dokumentären "Capturing the Friedmans", har för HBO gjort dokumentärserien "The jinx" om Robert Durst, arvingen till ett mäklarimperium i New York, som vid tre tillfällen åtalats för mord, men samtliga gånger frikänts. Sänds på www.hbonordic.com från och med den 9 februari.

”Kvinnoregistret”

Ekot gjorde en minireportageserie om Stockholmspolisens hemliga register med kvinnor som anmält att de blivit misshandlade. SR skapade även en specialsajt med utdrag ur registret, videoinslag och extramaterial. Se mer på www.sverigesradio.se/kvinnoregistret.

Bokutgivningen

Flertalet böcker i skärningspunkten mellan litterärt reportage och spänningsroman har utgivits. Förutom de som omskrivs i texten nedan kan nämnas Tobias Barkmans ”Jakten på en mördare” (2009) om Hélenmordet i Hörby, som av Mats Olsson beskrevs som "den bästa 'kriminalroman' jag läst på evigheter". Roberto Savianos "Gomorra" (2006) eller Truman Capotes ”Med kallt blod” (1966) brukar räknas in som klassisk true crime-litteratur.