Det är något med Sverige och siffran 9.
År 1709 fick Karl XII stryk i Poltava, och så var det kört för den krigiska svenska stormakten.
År 1809 kom ryssarna åt andra hållet och kapade åt sig hela Finland. Den identitetskris som följde i Lill-Sverige blev startskottet för vårt vaccinerade, pastöriserade, industrialiserade, floursköljda välfärdsland.
År 1909 stod Sverige stilla en hel månad på grund av storstrejken, vår första och sista jättekonflikt på arbetsmarknaden. Denna nära-döden-upplevelse för facket och företagen ledde till Saltsjöbadsavtalet och hundra år av fredlig tillväxt.
Så vad kan vi vänta oss av 2009?
Om man tror på talmystik och historiska mönster ligger det nära till hands att anta följande: först går det åt helvete, sedan kommer något gott ur eländet.
Är det inte precis vad regeringen utlovar, när den på sitt vältaliga vis beskriver ett kommande "skitår"?
Inget läge är så dåligt att det inte kan vändas till katastrof. Men om katastrofen består av ett friår på a-kassa, en inställd resa till Thailand eller ett prisfall på bostadsrätten tillbaka till inköpsvärdet - ja, då kanske det finns hopp om livet ändå.
Lågkonjunkturen kommer att öppna våra ögon för något vi redan visste, men glömde bort under de år när börs och bostadspriser tokrusade: det bästa i livet är gratis.
Finansfrossans första offer blev idén att lycka kan köpas för pengar. Att försöka var väl inte fel, ingen skugga över galleriorna, men det finns saker som smäller högre än nytt kök, supersäng och platt-teve. Till exempel frisk luft, fotboll, barn, vänner, sex och ett glas kallt vatten.
Okej, säger du, men om man släpper in luften via Gaggenaufläkten och kollar på Champions league ihop med ungarna och kompisarna innan man tar ett varv i den nya sängen - då sitter väl prylarna rätt bra?
Visst, säger jag, men sover man inte lite oroligt efteråt, när tanken på kreditkortsräkningarna kommer?
Inte för att jag vill moralisera. Krisen lär ändå frambringa tillräckligt många domedagsprofeter som säger att detta är straffet för våra synder.
Vi ska skämmas för att vi konsumerar, tycker de. Man ska ha ångest för att man kört bil och flugit flygplan och förstört vädret.
Det där är bara den nordiska skammen och skulden som talar, vadmalsmostrarna som tror att det var trevligare i bondesamhället, där brännvin och incest utgjorde de enda säkerhetsventilerna undan den sociala kontrollen.
Om fattigdom är klimatsmart måste vi nog ompröva begreppet.
Jag är ute efter något annat. Det som vår förre statsminister formulerade med talesättet "den som är satt i skuld är icke fri".
Miljöskulden och American Express-räkningen är två sidor av samma mynt. Övertrasserade konton. På ett plan hänger finanskrisen och klimatkrisen ihop, men det betyder ju inte att shopping eller transporter är syndigt i sig.
Det är skuldsättningen som är
osmart, av det enkla skälet att den snävar in framtidens frihet. En solresa på avbetalning i dag betyder ännu mindre pengar att resa för i morgon. Och om Maldiverna sjunker i havet finns ingenstans att åka.
Det har varit något infantilt med det senaste kvartsseklets kreditkortsmentalitet. Att bli vuxen är att planera och skjuta upp belöningar, att anstränga sig lite extra nu för att få - eller ännu hellre ge - något längre fram. Att vara tre år gammal är däremot att lägga sig ner på golvet och skrika när man inte genast får en större glass.
Vill vi vara treåringar?
De flesta människor svarar nej på den frågan. Det var därför Barack Obama träffade en nerv hos alla amerikaner som lyssnade på honom. Precis som under 1930-talets stora depression behövs ett nytt socialt kontrakt, "a new deal", som höjer stämningen med gemensamma tag.
I några avseenden handlar det om att växa upp, ta ansvar, hyfsa relationerna till pengar, medmänniskor och miljö. I andra avseenden handlar det kanske tvärtom om att återupptäcka treåringen inom oss.
Småbarn är inte så intresserade av märket på köksspisen och hemmabion. De är intresserade av skratt, ögonkast och tid ihop med folk de gillar.
Just tid verkar för många västerlänningar ha varit den största bristvaran de senaste åren, jag är själv en av dem. Det är naturligtvis en komisk paradox, eftersom tid är det enda man egentligen har.
Många relationer har också förgiftats av dragkampen om "egen tid", som om vi var tvungna att lägga över livet på någon annan för att hinna med det. När man hamnar i den diskussionen kan man alltid påminna sig själv om att "egen tid" i slutändan är det enda som blir ens garanterade arvedel - förutom döden och skatterna.
På det personliga planet handlar det om prioriteringar. Om man vill göra ett jobb i världsklass, maximera träningen, bygga till huset, träffa polarna och leka med barnen samtidigt så kör det ihop sig. Den ekvationen kan ingen livsstilscoach i världen lösa åt dig.
På det politiska planet handlar det om att bända upp den tidsfälla som ett brutalt skattesystem har skapat. Varför ska Anders Borg kapa åt sig en sådan enorm mellanskillnad när någon lejer en medmänniska - samtidigt som kinesiska plastleksaker är praktiskt taget skattebefriade?
Frihandel är utmärkt, men varför inte utsträcka den till tjänstesektorn? Det skulle hjälpa en miljon människor in på arbetsmarknaden och förbättra livskvaliteten för alla.
Min prognos för 2009 är att det blir ett skitår ur finansdepartementets perspektiv, men ett lyft i andra avseenden.
Mindre självbespegling. Mera tid till sådant som verkligen är viktigt. Mindre cocooning framför elaka tevetävlingar och fler besök på krogen. Mera andlighet i vid bemärkelse, inklusive svampplockning och violinkonserter. Mer respekt för äldre människor. Mindre fullkornsbröd i ensamhet och fler tårtor tillsammans. Mer stolthet och glädje i jobbet. Ett läge att starta nya djärva projekt när ekonomin är körd i botten, när lokalhyrorna faller och internet ligger vidöppet som ett vilda västern för alla.
Tre gånger har Sverige lagt något gammalt och förlegat bakom sig när årtalen slutat med 09. År 1709 och 1809 var det en roffande stormakt, 1909 var det klasskampen. Varför inte fullfölja traditionen, och lägga det egotrippade, lutheranska konsumtionssamhällets stress och svårmod bakom oss 2009?