Sexism i böcker är aldrig bra. Inte heller ett torftigt, juvenilt och bombastiskt språk..
Nej, jag tror inte som Loveina Khans att "all läsning är bra läsning". Sexism i böcker är aldrig bra. Och är det inte just när vi "drunknar" i en bok som vi slutar att reflektera över fördomar och taffligt språk?
Jag kan inte heller, som Helena Dahlgren och Johanna Lindbäck, se någon större likhet mellan Emily Brontës Heathcliff i "Svindlande höjder", mannen som aldrig i vuxen ålder möter någon kärlek, och vampyren Edward med den fräscha andedräkten.
Framför allt kan jag inte se någon likhet mellan Emily Brontës och Stephenie Meyers stil - Emily Brontë skriver inte torftigt, juvenilt eller bombastiskt.
Och varför ska man skämmas över det man läser? Det låter inte kul.
Det behövs mer samtal om ungdomsböcker, så att inte ett fåtal bästsäljare blir de enda böcker tonåringarna möter. När jag vikarierade som lärare i svenska i åk 1 upptäckte jag tre saker:
Inte en enda av alla "mina" 140 sextonåringar på högstadiet hade fått diskutera ungdomsböcker med sin lärare. De hade aldrig tidigare hört talas om författare som Ursula Le Guin, John Marsden eller Inger Edelfeldt - och många av tonåringarna kom att hitta nya favoritförfattare.
Mina elever hade ett enormt behov av att med varandra och med en vuxen ivrigt få diskutera liv och litteratur. Våra samtal var inget som "dödade läslusten", tvärtom!
Sedan kan man fråga sig varför så många vuxna tycker att läsande ungdomar ska "gå vidare" när de har läst och diskuterat "Guldkompassen" av Philip Pullman eller "Hjärtans fröjd" av Per Nilsson?
De är ju framme.
En god ungdomsbok är inte en väg till "den riktiga litteraturen".
Den är den riktiga litteraturen.