New York Times är inte störst i världen. Den finns inte ens med bland världens tio största tidningar. Bara i USA har USA Today och Wall Street Journal en större upplaga. Och den är svår att läsa, både bildligt och bokstavligt. Jag har sett det mer än en gång: vetgiriga svenskar på tillfälligt USA-besök som angriper ett nummer av New York Times. Men ger upp inför lösbladssystemet och lakanssidorna, det så kallade broadsheet-formatet som de flesta europeiska tidningar numera övergivit.

Rubrikerna är små och pratiga, typografin grå och texterna ringlar ofta fram över flera sidor. Journalisternas stil och tilltal känns stundom högtravande: bara en sådan sak som att de omskrivna personerna tituleras herr (Mr) och fru (Ms) i löpande text.

Men ändå. New York Times är beroendeframkallande. Den sätter agendan för debatten i världens mäktigaste nation. Den skapar opinioner och skakar om etablissemanget. Så länge The Times suveränt oberört varje söndag levererar sin matiga bok­bilaga, så länge sylvassa och provokativa kolumnister som Maureen Dowd och Paul Krugman får hållas, så länge reportage från Kigali och Krasnojarsk görs ut på förstasidan och fortsätter på hela uppslag inne i tidningen, så länge har kvalitetsjournalistiken fortfarande en chans.
Det är därför hela tidningsvärlden oroligt sneglar mot New York Times-skrapan på Manhattan och undrar över hälsotillståndet för ”Den grå damen”.

The New York Times Building reser sig som ett trafikomvävt Babels torn mitt på Manhattans åttonde gata. Huset är ständigt upplyst och delvis inramat i en sorts märklig stålbur. Den 52 våningar och över 300 meter höga byggnaden är ritad av den världsberömde italienske arkitekten Renzo Piano och stod färdig för två år sedan, då journalisterna lämnade de väl insuttna lokalerna vid Times Square (döpt efter tidningen, förstås) där New York Times huserat sedan 1913.

I New York-natten är intrycket av signor Pianos glas- och metalltorn på en gång transparent inbjudande och fjärmt avvisande. En utomstående som försöker komma New York Times-redaktionen in på livet märker mest av det senare.

Gay Talese, en av banbrytarna inom den nya journalistiken och tidigare New York Times-medarbetare, gav 1969 ut en bok om tidningen, ”The Kingdom and the Power”, där han kal­lade sin gamla arbetsplats ”ett medeltida modernt kungadöme inom nationen, med sina egna privata lagar och rättesnören”. Det är ett omdöme som håller än i dag. Kungadömet The New York Times har bron över vallgraven omgärdad av vakter som försvårar för ofrälse att beskåda makten och härligheten.

Vi har det tveksamma nöjet att samarbeta med en av de mer nitiska väktarna, en mjölsiktig kvinna i den nedre medelåldern med titeln ”kommunikationskoordinator”. Den som vill närma sig tidningens journalister måste skaffa sig Ms Masons välsignelse, vilket inte är det lättaste.

– Så har det alltid varit med New York Times, tröstar en kollega, och påminner om vad Rem Rieder, chefredaktör för branschtidskriften American Journalism Review, uppgivet sade efter att ha försökt få en kommentar av New York Times dåvarande chefredaktör Howell Raines: ”Det var som att försöka arrangera en intervju med påven.”

Det är svårt att inte grubbla över Garboattityden på en tidning vars medarbetare själva förväntar sig tillgänglighet och öppenhet när de är ute och jobbar.

Efter dagar av förhandlingar får fotograf Chris Maluszynski ett fotoalternativ att avbilda på den så kallade Pulitzerhallen, en korridorvägg där tidningens 101 vunna utmärkelser av detta prestigefyllda journalistpris finns upphängda. Medan jag, faktiskt får tillträde till redaktionslokalerna. Fylld av onda aningar åker jag upp i hissen. Om de som är tidningens ansikte utåt är så avvisande och svåra att samarbeta med, hur vrånga ska då inte fotfolket vara?

New York Times har kallats ”The last paper standing”, den sista tidningen som håller krisen stången. För 2009 blir ett Annus Horribilis för den amerikanska tidningsbranschen. Läsarflykten till nätet, i kombination med den djupa lågkonjunktur som medfört krympande upplagor och minskade annonsintäkter, har slagit snabbt och brutalt. Flera anrika tidningar har lagt ned sina pappersutgåvor: Christian Science Monitor, Seattle Post-Intelligencer, Tucson Citizen, The Rocky Mountain News i Denver. Stora etablerade tidningar som Boston Globe, San Francisco Chronicle, Philadelphia Inquirier och Chicago Tribune har drabbats av akuta ekonomiska problem och hankar sig i princip fram dag för dag.
Närmare 14 000 tidningsjobb har försvunnit hittills i år, och det spekuleras om vilken amerikansk storstad som ska bli den första utan papperstidning. Kongressen håller utfrågningar om papperstidningarnas akuta kris.

Även de största riksomfattande tidningarna har problem. Tidningskoncernen Gannett som äger USA Today, landets mest spridda tidning, meddelade i maj i år att man kommer att banta personalen med runt 1 000 anställda. Wall Street Journal, som kontrolleras av mediebaronen Rupert Murdoch, satsar hårt och djärvt, men ägarbolaget News Corp blöder ymnigt ekonomiskt och förlorade närmare 25 miljarder kronor det senaste kvartalet. Eländeskatalogen kan göras betydligt längre.

Visst finns orosmoln även över New York Times glastorn. Men jämfört med Tidnings-USA står The Times någorlunda intakt.

Visserligen har tidningen under det senaste året tappat cirka 30 procent av sina annonsintäkter. Och upplagan har minskat – även om tidningen fortfarande har över miljonen i vardagsupplaga. Men trots de dystra siffrorna har ägaren och styrelseordföranden Arthur Ochs Sulzberger jr valt att inte skära i den kostsamma utrikesbevakningen. Tidningen har 26 korrespondenter på plats världen över, inklusive en byrå i Bagdad.
Nedskärningarna inom redaktionen har hittills varit blygsamma, Fortfarande har Ochs Sulzberger jr närmare 1.300 journalister i sin sold.

– Åsikter är billiga. Bra journalistik kostar pengar, har han halsstarrigt sagt.
Men för att någorlunda balansera ekonomin har tidningen tvingats till andra drastiska åtgärder. Bland annat har man tagit något som kan beskrivas som ett ockerlån av den mexikanske telekommiljardären Carlos Slim, som erbjöd 250 miljoner dollar till 14 procents ränta. Samme Slim har köpt 6 procent av aktierna i tidningsbolaget för 120 miljoner dollar.
Tidningen har sålt sin del i New York Times-skrapan för 220 miljoner dollar och man har förmått de fackligt anslutna att gå med på en tillfällig lönesänkning på 5 procent året ut, vilket ska spara 4,5 miljoner kronor. Lösnummerpriset har höjts kraftigt – i dag kostar New York Times två dollar (drygt fjorton kronor) på vardagar, medan söndagstidningen kostar fem dollar.

Prishöjningarna och besparingarna bidrog till att första kvartalets förlust vändes till en blygsam vinst under det andra kvartalet i år. Ändå är likviditetskrisen överhängande: tidningen måste få loss närmare en miljard dollar under en fyraårsperiod, för att klara nuvarande kostnader.

I entrén till Timesskrapan hälsas besökarna av en bronsbyst föreställande en barsk man med kraftigt markerade ögonbryn. Det är Adolph S Ochs, mannen som tog över rodret till New York Times 1896. Då var tidningen ett lokalblad med vikande upplaga som kämpade för sin överlevnad. När Ochs gick bort 1935 lämnade han efter sig en etablerad tidning med över 400.000 i upplaga.

Ochs, son till invandrande judar från Tyskland, fick en dotter, Iphigene, vars make Arthur Hays Sulzberger blev ”publisher”, chef med övergripande ansvar för både ekonomin och journalistiken, efter svärfadern.

Därmed hade ätten Ochs Sulzberger etablerat sin kontroll över tidningen, som utövas än i dag. Iphigenes sonson, Arthur Ochs Sulzberger jr, har varit publisher och ordförande i ägarbolaget sedan 1992. Den nu 57-årige ”Junior” har försiktigt börjat säkra successionen: sonen Arthur Gregg Sulzberger, 28 år, började för ett halvår sedan som reporter på New York Times cityredaktion.

Men Arthur Ochs Sulzberger jr, eller ”Pinch” (”nyp”) som han gemenligen kallas, har svårt att vinna supportrar. Varken styrelsefolk eller journalister tycks helhjärtat övertygade om att ”Pinch” är rätt man att lotsa New York Times genom de mörka farvatten som ligger framför tidningen. Trots att han kompromisslöst värnat om The Times kvalitetsstämpel.
”Det blir nog ingen bronsbyst av honom.” ”För vek, håller med den han talar med sist”, är några av omdömena jag får höra om Arthur Ochs Sulzberger jr. ”I varje monarki hamnar det någon gång en dålig kung på tronen”, konstaterade Gay Talese för ett par år sedan. Detta yttrande gjorde ”Pinch” så sårad att han numera vägrar att låta sig intervjuas.

När jag väl är inne på Times redaktion kommer mina farhågor om ett snävt bemötande på skam. Gerry Mullany som erbjudit sig att guida mig runt är en gladlynt kille i fyrtioårsåldern med en accent starkt präglad av uppväxten i Baltimores irländska kvarter. Gerry har tillbringat större delen av sitt yrkesliv på The Times. Han arbetade länge på den politiska redaktionen och var ansvarig för bevakningen av Barack Obamas valkampanj, men sadlade om efter valet och är numera förstasidesredaktör på tidningens webbupplaga.

Gerry är övertygad om att New York Times har en framtid – en ljus framtid till och med.
– Kanske blir det en webbsajt med en tidning i stället för som i dag, en tidning med en sajt.
Tidningen kommer inte att se ut som nu, men den kommer att finnas kvar, helt klart.
Gerry Mullanys optimism har ett visst fog. New York Times har en stark närvaro på webben, med över 20 miljoner unika besökare i månaden. Bland globala nyhetsmedier är det bara CNN, Yahoo och BBC som är större.

Den springande punkten är hur tidningen ska få betalt av sina nätläsare. Nyhetsmaterialet på nätet serveras gratis, och förhoppningarna om att webbtidningen skulle bli en magnet för annonsörer har ännu inte infriats. Därför sneglar flera större tidnings­utgivare mot att ta betalt för innehållet – antingen ett abonnemang eller ett system där läsaren betalar en mindre summa för varje nedladdad artikel.

Mediebaronen Rupert Murdoch signalerade i somras att det snart kommer att kosta att ta del av ”hans” publikationer på nätet. Wall Street Journal har redan en betalmodell som anses fungera ganska bra, och nu ska den tydligen införas på Murdochs övriga stora tidningar, brittiska The Sun, The Times i London, och New York-­tabloiden New York Post.
New York Times sonderar också terrängen för att ta betalt, men hur detta kommer att se ut är inte offentliggjort. På tidningens diskussionsforum The New York Times Lab cirkulerar uppgifter om att tidningen ska införa ett månadsabonnemang för 50 dollar (360 kronor) för nätanvändarna.

– Exakt hur en sådan betalmodell ska se ut vet jag inte, men jag tror att den kommer, säger Gerry Mullany när han avslutat ett samtal med en av tidningens utsända i Afghanistan.

Problemet är att New York Times använde en sådan modell under två år, från 2005 till 2007, men backade och gjorde hela tidningen tillgänglig online utan avgift. Varför skulle det fungera bättre nu?

– Då var tidningsdöden inte en realitet på samma sätt. The Times läsare är lojala med sin tidning och jag tror att tillräckligt många av dem är beredda att lägga en mindre summa pengar för att få tillgång till materialet på nätet – i synnerhet om alternativet är att servicen skulle försvinna. Och vi har ju en attraktiv webbprodukt som vi utvecklar hela tiden. Vi har i princip en komplett radio- och tv-station, närmare trettio nyhetsbloggar som alla tillhör de mest lästa och kommenterade, nyligen lanserade vi en global nätupplaga som fokuserar på våra utländska läsare.

Gerry Mullany drar efter andan och reser sig upp. Det har blivit dags för redaktionens eftermiddagsmöte. Bollarna som slängdes upp vid morgonmötet ska plockas ned och granskas. Vi styr kosan mot rum O3E3-246, eller ”Page One” (Förstasidan) som det förklarande står på en liten skylt vid dörren. Under tiden får jag en överblick över arbetsmiljön för världens mest inflytelserika journalister. Tidningsredaktioner är överlag de estetiskt minst tilltalande arbetsplatser man kan tänka sig, en kökkenmödding av sladdhärvor, kalvköttsfärgade laminatbord, tomma läskburkar och kaffemuggar samt dammiga tidningslägg. Eftersom New York Times journalister bara suttit två år i sina nuvarande lokaler har de inte haft tid att gegga till sin närmiljö alltför mycket. Det är tyst, av den larmande Manhattantrafiken utanför hörs ­ingenting.

Inne i förstasidesrummet, där de flesta av tidningens tjogtalet avdelningschefer redan bänkat sig, är det om möjligt ännu tystare. Det är ett stort rum, som en innebandyplan ungefär, dominerat av ett ovalt bord och en gigantisk whiteboardtavla i fonden. Sinnrika persienner gör att man kan se ut men inte in – mötesdeltagarna har utsikt mot skyskraporna som trängs kring Port Authoritys bussterminal.

Chefredaktören Bill Keller, som presiderar i mitten, ser inte ut som en av tidningsvärldens mäktigaste män. Mer som en av de där gubbarna man möter i svampskogen ute på Björnö: gråsprängt hår som skulle ha klippts för en månad sedan, beiga chinos och khakiskjorta, på fötterna rejäla gympaskor av märket Nordica.

Men hans anspråkslösa yttre hind­rar inte chefredaktör Keller från att ha full kontroll över nyhetsmötet, som påminner mycket om stilen i New York Times: sakligt, lågmält, en smula torrt. Dagens stora nyhet blir valutgången i Afghanistan, och så ska det puffas för en artikelserie om krisens Kalifornien samt en uppföljning på dagens stora grej: avslöjandet att det omstridda, privata säkerhetsföretaget Blackwater fick i uppdrag av underrättelsetjänsten CIA att delta i jakten på al Qaida-medlemmar.

– Ett äkta scoop, säger Gerry Mullany i ena mungipan. Vi lade ut det på nätet precis så att Washington Post skulle få med det i sin sista upplaga. De var tvungna att toppa med det – och citera New York Times. Sådant gillar vi.

Efter mötet kontaktar jag Anne Barnard, journalist på tidningens lokal­redaktion i Queens som kommit in till huvudredaktionen för att diskutera en artikelserie. Hon ser inte riktigt lika optimistiskt på framtiden som sin arbetskamrat Gerry Mullany.
– Jag brukar säga att jag sitter på det största av de smältande isbergen, säger hon.

Anne Barnard är 38 år och relativt ny på The Times. För två år sedan jobbade hon på Boston Globe som tidningens korrespondent i Jerusalem. Hon har tidigare arbetat i Moskva och i Bagdad.

– Jag hade varit två år i Jerusalem och hade ett förordnande på fem år. Men över en natt lade The Globe ned sitt korrespondentnät och jag kallades hem.

Anne Barnard räddade sig över till New York Times, där hon arbetar med ”metropolitan news”, de lokala nyheterna.

– Det är inte synd om mig. Jag har ett jättebra jobb. Det finns hur mycket historier som helst att berätta från New York. Men visst blir jag orolig för framtiden när jag ser vilka panikåtgärder de stora tidningshusen tar till för att rädda sin ekonomi. New York Times äger ju ”min” gamla tidning, Boston Globe, och hotar att lägga ned den om de inte hittar en köpare. Skulle de göra så om de inte var rädda för The Times överlevnad?

För arton månader sedan blev Anne Barnard mamma till lille Odyssevs (”Min man är grek”). Jag frågar henne om hon kommer att rekommendera journalistyrket till sin son.
– Alltså, den typ av journalist­karriär som jag gjorde, den existerar inte längre. Du kan inte längre börja som lokalreporter och jobba dig upp till utrikeskorrespondent. Jag kan inte säkert säga att jag kommer att vara kvar i yrket när Odyssevs är vuxen. Men samtidigt älskar jag ju journalist­jobbet. Så jag skulle nog inte avråda honom ändå.