I dag har Dagens Nyheters film- och tevekritiker Johan Croneman upptäckt hur absurt det är att vi lever i ett patriarkat som inte gör undantag för SVT och humorvärlden. Han reagerar på det faktum att en helkväll med ståupp i tv inte innefattande en enda kvinna! Han skriver: "Vore jag kvinna på SVT skulle jag vara rasande när jag kom till jobbet idag".
Hej, Johan Croneman, jag är kvinna som jobbar bland annat på SVT, och jag är skitförbannad, varje dag, och vad jag vet har kvinnor varit det i 2000 år. Om jag får lov att ta mitt kön i försvar och bolla över ansvaret till dig, som upplysare på en tidning med väldigt stor läskrets, som makthavare, som man. Varför är inte du och dina manliga kollegor förbannade? Om jag var man och tv- och filmkritiker, då skulle jag försöka använda min makt till att förändra den struktur som råder genom att synliggöra vilka som bär ansvaret och framförallt TA MITT ANSVAR. Det räcker inte med att ni pekar på hundbajset och säger "där är en hög med bajs", det räcker inte med ett konstaterande som är gammalt som gatan, ni måste börja plocka upp skiten efter er.
Jag var på RAW för några veckor sen. Samtliga av de sju komiker som uppträdde var män. Inget ont om komikerna i sig, men kvinnans frånvaro gör att det tenderar att bli väldigt grabbigt. Den utländska komikern som avslutade var det sämsta jag sett på länge. Hans material bestod av ingenting, varvat med snuskiga sånger som han plinkade fram på gitarren, med blottad överkropp. Hans framförande var plumpt, hetsig och skrikigt och han avslutade med att visa kuken. Där satt jag och var sexualbrottsling för att jag visat mina bröst i fem sekunder, i samma syfte. Jag gick hem och var förbannad igen. Att vara förbannad gör mig inte mindre förtryckt. Det gör mig kreativ, absolut, men eftersom min kreativitet är hårt bevakad av patriarkatet, som redigerar, reducerar och censurerar, så förblir jag just bara en förbannad, olycklig och förtryckt kvinna.
Det spelar ingen roll om jag är "en kvinna på SVT", varje gång jag vill få in ett skämt som på minsta lilla vis har en feministisk vinkel så uppstår långa diskussioner som ofta slutar med att jag ger mig av ren utmattning. Sen står jag och kedjeröker med mina kvinnliga kollegor och är förbannad igen. Jag är minst tio år yngre än de flesta av dem. De har levt med det här i minst tio år längre än jag. Och ingenting har hänt. Jag förstår att de inte orkar tjata, att de inte vill gå in i debatter om den mansdominerade humorbranschen. De har blivit nedbrutna. Jag är fortfarande naiv nog att bli så förälskad i bilden av den feministiska världen så mitt hjärta brinner av hopp och lust, men det är fan inte mitt fel den dagen den slocknar i det odödliga blåsvädret.
Jag kan fortfarande ha ork att stå och käfta mot fyra män om ett skämt som efter att ha blivit dissekerat visat sig vara kritiskt mot mansrollen, men så länge jag inte är man så kommer jag bara hit, men inte längre. Hur förbannad jag än blir. Vare sig det är på SVT, på krogen, eller i sovrummet med en pojkvän, det här är resten av mitt liv, i krig mot den manliga eliten, jag kommer alltid vara den som KÄFTAR EMOT, inte hon som kommer med ett intellektuellt faktabaserat uttalande som man utan någon större eftertanke borde lyssna till.
Problemet med humor-Sverige idag är inte bara att det rent procentuellt är färre kvinnor som uppträder, syns och hörs, utan även det faktum att de förblir sekundära även då de fått sin plats, rent fysiskt. I Johan Cronemans krönika idag utvärderar han avslutningsvis några manliga komiker och konstaterar att det är tacksamt att slå underifrån, men att det inte håller under en längre tid. Han radar upp: "En jude, en arab, en nigger, en bög, en lantis..." Jag skulle vilja lägga till "kvinna" på hans lista över minoriteter. Vi ÄR ingen minoritet, vi är 50 % av befolkningen, vi är hälften, ändå är vi kvinnliga komiker representanter för en minoritet, alltså nischade, bara för att vi är kvinnor. Det är inget vi, precis som araben och juden valt, utan vi är naturligt placerade i ett underläge som vi inte vill vara i och inte kan ta oss ur.
Jag kan ställa mig på en scen och skämta om grönsaker, det kommer ändå att vara grönsaker ur ett kvinnligt perspektiv. Om man ska prata dagisspråk: när en man talar så representerar han folket, när en kvinna talar representerar hon kvinnan. Det en man säger är allmän kännedom, det en kvinna säger är en kvinnlig åsikt, en egen påhittad version av sanningen.
Alltså, det handlar inte bara om att kvinnliga komiker måste få mer tid i rutan eller på scenen, utan att få samma förutsättningar som männen. Precis som när vi är i diskussioner med män och vi plötsligt får ordet och blir så nervösa av den plötsliga uppmärksamheten som vi längtat så mycket efter att vi fumlar till våra resonemang och därför sabbar den chans vi fick att låta smart, och så dröjer det hundra år innan vi får den uppmärksamheten igen och framförallt vågar ta den. Detsamma gäller ståupp-scenen.
Jag gjorde mitt första ståupp-framträdande för bara en vecka sen och jag var livrädd att göra bort inte bara mig, utan alla unga kvinnor. Lyckligtvis gick det bra och jag möttes av ett tjejgäng som sa just "tack för att du visar att unga tjejer också kan vara roliga". Jag är alltså en politisk aktion, inte komiker. Vare sig jag vill eller inte. Precis samma sak som jag kände när jag såg Magnus Betnér live första gången. Tack, tack, tack, för att du visar att alla män inte är dumma i huvudet. Jag skrattade inte, jag grät. Det är där förändringen ligger. En alfahanne som inte sjunger låtar om att tjejer borde betala för sin taxiresa eller att vi ska stå på oss, som inte lämnar över ansvaret som också är ett sätt att fortsätta förtrycka kvinnan, utan som sparkar uppåt.
Ni som har makt, det är NI som måste bli förbannade! Sluta för hundradegången konstatera det som vi redan förstått när kvinnor äntligen fick rösträtt, att vi borde få mer plats, börja handla för fan. Skriv krönikor som faktiskt hyllar kvinnan istället för att skriva att det är märkligt hur lite hyllningar kvinnor får.
Här kan du delta i debatten.