Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Niklas Orrenius: Nationalismen är ett sätt att krympa världen

Gränsen.
Gränsen.

I flyktingtragedins spår riskerar allt fler svenska medier att gå in i en nationalistisk bubbla. Men den goda journalistiken känner inga nationsgränser.​ Vad som behövs i dag är berättelser som utgår från den enskilda människan. Det skriver årets Torgny Segerstedt-pristagare Niklas Orrenius.

Jag skulle ta tåget till Göteborg. På Malmö Central såg det ut som det har gjort hela hösten: flyktingar överallt.

Utanför Burger King satt massor av afghanska barn och unga män. Killar som tagit sig hit ensamma, utan föräldrar, hela vägen från Afghanistan eller Iran. En av dem såg ut att vara i min sons ålder. Han är tio.

När jag berättade för min pappa om Torgny Segerstedts frihetspenna så log han stort. Han sa att han genom åren hade haft en del kontakt med Ingrid Segerstedt Wiberg, Torgnys dotter, som ända fram till sin död 2010 engagerade sig för flyktingar.

Min far är jurist och har ofta representerat människor som flytt till Sverige och ansökt om att få stanna här. Ibland var det familjer i Göteborg, familjer som Ingrid hade tagit sig an. Då, berättade pappa, ringde hon för att ge tips – men kanske mest för att försäkra sig om att han skötte sitt jobb ordentligt.

Hur var Ingrid? frågade jag. Pappa funderade en stund. Så svarade han:

”Hon var barsk. Och väldigt, väldigt bra.”

Ingrid Segerstedt Wiberg hade behövts i dag. Hon var flyktingkurator i Göteborg vid andra världskrigets slut. Det var Vita bussarnas tid – en tid med historiskt stora flyktingströmmar.

I dag ser vi migrantströmmar som är ännu större än då. 60 miljoner människor världen över är på flykt. Vi lever i desperationens tid, i krigens tid – men även i hoppets och globaliseringens tid. Det har blivit lättare att bryta upp, att söka sig ett bättre liv någon annanstans. Varje dag lämnar tiotusentals människor sina gamla liv i Syrien, i Eritrea, i Afghanistan. Under sin flykt är de uppkopplade via Facebook, Skype och Viber. Nyheter om nya rutter och nya smugglare sprider sig direkt.

Allt detta gör att det plötsligt kan komma väldigt många människor till en plats. Och precis så är det i Malmö just nu.

Det är speciellt att leva i Malmö mitt i det som brukar kallas för flyktingkrisen. Runt tusen asylsökande anländer varje dygn. Vid mitt kontor i centrum ligger Johanneskyrkan. På golvet mellan kyrkbänkarna sover varje natt nya, utmattade flyktingar.

Ute vid Öresundsbron, i Malmös södra utkant, ligger Hyllie station. Det är första stoppet på den svenska sidan för tågen från Köpenhamn. Här utförs de nya gränskontrollerna. Poliser kliver på tågen, i uniformer och gula reflexvästar. De går genom vagnarna och frågar alla om pass: pendlare, affärsmän, charterturister från Kastrup – och flyktingar.

Ofta kan man med blotta ögat skilja ut de asylsökande från oss andra. Det syns på en om man varit på flykt i flera veckor. Om man åkt i en dålig gummibåt från Turkiet till Lesbos, om man har sprungit över gränsen mellan Grekland och Makedonien, om man åkt bil genom Serbien, sprungit igen över gränsen till Ungern, försökt gömma sig från den ungerska polisen, hoppat på ett tåg till Österrike, tagit sig vidare till Tyskland, våndats i Hamburg över fortsättningen, vad som kan vara bäst, vart man egentligen ska ta sig för att vara säker på att få stanna, för att få hjälp och skydd.

Sverige, så tänker många fortfarande. I Sverige får vi skydd.

Flyktingarna leds av tåget, samlas ihop ute på perrongen. Vi andra får åka vidare. En familj vädjar till poliserna: Kan vi inte få ta oss vidare till Norge, vi har släkt där! Det får de inte. För några veckor sedan gick det bra. Inte längre.

Alldeles intill Hylliestationen ligger Malmömässan. I januari ska här hållas en stor mässa om fitness, kost och hälsa. Efter den kommer Fastfood- och cafémässan, och så Villamässan. Framåt vårkanten är det dags för Köpa hus utomlands-mässan.

Frågan är om mässorna blir av. Just nu är den stora mässhallen full av flyktingar. Sjuka barn sover direkt på golvet – madrasser saknas. En polis berättar i Aftonbladet: ”Jag har gått omkring och klivit över barnsben och armar som sticker ut från filtar. De sover tätt, tätt ihop på en kartongbit mot betonggolvet. Det gör ont i mig att se det.”

Hanteringen av flyktingsituationen är nu den största politiska frågan i Europa. För en journalist är flyktingkrisen en stor utmaning. Nästan alla delar i samhället berörs: skola, vård, omsorg, samhällsservice. Debattens tonläge är uppskruvat. Ordet kollaps används flitigt.

I en sådan situation blir nyhetsförmedling central. Det är oerhört viktigt att människor kan lita på nyheterna. Fakta måste vara riktiga – men det räcker inte med att det som skrivs är korrekt. Det måste även finnas en mångfald av perspektiv.

Just nu debatteras afghanska killar. Ljuger de om sin ålder? Ja, en del gör det. Men problemet är komplext. När fotograf Anders Hansson och jag var på Köpenhamns hovedbangård så träffade vi först fyra afghaner. De berättade om hur folk i Afghanistan slutat tro på en framtid i landet. De fyra kompisarna hade rest till Europa med en enda sak i sikte: utbildning. De ville bli ingenjörer eller läkare.

När jag frågade hur gamla de var såg de generade ut. Ska vi säga vår verkliga ålder? undrade de. Gör det, sa jag.

De svarade att de var 23, 21, 20 respektive 23 år. ”Men till myndigheterna tänker vi säga att vi är sexton.” De såg både skuldmedvetna och sammanbitna ut. ”Vi tror att det är lättare att få stanna om vi säger att vi är yngre än vad vi är.”

På samma perrong stod två yngre killar, också från Afghanistan. Barn. ”Jag är tretton”, sa den ene. Blicken var jagad, kroppen liten och tunn. Han drog upp byxbenet och visade en skottskada. Kompisen var femton. Precis som de unga männen på samma perrong funderade de här killarna på att ljuga om sin ålder. De tänkte säga att de var arton år när de kom till Sverige.

Deras slutmål efter två månaders flykt: Oslo. De hade hört att om svenska polisen upptäcker ensamma barn… ja, då måste de larma sociala myndigheter. Och då fastnar man, det hade de här två barnen förstått.

I DN skrev jag om båda de här sällskapen av unga afghaner. En av berättelserna fick vingar, spreds vidare på nätet: den som handlade om männen som tänkte säga att de var barn. Historien delades inom den nationalistiska nätbubbla som sedan några år tillbaka finns i Sverige. Den passade väl in i det rasistiska narrativet om den opålitlige, snyltande invandraren, ett narrativ som är en av hörnstenarna i den här nyhetsbubblan.

Ni känner säkert till några av publikationerna: Avpixlat, Fria Tider, Exponerat, Samtiden, Dispatch International. Här ligger rasismen ofta i öppen dager, och det är självklart att samhällets problem beror på invandring. Politiker som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin är landsförrädare, och det är alltid suspekt att vara muslim eller rom.

Vi är många som har skrivit om den nationalistiska nätbubblans obehagliga drag. Hets mot minoriteter och hatdrev mot människor. Det är lätt att peka finger mot grova Avpixlat, som sätter rubriker som ”SVT förnedrade tittarna med kolsvart Lucia” efter att en 14-årig adopterad tjej synts med ljuskrona i tv.

Nationalism är en usel grund för en nyfiken och kritisk publicistik. Bra journalistik känner inga nationsgränser.​ Vi behöver artiklar och reportage som utgår från människan – vilken nation hon än må tillhöra.

Men de senaste veckorna har jag börjat fundera på om även jag och mina journalistkolleger i etablerade medier ingår i en sorts nationalistisk mediebubbla.

Det är ju så med bubblor, att de kan vara svåra att upptäcka när man befinner sig inne i dem. Då är det bra med författare och konstnärer som vidgar världen och hjälper oss att få syn på saker. Som författaren Theodor Kallifatides. Nyligen skrev han:

”Jag förstår inte riktigt hur den flyktingtragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den.”

Det är ord som vrider perspektivet rätt igen.

I takt med att fler flyktingar sökt sig hit, så har de i medierna allt mer förvandlats till en ansiktslös, namnlös massa som hotar vårt land. Alltför få artiklar och tv-inslag skildrar numera människorna som flyr och vad de varit med om. I stället handlar journalistiken mycket om svenska politiska partiers krismöten och utspel. Tidningarna är fulla av artiklar om åtstramningar och kampanjer som alla syftar till samma sak: Att färre ska söka skydd i Sverige.

Det blir en journalistik där Sverige och det svenska samhället nästan alltid står i centrum. Ett medieklimat där diskussionen om hur flyktingarna påverkar just vårt land är viktigare än något annat. Jag går liksom bara och väntar på löpsedeln: Så drabbas DU av flyktingarna – Vi har HELA LISTAN.

Missförstå mig inte: Även jag tycker att det är viktigt att berätta om hur mycket flyktingmottagande kostar. Det är klart att jag som skattebetalare boende i Malmö vill veta hur kommunen tänker bygga ut skolorna och anställa lärare för att kunna ta emot alla barn som kommer nu. Och det är klart att jag som svensk medborgare vill förstå allt om hur våra folkvalda resonerar, vilka åtgärder de planerar.

Nyheter om sådant är viktigt. Men enbart sådan rapportering räcker inte för att förstå världen, för att förstå vad det är som händer. Det krävs även att man berättar om Syrienkriget, om Afghanistan, om det stängda Eritrea. Berättelser om varför människor flyr, vad de flyr från.

När det gäller Syrien finns det fortfarande ett stort kunskapsunderskott. IS grymheter har alla hört om. Att de flesta som flytt Syrien inte flytt från IS utan från diktatorn Bashar al-Assads skräckregim är inte lika känt.

Häromåret meddelade nyhetsbyrån AP att man tänkte sluta använda termen ”illegala invandrare”. En människa kan begå illegala handlingar, som att korsa en gräns utan tillstånd. Däremot kan ingen människa i sig vara illegal, resonerade AP:s språkvårdare.

Det här var ett bra beslut för journalistiken. Det gjorde världen större. Och precis som Theodor Kallifatides ord om flyktingkrisen så vred det ett skevt perspektiv rätt igen.

Historieprofessor Lars Trägårdh skriver i Göteborgs-Posten (2/12 2015) om en politisk konflikt mellan två olika solidaritetsideal. Å ena sidan den nationella svenska medborgarskapstanken, en nationell gemenskap där skattepengar används för att ge skydd och trygghet åt alla svenska medborgare. Å andra sidan idén om mänskliga rättigheter för alla människor, oavsett medborgarskap.

Det kan låta brutalt, skriver Lars Trägårdh, men Sverige har som stat större skyldigheter gentemot en fattigpensionär i Malmö än mot en flykting från Syrien. Svenska politiker har nu, menar han, ett val att göra: antingen bejaka en demokratisk medborgarpatriotism med tydliga gränser mot omvärlden, eller öppna gränserna mer. I så fall raseras nationalstaten, och demokratin hotas, enligt Trägårdh.

Som nyhetsreporter vore det olämpligt av mig att recensera hans politiska inspel. Kanske har han rätt, att politikerna måste välja mellan en pensionär i Malmö och en syrisk flykting, mellan nationalism och internationalism.

Vad jag säkert kan säga är att journalistik absolut inte bör välja nationalismens väg. Då gör den sig dum.

Journalistik är något mer än bara en kundservice till skattebetalare i ett visst land – den är ett försök att förklara världen, med så många nyanser som det bara är möjligt. Ett strikt nationellt perspektiv krymper världen i stället för att göra den större.

Det snävt nationella synsättet drabbade Torgny Segerstedt och hans Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Redan 1933 varnade Segerstedt för farorna med den aggressiva tyska nazismen: ”Herr Hitler är en förolämpning.”

Under andra världskriget censurerades Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning flera gånger av svenska staten. Torgny Segerstedt tillrättavisades flera gånger av både regeringen och kungen för sin öppet antinazistiska linje och kritik av regeringens undfallenhet mot Tyskland. Åtta gånger konfiskerades upplagan av hans tidning.

Dessa odemokratiska åtgärder ansågs vara i den svenska nationens intresse.

Nationalism är en usel grund för en nyfiken och kritisk publicistik. Bra journalistik känner inga nationsgränser.​ Vi behöver artiklar och reportage som utgår från människan – vilken nation hon än må tillhöra.

Niklas Orrenius

• Niklas Orrenius är reporter på Dagens Nyheter och författare. Han arbetar för närvarande på en bok om konstnären Lars Vilks, som utkommer nästa höst på Albert Bonniers förlag.

• Han tilldelades i onsdags Torgny Segerstedts frihetspenna – ett pris som ges till ”en framstående publicist som verkat i Torgny Segerstedts anda”. Bland tidigare pristagare finns Astrid Lindgren, Anna Politkovskaja, Åsne Seierstad, Dilsa Demirbag-Sten, Maciej Zaremba och Lena Sundström.

• Ur årets motivering: ”Niklas Orrenius är sedan många år en journalistisk fyrbåk i samhällsmörkret. Han har med kärleksfull närvaro – och klinisk precision – fört oss närmare flyktingarna från krigets Syrien samt betalat ett högst personligt pris när han med mild nyfikenhet försökt närma sig näthatarna. Hans gärning är en ständigt vibrerande påminnelse om pressfrihetens styrka och skörhet.”

• Detta är en kortad version av det tal som Niklas Orrenius höll vid prisceremonin vid Göteborgs universitets aula den 2 december.

Läs mer av Niklas Orrenius

• Niklas Orrenius om mötet med ”Julia Caesar”
Augusti 2015. Jag är i en bil, på väg till en sommarstuga. Där bor en journalistkollega, en skribent som sedan 2010 varit en av den svenska anti-invandringsrörelsens mest inflytelserika. Hon skriver sina texter under pseudonymen Julia Caesar och jag är ganska nyfiken på henne.

• Niklas Orrenius: Är svenskarna i minoritet i Malmö?
Det kom ett meddelande från en bekant: ”Vid ett obehagligt samtal i dag med min pappa framkom det att han tänkte rösta brunt. Han påstod att det nu är ’fler invandrare än svenskar’ i Malmö. Jag sa att jag betvivlade det, men enligt honom var det sant. Har du koll på siffrorna?”

• Niklas Orrenius: Den rasistiska logiken är ett samhällsproblem
Det finns en tendens att se rasistiska attacker som enstaka undantag. Han var full. Han var galen. Han mådde dåligt.
Men vi måste orka se mönstret. Det svåra: att erkänna rasismen som ett samhällsproblem.

• Niklas Orrenius intervju med Björn Söder
Minskad invandring är bara ett av flera medel för SD att nå sitt huvudmål: att stöpa om Sverige till ett mer nationalistiskt land.
Samer, kurder och judar kan få leva i Sverige – men de är inte svenskar, enligt SD:s partisekreterare Björn Söder.