Men herre Gud, hur mår du egentligen? Du äter väl inte för mycket kött, socker, fett, tillsatser, raffinerat spannmål eller salt, dricker du verkligen sprit, säg inte att du röker, du sitter väl inte bara stilla, sover du ordentligt, får du frisk luft, tränar du tillräckligt, sitter du rätt på jobbet, har du rätt skor på dig? Var är hjälmen? Har du undersökt de där fläckarna på naglarna?

Det är förstås långtifrån friskt hur hälsolarm och varningssignaler, må bra-tips och kostråd jagar livet ur oss. Vart vi än går anfaller de oss, vem vi än pratar med tycks vara upptagen av denna en av vår tids största paradoxer: Akta dig noga, men känn ingen stress. Då blir du ju sjuk.

Detta, tror jag, avsåg David Hellenius att svara på i premiärprogrammet av ”Helt sjukt” i går kväll i TV 4. Efter framgångarna för ”Fråga doktorn” i SVT var det bara en tidsfråga innan ett annat mediehus tog upp hälso- och sjukvårds-tv:s gyllene stafettpinne. Mer rätt i tiden kan man knappast vara.

Med handsprit på tog Hellenius – själv hypokondriker, det har han berättat i andra sammanhang – emot i en tjusig studio. Första avsnittet skulle handla om stress och utbrändhet. Snygg var han, oklanderligt klädd ungefär på fas­tighetsmäklarvis, lagom solbränd, mycket världsvan. David Hellenius är en ytterst lyckad programledare i sitt gebit, alltid korrekt men med ett skämt ständigt spelande i mungipan. Välbalanserad och med en sympatisk blick. Platt mage också. Med sig hade han en snygg läkare, och en snygg psykolog, som skulle lyssna bekymrat på Charlotte Perrellis och Anders Timells utbrändhetshistorier. Ge lite råd, svara på lite frågor. Fredrik Reinfeldt var också med, i ett reportage: ”Är det stressigt att vara chef för Sverige?” Och så en tjutande publik.

Vi såg alltså en hälsoshow med kända, snygga, lyckade personer som pratade om sin sjukdoms­historia. Hur de tog sig ur den. Man kan nog säga att uppsåtet var gott, att alla gjorde det bra och att sammansättningen inte måste vara fel – kanske blir vägen till vårt inre jag till och med kortare av en kändis berättelse än av, säg, en pensionär från Mönsterås som ringer in till en direktsändning om åderbråck. Det är inte det.

Det är konceptets, formatets heter det väl, inneboende skräck för att vara för allvarlig. Trist. Tyst. Och okänd. Eftersom varje mening, eller i alla fall slutsats, som levereras mellan de kända vännerna i studion (ja, flera av dem känner varandra privat) ska generera publikens gensvar blir allt en aning, ja, stressande. Samtalen, i sig väl hanterade av Hellenius, blir lätt forcerade, som pausfåglar mellan poängerna, applåderna, nästa gäst, nästa reklamavbrott. Jag blir orolig i soffan, sitter snart som på nålar.

Men i programmet skymtade ett alternativ förbi. Helt kort. Hellenius gjorde, som brukligt, ute på stan-intervjuer, stack mikrofonen i nyllet på stressade pendlare på T-Centralen i Stockholm. Alla såg de ut att vara en missad avgång från infarkten. Men så stod han där framför kameran, en grovarbetare som sade nej: ”Nej, jag är inte stressad. Den där jävla väggen har jag försökt hitta i tjugo år.” På frågan vilka som är stressade svarade han lakoniskt: ”Kontorsmänni­skor.” Vilken stjärna. Vilket sedelärande exempel. Tänk om han hade bjudits in till studion, i lugn och ro fått ge sin syn på livet, på pusslet och det evigt citerade tempot. Jag tror att vi alla hade mått bättre.

Tyvärr hade han väl själv blivit kändis på kuppen, valsat runt i medierna tills inget mer av honom fanns kvar än en utbränd kändis.