Höj volymen. Höj! Triumftjuten från lägenheten ovanför kom med exakt regelbundet, och dränkte ideligen dialogen i ”Sideways” i TV 4 som jag och en närstående 15-åring försökte koncentrera oss på. ”Wooohoo!” lät det, och så mummel i någon minut – ”wooohoo!” igen. Som om babianer getts syntetiska centralstimulantia, eller amerikaner bjudits in till en tv-studio. Det kändes inte bra, det lät vansinnigt, masshysteriskt. Det är väl ingen som görs illa där uppe?
Under en reklampaus – och blixtsnabbt sänkande av volymen – började vi mer koncentrerat lyssna och spekulera i vad de sysslade med.
Någon form av sällskapsspel kanske? Det hade hojtats ”poäng!” tidigare. Fia med knuff, föreslog jag, mossigt nog. Klädpoker eller striptease, korrigerade 15-åringen mig med en nedlåtande blick.
Det var förstås Europaschlagerfinalen i Baku och svenska Loreens 12-poängare som rullade in på rad.
Fascinerat öppnade vi balkongdörren strax efter midnatt och förstod:
Sverige hade vunnit. Vi lyssnade på alla tutande bilar, vi hörde människor röra sig i massor på gatorna, såg människor hänga ut genom lägenhetsfönster med fingrarna i V-tecken och vråla utan adress rakt ut i natten:
”Svääääärje!” Det var en märklig upplevelse. Obehaglig på något vis, som om de rusiga yttringarna när som helst kunde byta skepnad och övergå i något annat– som jakt på oliktänkande, till exempel.
Eftersom i dag så gott som ”alla” – samtliga nyhetsmedier och därmed väldigt många privatpersoner – vinnlägger sig om att obetingat älska Eurovisionschlagern ses den som deklarerar sitt ointresse inte bara som sur misantrop, utan mönstras med vämjelse uppifrån och ner, närmast befinns skyldig till svek mot Hela Det Svenska Folkets strävan. Han eller hon tror sig tydligen vara förmer, dessutom utan att ha något att komma med, se på den va!
Är inte det en rätt intressant utveckling? I mobbningssamhället Sverige finns det normalt två, högst tre, konkurrerande gäng och det gäller som alla vet att ställa sig in hos något av dem. Men i schlagertävlingen har de enats och står du utanför då så, gosse, står du utanför.
Man behöver inte ha några som helst synpunkter på vår utsändes insats. Det var naturligtvis jättebra alltihop, det var kanske bättre än vanligt till och med. Men utförandet är sekundärt i sammanhanget. Vi kunde skicka en fågelskrämma med halm i huvudet och som med marionettrådar i armar och ben dansade till förinspelad Rednex-musik – bara skrället gick och vann åt oss.
Det handlar bara om möjligheten att få ha ett patriotiskt party.
Och vi kan inte urskulda pinsamheterna med en folklig förlösning efter decennier av nesliga nederlag eller bitter obemärkthet, att ett stackars folk sargat av umbäranden äntligen får något glädjande att samlas kring och hissa sin befriade flagga. Vi har helt enkelt, som med så mycket annat i konformismens hemland, institutionaliserat flaggviftandet. För att det är lite kul. Ingen tar någon notis om symbolismen, det sker på rutin, av vilken anledning som helst.
Snart är det fotbolls-EM igen. Och OS. Och därefter fler tävlingar. Heja Sverige. Snart går en kortege från Arlanda igen, snart trycks det upp extra löpsedlar med VI VANN igen, snart kommer tiotusentals medborgare stå och gallskrika nationalsången på ett torg igen. Grattis. Men ber ni mig vifta med flaggan väljer jag fanflykt, så kan ni hänga upp svikaren i närmsta träd.
Och stå där och tjuta i vansinnig triumf.