Den har tagit mig på sängen då och då, Ernst Rolfs urgamla dänga ”Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir”. Varje gång har jag fyllts av vämjelse. Men revykungen kunde knappast föreställa sig med vilken kraft hans landsmän skulle komma att ta fasta på det hurtiga uppropet. I dag plingar och blinkar det överallt samtidigt, ständigt blir vi på påminda om våra medmänniskors behov av att ingå i en gemenskap – ”hallå, i dag bryggde jag kaffe och sedan onanerade jag, här delar jag med mig av bilder”. Och i den fysiska världen anordnas land och rike runt, året om, gemensamma aktiviteter, festivaler och jippon som, tja, ”världens största kräftskiva”. Och så teve då; den ena absurda leken eller tävlingen efter den andra, som med minsta gemensamma nämnare ska samla flest antal soffliggare. Knepen att förnimma någon form av gemenskap, ju mer vi är tillsammans, blir bara fler.

Ändå upplever sig 42 procent av svenskarna som ensamma, enligt en studie vid Uppsala universitet förra året. Är inte det en sensationell siffra? Nästan halva populationen ensam?

Denna ensamhet fick ett ansikte i söndags kväll, i David Liljemarks oerhörda dokumentärfilm ”Jakten på Bernhard” i SVT 2, om gamla särlingen Bernhard Redenstedt i Lund. Man skulle kunna kalla Bernhard för lappare, alla svenska bloggares urfader – under decennier satte han upp kryptiska, snårigt handskrivna lappar lite överallt i staden. Somliga var anekdoter eller minnen, men de flesta bar på en tydlig önskan om gemenskap; Bernhard sökte en likaledes ensam kvinna, han behövde magasinering för det enormt antal prylar som han samlat på sig. Lapparna bara fortsatte att dyka upp; på stolpar, elskåp, anslagstavlor och väggar, vissa med en stegrad desperation då hans hyresvärd hotade med vräkning, enär stadgarna säger att man inte får ha för många prylar i en lägenhet, oavsett punktlighet med betalning.

Liljemark blir så fascinerad av lapparna och han går så grundligt och målmedvetet till väga – och lyckas nå fram till Bernhard efter tio år – att man ibland känner misstro över dokumentärhalten. Men Bernhard finns, och efter filmarens rekordartade enträgenhet ställer han slutligen upp framför kameran.

Visst var Bernhard speciell, grumlig i huvudet enligt honom själv, visst hade han själv tagit vissa steg som efter hustruns död inneburit den isolering han nu levde i. Men större än så var inte hans skuld gentemot gemensamhetssträvandets Sverige. Han visade sig inte vara en så galen gubbe, gamle Bernhard, han gick visst att ha i möblerade rum, han var varken skitig, missbrukare eller särskilt asocial. Men straffad blev han. Inte genom att alla utom David Liljemark gav fan i lapparna, utan genom att hans bas i tillvaron effektivt rycktes bort av allmännyttan. Vräkningen genomfördes med typisk svensk kombination av känslokyla och ansvarslöshet – ingen i den stora vräkningsdelegationen visste någonting annat än att gubben skulle vräkas. För så stod det skrivet.

”Jakten på Bernhard” är säkert i stora stycken en produktionsteknisk katastrof. Men den har en så genomarbetad grundidé, så många lysande, dramatiska och rörande ögonblick, att man omöjligen kan slita sig. Det är det mest gripande jag sett på år och dar. Och sorgligaste. Bernhard dog, ingen kom på begravningen.

Aldrig mer ska jag förkasta Ernst Rolfs gamla dänga.