I bakgrunden ett landmärke. I örat en hörsnäcka. Från ankaret i hemmastudion kommer en fråga om valresultatet. Efter att med stenansikte tyst ha glott in i kameran en stund medan frågan segar sig genom kommunikationssystemet och in i örat, svarar hen, lite extra högt för säkerhets skull: ”Det ser ut att bli en jordskredsseger här!” ”Tack för det, direkt från …” Washington eller Rom eller Nairobi eller någon annanstans ifrån.

Ja, här är korrespondenten som mitt i gatan står. Ibland får man för sig att rollen är lika obsolet som den gamla barnvisan om poliskonstapeln som står och dirigerar trafik. Siffrorna, eller vad som återges i direktsändning, är ofta redan kända, de har sköljt rakt in i byxfickan (även korrespondentens), eller paddan eller datorskärmen. Och visst kunde hemmaredaktionen själv meddela resultatet. Denna har givetvis också redan fått det. Men där ska tv-korrespondenten trofast stå ändå, med hals- eller huvudduk på, år efter år sedan 1960-talet.

Det är det andra som får en att glömma alla tankar på onödig, omodern utrikesshow. Det som görs när de slipper stå och återge siffror, slipper krångel med röstfördröjning och därpå haspla ur sig en fem sekunder lång analys. När de går utanför standardnyheterna, bortom torget vid presidentpalatset, fördjupar sig i en fråga.

Det som de gör i SVT:s ”Korrespondenterna”, exempelvis. Programmet är det kanske klaraste beviset för hur oundgängliga utrikeskorrespondenterna, även tidningarnas och radions, är för vår förståelse av världen. Det fyller fem i år och alla inblandade borde lagom till födelsedagen bäras i gullstol genom Stockholms gator, av bärare i vita sidenhandskar och i vördnad sänkt huvud, till blåsorkestrars pomp och barns och pensionärers ivriga viftande med vimplar längs gatorna, ända fram till Slottet där våra majestät i ordensband på vinkbalkongen nålar fast en mediemedalj på varje medarbetares bröst.

För det måste vara bland det bästa som SVT har gjort.

Varje gång, vilka hörn av världen det än befinner sig i, visar programmet hur allt och alla hänger ihop. Och den sorgligt aktuella påminnelsen om hur lika vi alla är.

Inget undantag denna vecka när ”Korrespondenterna” koncentrerade sig på socker.

Det socker som är tillsatt i så enormt mycket mat i dag. Det största hälsoproblemet i mänsklighetens historia och som i sinom tid kommer att sluka samtliga länders sjukvårdsresurser, som en amerikansk professor självsäkert uttryckte det.

Egentligen inte breaking news i sig, något som skulle få tidningar som Science att utropa ”Jaså!”, kanske inte ens hundraprocentigt korrekt, men programmets bärande idé att göra längre nedslag i fler länder lämnade i alla fall Er förtrogne tv-tittare med det hittills högsta hälsolarmet ringande i öronen. Och magen.

USA:s (Bengt Norborg) eskalerande barnfetma, Indiens (Malin Mendel Wedberg) skrämmande världsrekord i andel diabetiker och Brasiliens (Lena Scherman) mänskliga katastrof i takt med sockerrörsplantagernas utbredning. Endast tre länder, tre korrespondenter, med knappt trettio minuter till förfogande. Men med en kraft ur tv-rutan som man sällan stöter på i reguljära nyhetssändningar. Nästa vecka är det någon annan fråga, någon annanstans ifrån, några andra korrespondenter.

”Livet blir inte bättre för att allt smakar godis”, avslutar Bengt Norborg programmet med. Inte tv heller, kunde tilläggas. Den bistra verkligheten kan smaka bäst. Inte minst när den ges tid att lämna landmärkena och valresultaten.