Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Stackars unga satar som måste stå ut med föräldrarnas pinsamheter

I dag växer många barn upp i en sorts kändisskap. Allt ska ut i alla digitala kanaler – även barnen. Att freda sig och skapa sig en egen historia är ingen lätt match.

Det är snart femton år sedan som ”curlingföräldrar” letade sig in i medelklassens vardagsvokabulär. Somliga har känt igen sig och skämts lite lätt medan andra har rasat och menat att de curlade knappt skulle klara att andas som vuxna. Åtminstone inte bädda sängen. Hur det än blev med den saken så känns en allmän ambition att föräldraskapet ska byggas av deltagande, självförtroendeskapande attityder, en skjuts framåt i livet, knappast ond.

Om det bara gällde hela föräldraskapet.

Kändisbarn hade det inte lätt, sades det jämt i den gamla världen. Vem ville få sin uppväxt utsmetad för alla att ta del av, liksom, stå där framför löpsedeln och se mammas och pappas svinerier inför miljonpublik?

I dag växer många barn upp i en sorts kändisskap. I en värld där just du och just jag ska vara celebriteter är det inte bara våra fåniga vuxenliv som likt risgryn kastas ut på kyrktrappen efter en vigselakt, utan också våra barns. Hela deras barndomar.

Vår stolthet över våra liv, våra jobb och hem och relationer, och vår avkomma, är naturlig. Vi vill visa upp allt det där, och våra vänner verkar vilja titta på. Är man lite lyckad är dessa i tusental.

Men ibland går det ont, som Kerstin Ekmans Birger uttryckte det i ”Händelser vid vatten”. Ibland blir mamma och pappa arga, varvid samma kanaler används. Och nu rullar de in, de digitala bitterheterna. Utan filter. Var och en med sin version, var och en med sina lojala dyngspridare – tusental blir tiotusental. Och ofta finns där barn, som får åka med i en karusell som inget barn borde behöva åka med i. Men det gör de, allt finns där ute, allt hamnar också på deras skärmar. Förr eller senare.

Kändisbarn hade det inte lätt, sades det jämt i den gamla världen.

Ni minns hur en viss tavla föreställande ett visst bröllopspar lades ut på nätauktion förra månaden? Till objektsbilden följde en skojig text, med perfekt tonträff, om uppbrottet. Glatt delades den av massor – eder krönikör också – och nästan alla tidningar skrev. Och någonstans i den skitstorm som på klassiskt vis tilltog i styrka under någon vecka, fanns barn. Kanske skrattade de inte.

Det första som separerande föräldrar brukar få höra är: Tala inte illa om den andra inför barnen, de hamnar ofrånkomligen i en lojalitetskonflikt.

Välkomna till 2010–talet, barn! Här är allt offentligt. Ditt första andetag och ditt taffliga försök att blåsa ut ettårsljuset, trotsutbrotten, de löjliga kläderna på uppropet, och tonårsupproret, grälen, fyllorna – allt har mamma och pappa lagt ut. Och om inte där så kanske på en tv–kanals playfunktion: Se när solbrända pappa ligger med den tatuerade tanten. Och titta när mamma skulle välja livskamrat bland tio kavaljerer med tunga ögonlock – där sitter ju du i knät och tillfrågas vem som verkar bäst. Och den där gången när hela skolgården hade sett hur mamma och pappa äcklades av varandra hos den där tv–terapeuten? Lite speciellt ändå.

Den experimentverkstad som 40-talisternas föräldraskap innebar var ofta misslyckad. Men de av oss som växte upp med ointresserade, frånvarande, ja till och med föraktande föräldrar, visste att trots evig besvikelse, ensamhet och en aldrig upphörande längtan efter en självklar plats på jorden, fanns ett hopp, en möjlighet. Man kunde låtsas komma någon annanstans ifrån, vara någon som inte hade med de där galningarna att göra. Skapa sin egen historia, bli någon annan. Ingen visste ju.

I dagens autenticitetsvansinne, där inget är upplyst men allt utfläkt, går inte det. Hela din historia finns där ute, för alla att ta del av. För all framtid.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.