Vem är han egentligen, Carl Bildt? Vad vill han, vad gör människan hela dagarna, exakt vad står han för? Bilderna av denna figur, uppfattningarna och frågorna kring honom, är många, faktiskt märkligt många för att vara vår kanske mest kända svenska politiker. En intellektuell demokratikämpe endast med världens väl och ve för ögonen? En slug spelare i maktens korridorer med en räv bakom varje öra, en arrogant oljemiljonär med ett skelettkabinett i garderoben? Eller en förnumstig Charles Ingvar Jönsson som alltsedan över fyrtio år gamla tv-inslag från Östra Reals gymnasium visat unika färdigheter i muntlig argumentation?

Kanske är Carl Bildt det tydligaste exemplet för de nya Moderaternas exempellösa framgångar, en som trots att han är sprungen ur de gamla Gösta Bohman-Moderaterna och under en period verkade överspelad, än mer än partikamraterna har gett väljarna bilden av en politiker med pondus, som inte stått och fibblat nervöst med händerna under ett grupporträtt i Vita huset, inte ens uppehållit sig vid borgerliga futtigheter som att fylla på våra privata plånböcker i stället för den gemensamma? Eller kort och gott varit det viktigaste av allt för svenskarna – den förste sedan Olof Palme som, med mediernas benägna bistånd, visat sig vara respekterad utomlands?

När Sveriges Television i går kväll drog i gång sin två avsnitt långa dokumentär ”Bildt – excellensen” var det sannolikt många som förväntade sig att bilden klarnade. SVT:s meritlista just på området personporträtt över svenska excellenser är diger, med lysande genomlysningar av Olof Palme och Jan Stenbeck som senaste tillskott. Förväntningarna var befogade.

Första avsnittet visade sig också vara imponerande ambitiöst och ytterst välgjort. En dramaturgiskt driven dokumentär med klipp fram och tillbaka genom historien utan att – som varit brukligt till nyligen – hoppa för fort i en fåfäng förhoppning att blidka popvideogenerationen. En mängd partikamrater och meningsmotståndare som berättar, och barndomskamrater, brodern också, Bildts långa adels- och officerssläkthistoria redovisas, de politiska skeenden på såväl internationell som nationell nivå som möjligen har format Carl Bildt berättas. Hans klättring uppåt. Bland oerhört mycket annat. Kanske för mycket.

Och intervjustolen står tom.

När Carl Bildt väl sätter sig i den, och inte bara låtit filmteamet följa med på ett utlandsuppdrag i mängden, är frågorna försiktiga. Och sedvanligt navigerade runt, närmast bortviftade, av objektet självt: Tja, jag minns inte säkert, jo så var det kanske, nja det vet jag inte riktigt. Men så ställs den unika frågan, en undran som normalt endast ställs till framgångsrika kvinnor: Hur hinner du med att vara förälder?

Vad svarade han? Att det är svårt att göra det han gör på halvtid. Jahaja.

Efter en timme framstår på något märkligt sätt denna imposanta karaktär, den kanske första svenska politiker och minister i modern tid som lyckats anlägga en attityd som vi normalt bara tillåter hans franska kolleger – hörni, backa undan, jag har faktiskt viktigare saker för mig – fortfarande som vag. Rikets primus politiker, han som pratat i tv sedan 1960-talet, som varit partiledare och statsminister och utrikesminister och hyllad och utskälld (nåja) och beundrad och fruktad är samtidigt – undflyende.

Det kan hända saker i avsnitt 2. Men efter ettan gör sig en känsla från tidigare excellensporträtt påmind: att det trots allra högsta betyg i dokumentärkonstens praktik kvarstår fler frågor än svar. Som: Vem är han egentligen, Carl Bildt?