Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt
Krönikan

Niklas Wahllöf: Vi kommer inte att minnas Inger Svensson – men låt oss aldrig glömma berättelsen

Bokmärk artikel
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Inger Svensson ville mest av allt förkunna himlens välsignelse men kom i stället att leva i ett helvete på jorden. Tom Alandh berättar i kväll om spelet runt en kvinnlig präst.

Inger Svensson ville mest av allt förkunna himlens välsignelse men kom i stället att leva i ett helvete på jorden. Tom Alandh berättar i kväll om spelet runt en kvinnlig präst.

Vem minns Inger Svensson? En ung ölänning som inget annat ville än att bli präst, som också lyckades med detta och prästvigdes 1969 som den första kvinnliga prästen i Växjö stift. Men först efter vad som verkar ha varit klassisk vuxenmobbning; stipendieförhalningar, övertalningsförsök, hatpost, telefonterror. ”Ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen.”, som Paulus skrev i första Korinthierbrevet.

Tom Alandh minns Inger Svensson i kvällens SVT 1-dokumentär ”Och förlåt oss våra skulder”.

Annons:

Som vanligt går Alandh minst sagt grundligt tillväga, som vanligt hittar han en historia som handlar om långt mer än bara en tidig kvinnlig präst – inte ens rikets första – som mötte motstånd. Som vanligt berättar Tom Alandh lika mycket om det mellanmänskliga spelet. När en person som mest av allt ville förkunna himlens välsignelse skulle komma att leva i ett helvete på jorden.

Och som vanligt nödgas en dagstidningskrönikör i vördnad breda ut palmblad framför filmarens fötter.

Inger Svensson fick sin tjänst och sin prästgård, på östra Öland. Med motstånd, ja, men också stöttad av bland andra fadern, prosten. Hon tycks ha varit omtyckt. Men det skavde redan där och då. Lugnt, stilla och sorgset berättar systrar, studiekamrater, kvinnoprästmotståndare, grannar, kolleger, om Ingers liv. Och vägen in i mörkret. Det är som att se en thriller där man vet hur det ska gå (det redovisas i filmens första minut) men där den underliggande tyst vibrerande dramatiken håller en på helspänn. Det pratades om Inger. Förekom det inte en del alkohol på middagarna där i prästgården? Hade hon inte festat en del redan under studietiden i Lund? Kanske fanns där inga brister i talang eller kunskaper, liturgi eller själasörjande, men var det ändå inte något skumt? Till slut fick alla huvudskakarna rätt – Inger Svensson beslogs med att ha förskingrat kollekten, hon åtalades för förskingring, dömdes till dagsböter. Det var nu 1977 och försvarsadvokaten skrev att hon brottats med svåra personliga problem ”utan att hennes manliga kolleger lyfte ett finger för att hjälpa en människa i nöd”. Hon lämnar Öland. Degraderad.

”Och förlåt oss våra skulder” är en film om gammalt kvinnoprästmotstånd, ja. Men än mer en tidlös lektion i ensamhet, i det omgivningens svek en till ensamheten utlämnad människa lever i. Vems ”felet” var att det slutade som det gjorde är både omöjligt och oviktigt att slå fast – kanske hade Inger Svensson behövt mota bort demonerna vilken bana hon än valt i livet. Det förekommer röster som till och med hävdar att trakasserierna är en myt. Men vad spelar allt det för roll för en människa som står mitt i en både inre och yttre snålblåst, en människa som tycks ha blivit allt mer ensam, och vars problem att hantera ensamheten på ett märkligt sätt tycks ha fått omgivningen att svara med ännu mer ensamhet. En människa som nu är död.

Det är mycket sorgligt. Du eller jag kunde vara offer, eller, mer sannolikt, förövare – för är det inte det lättaste av allt att sortera undan medmänskligheten tillräckligt för att slippa störa sitt eget liv. Där äro vi alla skyldiga.

”Hon hade problem, är klart” och ”Hon var nog väldigt ensam”, sägs massor av gånger i filmen. Men när omgivningen till fullo svarar, ser till att hon får vård, medicinering, ställer krav, är närvarande, då är det för sent. Hon dör 1996, 51 år gammal. Utsliten av år av alkoholmissbruk. Titeln på gravstenen är bara ”dottern”.

Inte kommer vi att minnas Inger Svensson. Men låt oss aldrig glömma hennes berättelse.

Kommentarer (14)

Den här artikeln går inte längre att kommentera.

0 Per sida:

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

zlatanpuff
Foto:AFP

 Vill inte satsa på längdskidor. Wassberg: ”Hans kondition räcker inte till.” 3  2 tweets  0 rekommendationer  1 rekommendationer

 Ibrahimovic om uppväxten. ” Skulle vara tio gånger bättre än alla andra.”

overvakade_liv_balk
PUFF_loggatliv_500px
Illustration:Stefan Rothmaier

 Miljardindustri. Din familjesituation, ditt boende och dina intressen kartläggs. 10  5 tweets  5 rekommendationer  0 rekommendationer

 Så kartläggs dina steg – under hela dygnet. DN fick unik tillgång. 4691  85 tweets  4588 rekommendationer  18 rekommendationer

Annons:
nyquiz-1
Foto:AP och Anette Nantell

 Nutidstestet vecka 36. Systrarna Ylva och Stina Ekblad I ”Maria Stuart” på Dramaten – vem skrev pjäsen? 4  2 tweets  1 rekommendationer  1 rekommendationer

skägg-puff
Foto:Beatrice Lundborg

 ”Skägg är en livsstil.” Skäggälskare samlas i Hornstull för att fira. 2  2 tweets  0 rekommendationer  0 rekommendationer

 ”Skäggtrenden måste dö.” DN:s Anton Säll om livet som skägglös: Ser jag verkligen ut att vara underårig? 9852  122 tweets  9691 rekommendationer  39 rekommendationer

anton_288
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: