Förra veckan publicerade några franska intellektuella, bland annat Alain Tournier och Edgar Morin, en artikel om Turkiet i Le Monde (11/12): "Hur kan det komma sig att så många västeuropéer glömmer att det osmanska väldet var en makt i Europa från 1300-talet och framåt tills det avskaffades med första världskriget?" Det är en högst befogad fråga.
Jag påminns om 1850-talet, då det moderna grundlagstänkandet tog sin början i det osmanska Turkiet, medan hela Europas framtid hängde på om den osmanska staten skulle bevara sin självständighet eller falla sönder. I dag handlar det på nytt om Europas framtid, och den här gången gäller det huruvida det moderna, republikanska Turkiet kan bli en fullvärdig och jämlik medlem av Europeiska unionen.
Vilket behov har turkarna av Europa? Mitt personliga svar är enkelt: jag vill få en bekräftelse på att våra öden hör ihop; vår historia är gemensam vare sig vi gillar det eller ej. Ett nej skulle vålla onödig skada. I sin artikel resonerar de franska intellektuella tämligen cyniskt, strategiskt. De tycker att utan Turkiets medlemskap kan Europa inte bli en verkligt global makt och Europa kan heller inte drömma om att agera motmakt till USA:s övermakt i den islamiska världen.
Det kanske är så, men låt mig anlägga ett mer humanistiskt perspektiv. Jag minns romanen "Jerusalem" av Selma Lagerlöf , som jag läste med stor förtjusning. En av gestalterna tycker sig höra ett gräl om makten mellan Klagomuren, Den heliga gravens kyrka och Omars moské och hon protesterar: Ve er! Med er strid är världen full av oenighet och hat och förföljelse. Men Guds yttersta bud är enighet!
För många i dag är denna enighet en utopi, men jag för min del växte upp i den; mitt ideala Jerusalem var Istanbul, där jag som barn brukade följa min mor, en from men mycket modern muslimsk kvinna, på hennes shoppingtur. Nästan varje gång gick hon in i Sankt Antonius kyrka i Pera, tände ett ljus och bad till jungfru Maria, ibland med tårar i ögonen. Detta var mitt kulturarv. För mig hörde de olika platserna samman: moské, synagoga eller kyrka.
Det var samma arv som tillät det republikanska Turkiet att omfatta sekularismen och ge Islam möjligheten att bli en modern religion, precis som judendomen och kristendomen. Detta historiska arv har fått mig att förstå varför Gertrud i "Jerusalem" tror att dervischen på Oljeberget är ett tecken från Gud. Och det är samma arv som fått oss turkar att nästan över en natt acceptera bytet av det modifierade arabiska skrivsättet till det latinska alfabetet och på det sättet lanserat den mest långtgående reformen i 1900-talets folkbildning.
Jag kan inte hävda att sekularismens arv är fläckfritt. Vi har gått igenom oroliga perioder av sönderfall, krig och lidande. Nationalismen förstörde för oss, den var inte vårt val, den tvingade sig på de flesta. Det var moderniseringens pris.
Historien om den turkiska moderniseringen är i sin helhet en av de mest inspirerande och tragiska civilisatoriska dramerna under de senaste tre århundradena. Det är historien om hur miljontals kvinnor en dag gör sig av med sin andrarangsroll för att ta del av frihet och jämlikhet.
Men så stagnerar utvecklingen, dess hjältar dör och vi, som berövats nästan allt, kan knappt hålla oss vid liv när vår kreativitet skadats i grunden. Vår tilltro till upplysning och kultur blir mer och mer tillbakatryckt och förbarnsligad. På grund av politisk alienation blir vårt medvetande inskränkt och småsint. Våra bästa författare är okända för omvärlden. Vi engagerar oss inte i den globala diskussionen om världens framtid. Våra bristande erfarenheter av borgerlig demokrati förkväver oss. Kalla kriget har förbrukat oss. Vi var användbara ett tag, som vakter vid västcivilisationens gräns, sedan glömdes vi bort och avvisades.
Allt detta förändras nu. Vi är beredda att kasta av oss den förlamande inskränktheten och kräva åter vårt stolta arv. Men det kräver en ny dialog med omvärlden. Vi måste slippa förödmjukelsen att alltid behöva tala om tortyr och repression var gång det är ett kulturellt eller litterärt möte, i stället för att dela med oss av vår skaparkraft.
All denna svaghet har fått andra: världen, Europa, ni alla, att se på oss fördomsfullt och med brist på kunskaper. Den tvingade också er att se på oss ideologiskt, i stället för att få en känsla av oss i kulturellt hänseende. Det fick er att bortse från vår säregna historia. Det gjorde också er till mindre vetande.
Det är dags att glömma hur smärtsamt det var och hur bekvämt det ändå har varit. Jo, det passade er att se oss i negativ belysning. Ni som finner det svårt att acceptera Turkiet i Europeiska unionen, till er säger jag: läs modern turkisk litteratur, se på samtida turkisk konst. Upptäck den glömda historien!