När FN rapporterar om att jorden riskerar att bli varmare är svenska liberaler ense om en sak: det största hotet just nu är inte klimatförändringarna utan tanken på att vi bör göra någonting åt dem.
Omslaget till den liberala tidskriften Neo har rubriken "Varning för alarmismen" och på DN:s ledarsida förklarar Niklas Ekdal att "klimatismen kan bli farligare än klimatförändringarna" (4/2). Det är som om FN:s rapport sticker en nål rätt in det liberala hjärtats ömmaste punkt.
Det har naturligtvis att göra med att det liberala handlingsmönstret så uppenbart inte är tillämpbart i det här fallet. Det går helt enkelt inte att säga att det blir bäst om alla individer köper den lösning de själva föredrar. Bäva månde den som räds all politik som inte stavas ekonomism.
Men bakom denna rädsla anar jag en annan, djupare, rädsla av närmast existentiellt slag. Om jorden blir varmare på grund av människans aktiviteter och om jorden i längden inte kommer att klara det, innebär detta någonting för en liberal svårtänkbart: det finns en gräns för människan. Hon är inte oberoende av sina materiella omständigheter eller sina medmänniskor. Hon är inte den ensamma gudom de har postulerat henne som.
En sådan tanke bryter brutalt med den liberala traditionen, där den enskilda mänskliga individen och hennes hjärna har setts som de yttersta historiskt verksamma krafterna.
1600-talsfilosofen John Locke var en av de första stora liberala tänkare som antog en grundläggande mänsklig jämlikhet. Alla människor var födda fria och jämlika, förklarade Locke, men denna grundläggande jämlikhet kunde tillfälligt upphävas genom att ett kontrakt slöts mellan herre och tjänare (i dag säger vi arbetsgivare och arbetstagare), ett kontrakt som gjorde att den ena hade rätt att säga åt den andra vad han måste göra.
Det spelade ingen roll för Locke om herren ägde vad tjänaren måste få tillgång till för att kunna förtjäna sitt uppehälle - mark, jord och produktionsmedel. Kontraktet dem emellan sades ändå vittna om frivillighet. Tanken bygger på att vi förnekar den mänskliga kroppens grundläggande behov av mat. Det vi gör för att få mat ses av Locke inte som det vi måste göra, utan som resultatet av en rationell kalkyl där begreppet frivillighet sägs äga giltighet.
1800-talets största liberal, John Stuart Mill, hävdade att det är vad människor tänker som bestämmer hur de handlar, och alltså inte vad deras kroppar behöver. Hans texter berättar också om en djup avsky för naturen: den "måste erövras, inte åtlydas", som han skriver i den postumt utgivna essän "Nature".
Och där gårdagens liberaler stod står dagens kvar. I en artikel i Neo skriver Bengt Kriström att klimatförändringarna inte bäst hanteras av naturvetare - utan av ekonomer. Det vill säga: inte av dem som vet någonting om något annat än människan utan av dem som vet något om den mänskliga uppfinningen pengar. Där en naturvetare skulle kunna komma dragande med en kraft utanför den mänskliga kan ekonomen enbart tala om människan och hennes rationalitet. Bara så kan människan fortsätta att vara gud.
Om liberalerna har fel skulle det inte bara innebära att vi skulle behöva ta hänsyn till en kraft utanför oss själva. Det skulle också innebära en omsvängning av djupt personlig karaktär, i alla fall för oss västerlänningar. Det skulle kunna innebära att vi var tvungna att byta livsstil. Inte genom att byta Gucci-väskan mot ett annat märke, utan tvärtom att vi var tvungna att byta livsstil genom att avstå från just detta sätt att bli individer på, just detta sätt att skapa vår identitet. Och då skulle vi verkligen bli vilsna. Då skulle vi verkligen inte veta vilka vi är.
Eller snarare, då blir vi ju alla samma sak: kroppar beroende av varandra och av den natur inom vars ramar vi alla lever. För en liberal är det synonymt med att all individualitet är hotad. Och det är för dem möjligen ett större hot än en förstörd miljö.