Nina Björk: 07.03.25

Vårt hem börjar bli ganska trasigt. Golvlampan har revor i skärmen. Soffbordet står på rangliga ben och matsalsstolarna är udda. Därför har jag skrivit en lista: "Att köpa när vi får pengar."

I dag rev jag den listan. Jag har ändrat mig. Jag ser inte längre allt trasigt och smutsigt och lånat i den privata bristens ljus. Jag ser det som en politisk motståndshandling. En nöjd människa är ett hot mot vår ekonomiska och politiska ideologi. Jag ska bli den människan.

Haha, Kirchsteiger! Jag bygger inte om vårt kök. Jag skaffar inte mosaik i badrummet. Jag installerar inte dimmerljus i taket. Jag går här i det gamla och trasiga och gör motstånd. Mot inredningsprogrammen på tv, mot söndagsbilagorna, mot hemma hos-reportagen. Mot mister Överideologi, som med vän röst säger: Det du har duger inte. Jag säger: Det gör det visst. Det duger finfint.

För ett år sedan startade en ny svensk tidskrift som heter Family Living. "En ny drömtidning", skrev chefredaktören i sin första krönika. En sådan behövdes nämligen, berättade hon och delgav själv frikostigt sina drömmar: ett nytt kök, ett större kylskåp, ett hotellstylat sovrum. I varje nummer får olika människor frågan vad de drömmer om. Och som de drömmer! Det är rostfria detaljer som matchar nymålade skåp, det är inbyggd belysning som ger exklusiva intryck, det är kök som är så mycket mer än matlagning, det är överkast och slipade golvplankor och dressingrooms och ismaskiner.

Jag säger: Det är skitdrömmar. Bara skitdrömmar. Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord.

Litteraturvetaren Terry Eagleton har definierat ideologi som "de sätt att uppfatta, värdera, känna och tro som har något slags relation till bevarandet och upprätthållandet av social makt". Ideologi är alltså inte vad någon politiker säger åt oss att tro på; ideologi är vad någon makthavare får oss att känna. Ideologi är det som kolonialiserar själva vår subjektivitet.

Family Living är ett av många uttryck för denna makt. Deras uppgift är att få mig att begära vad jag inte behöver. Deras uppgift är att få mig att drömma deras skitdrömmar. Deras uppgift är att säga att ingenting får vara gammalt, smutsigt, trasigt. Det vill säga att ingenting får vara sant. Allt som är sant måste städas bort, bytas ut.

Men inte jag. Jag tänker inte vara med. Jag tänker inte byta ut mig.

Är det något jag inte vill, denna alliansens första vår, så är det att se fräsch ut. Den aversion jag alltid har hyst mot fräscha män sprider sig. Jag vill inte ha fräscha randiga tröjor från Polarn & Pyret. Jag vill inte vara en fräsch mamma åt fräscha barn; inte en fräsch hustru åt en deodorantdoftande make. Jag vill vara trasig, svart och söndrig.

Så nu har jag bildat allians med min penningbrist. Den är så välkommen. Jag och allt mitt går sönder. Och jag bara omfamnar det. Jag bara kallar det politik. För det är det.

Men visst, om det skulle vara en politik som alla ägnade sig åt skulle vår ekonomi falla samman. Vi har inte råd med att vi går omkring och är materiellt nöjda. Ty ingen konsumtion av de onödigheter som mister Överideologi har fått oss att begära leder till ingen tillväxt som leder till ingen glädje på börsen som leder till ingen pension som leder till DÅLIGT FÖR SVERIGE.

Vi har byggt ett samhälle där vi måste vara missnöjda med gamla köksbord och ärvda kusinkläder till barnen. Vi har byggt ett samhälle där vi måste drömma om isskåp och dressingrooms. Vi har byggt ett samhälle av skitdrömmar. Det är bara att inse. Jorden har redan insett det. Den reagerar med värme. Hur vi reagerar på den värmen avgör framtiden. Det låter stort och dramatiskt. För att det är stort och dramatiskt. Nu står vi här. Och jag köper i alla fall inte en fondtapet.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut