Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Nina Björk: Även som feminist måste man få tycka att kärlek är viktigt

Vad hon än tar sig an så brukar det väcka debatt. Nu har Nina Björk skrivit en bok om revolutionären Rosa Luxemburg. ”Hon njöt av att tänka, läsa och skriva. På så sätt är vi lika”, säger hon till DN:s Greta Thurfjell.

”Man får ställa sin kopp här eller här, men inte här”, säger Nina Björk och visar hur en planka i köksbordet tippar våldsamt vid den lättaste beröring.

Foto: Daniel NilssonHon bor i en med Stockholms-mått mätt enorm lägenhet mitt i Lund. Medan hon kokar kaffe och ställer fram kardemummabullar studerar jag böckerna i det bibliotekslika vardagsrummet. Marx återkommer gång på gång på bokryggarna. Jag frågar hur hon fick idén till sin nya bok – boken som med utgångspunkt i den polsktyska socialisten Rosa Luxemburg, som föddes 1871 och mördades 1919, behandlar vitt skilda och tätt sammanlänkade ämnen som kapitalism, marxism, identitetspolitik, kvinnokamp och kärlek.

– Jag ville diskutera vad kapitalism är.

Hon skrattar. Det är en ganska simpel sammanfattning av knappt 300 ovanligt tätt skrivna sidor om den ekonomiska grunden för vårt samhälle.

– Rosa Luxemburg var socialdemokrat men också socialist, ja, marxist, och jag kunde använda henne för att diskutera kapitalismen som produktionssätt. Marxister har en tendens att vara väldigt…

Hon skrattar igen, till synes lätt ursäktande för sin egen sort.

– … kunniga inom marxism, och väldigt revirbevakande utåt. Det har varit svårt för dem att föra ut Marx teorier på ett tillgängligt sätt. Jag inbillar mig att jag har någon sorts pedagogisk förmåga som jag kunde använda mig av, och tog hjälp av Rosa Luxemburg som också är ganska pedagogisk.

– Men livet består ju inte bara av kapitalism. Med hjälp av Rosa Luxemburg kunde jag också diskutera kärlek. Hon var en heterosexuell kvinna i ett patriarkalt samhälle, och det innebar vissa problem. Dessutom var hon judinna och invandrare i Tyskland, men engagerade sig i vad hon kallar den internationella broderskapsrörelsen för proletärer. Ingenting som hon själv var, egentligen. På det sättet kunde jag också ta upp identitet som utgångspunkt för politiskt engagemang.

Med munnen full av bulle utvecklar Nina Björk resonemanget kring varför dagens vänster i högre grad tilltalas av identitetspolitik än av Marx.

— Vänstern verkar i bred bemärkelse ha gett upp kampen om ekonomin, tanken på att stävja kapitalismen. I stället flyttas fokus till kulturfrågor, normer, värderingar, språk… Det som Marx kallar överbyggnad. Och det är berättelser som jag absolut förstår behövs, områden där det är möjligt, rent mänskligt, att göra skillnad. Det har varit möjligt inom feminismen, och många kvinnors liv blir verkligen bättre. Men parallellt med det har man gett upp en annan kamp, en viktigare arena – den ekonomiska basen för allt.

Hon tuggar ur och pekar bakåt, mot den trave av säkert tio Kulla-Gulla-böcker som ligger staplade på köksön.

— I gamla romaner där patronen sitter på sin herrgård och fattighjonen arbetar på fälten kan man läsa sig till skillnaderna mellan fattiga och rika. Industriarbetarklassen finns ju kvar än i dag, men inte på samma sätt i väst. I stället för arbetsplatsen har identiteten blivit en ny arena för känslan av samhörighet. I det att man är kvinna eller rasifierad eller homosexuell hittar man sitt trygga rum.

Foto: Daniel NilssonFoto: Daniel Nilsson

Jag undrar om hon tvekade inför att ta med den diskussionen i boken och får ett hummande svar.

— Jag tror att alla som debatterar i dag tvekar. Man brukar säga ”skit i sociala medier, det skrivs inte för historien”, men jag blir uppstressad av att man kan dömas ut så snabbt. Inom vänstern – det kanske är likadant för högern, men jag vet inte hur de har det med varandra – polariserar man ofta för fort. Jag gör också det. Men det är skillnad på att göra det efter att ha läst någons bok, eller efter att ha pratat med någon i en timme, och att göra det baserat på en tweet.

När jag läser hennes bok kommer jag just att tänka på en tweet, nämligen Åsa Linderborgs famösa ”Så jävla trött på sossar”, skriven mitt i ett infekterat kulturbråk med den socialdemokratiska debattören Daniel Suhonen. Jag frågar Nina Björk om hon kände något liknande när hon skrev om Rosa Luxemburgs duster med sitt eget socialdemokratiska parti.

— Helt ärligt, jag förstår inte sossarna. Jag förstår väl inte sverigedemokrater heller, men jag förstår precis hur de tänker, vad de utgår från, vad de vill… Men sossarnas kompass fattar jag inte. De byggde en välfärdssektor som gjorde att man kunde frångå hårda kapitalistiska regler för lönsamhet och vinst, de lät folkets behov gå före. Sen ska vi plötsligt inte ha det så längre! Jag ville gå tillbaka till en historisk socialdemokrat som Rosa Luxemburg för att visa att här har ni varit, det här är er historia. Ta avstånd om ni vill, men se till att åtminstone veta någonting om vilka ni är.

Boken porträtterar inte bara Rosa Luxemburg som en framstående socialistisk tänkare och talare, en politisk virtuos, utan också som en känslosam och kärleksfull vän och livskamrat. Ett kapitel som sticker ut kretsar kring hennes kärleksrelation med partikamraten Leo Jogiches, som under många år mest utspelade sig brevledes. Om förhållandet visste Nina Björk ingenting innan hon påbörjade arbetet med boken.

— Det var när jag läste breven från Rosa till Leo som hon växte i mina ögon, blev mänsklig. Jag kände att jag och Rosa skulle kunna ha roligt ihop, prata om mer än marxism. Man kan känna frustration, naturligtvis, över att hon inte vågar ställa ett enda krav på honom, förutom när hon då och då uppmanar honom att skriva mer om sig själv. Herregud, hur många år har vi hållit på med det här, att be om mäns känslor? Be om deras kärlek, om uttryck för kärleken?

Foto: Samtidigt som Rosa Luxemburg verkade ha fångats i en nästintill skrattretande stereotyp kvinnofälla förefaller deras förhållande vara radikalt olikt många historiska och samtida heterosexuella kärleksrelationer.

I ett brev som citeras i boken skriver hon till sin älskare: ”Min mest älskade, min dyrbaraste varelse. Jag tänker bara på dig. Nu måste jag bara be dig om en sak, samla ihop lite aktuell statistik om Polens produktion och export av spannmål…” Han fungerar lika mycket som hennes researcher som hennes pojkvän, står ständigt i skuggan medan hon drar tusentals åhörare till sina brandtal runtom i Tyskland.

Jag stjäl rubriken till kapitlet om Leo och kärleken när jag ställer frågan: hur mycket bör en kvinna älska en man?

– Mitt problem har varit att jag har svårt att älska, snarare än att jag har älskat för mycket. Jag har haft väldigt höga trösklar för att acceptera någon och tycka att han duger åt mig, att inte fastna vid ”han är dum i huvudet” utan tänka: ”du räcker”. Så personligen tycker jag inte att det finns någon gräns för hur mycket en kvinna bör älska en man. Vi ska vara glada att vi lyckas.

Det är helt sjukt att säga att man måste förneka sig något som är så härligt och meningsfullt som att få vara lycklig med någon annan. Man kan inte ha en feministisk rörelse som bygger på att man inte får bli för beroende.

 

Nina Björk skrattar torrt innan hon fortsätter.

– Men vi lever i ett sexistiskt samhälle där kvinnor på många sätt ses som mindre viktiga. Därför blir det naturligtvis viktigt för en kvinna att bekräftas av en man, medan en man inte behöver en kvinna eftersom han kan få och föredrar bekräftelse från andra män. Det finns en inbyggd ojämlikhet i varje heterosexuellt förhållande som gör att kvinnor som älskar löper stor risk att känna sig oälskade tillbaka och förlora i självförtroende. För en man är det inte aktuellt att leva sitt liv genom en kvinnas blick.

Jag säger att jag upplever att det, i vår tid och i mina förhållandevis snäva kretsar, nästan är skamfyllt att vara kär i en man. Att det uppfattas som osunt och ojämställt att bli så besatt av en man som för mig är fullt naturligt att bli när man blir kär.

– Så har det varit i hela mitt liv. När man läser om Grupp 8 och det där citatet, ”en kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel”, inser man att det verkar ha varit skämmigt även då. Inom kvinnorörelsen, alltså. Jag kan förstå att det finns historiska skäl till att tycka så. Samtidigt är det helt sjukt att säga att man måste förneka sig något som är så härligt och meningsfullt som att få vara lycklig med någon annan. Man kan inte ha en feministisk rörelse som bygger på att man inte får bli för beroende, att man inte får tycka att det är viktigt att älska.

Tror du att Rosa Luxemburg hade blivit lyckligare om hon, som hon drömde om, hade övergett sitt politiska uppdrag och flyttat ut på landet med Leo Jogiches?

– Faktiskt inte. Hon hade nog inte klarat av att leva ett sånt liv, utan att tänka, utan att arbeta politiskt. Men hon hade kanske blivit lyckligare om den där mannen hade varit lite mer givande. Han verkar ha varit så otroligt fokuserad på revolutionen. Hon brann för revolutionen, men hon brann också för kärleken. Men hon behövde väl en smart kille. Det kanske inte fanns så många.

Foto: Daniel NilssonFoto: Daniel Nilsson

Trots, eller för, att Rosa Luxemburg var kvinna i ett mansdominerat sammanhang engagerade hon sig inte nämnvärt i kvinnokampen. Hon spelade ner sin kvinnlighet offentligt och tog aktivt avstånd från kvinnorörelsen när det passade hennes syften. Varför har då historien applicerat feminism på henne?

– Man vill att hon ska ha varit feminist eftersom hon var kvinna, säger Nina Björk.

Man vill att hon ska ha varit feminist eftersom hon var kvinna.

 

– Men jag tycker inte att hon är speciellt feministisk. Det är något man lyfter fram i dag, eftersom man vill uppmärksamma henne och feminismen är mer populär än marxismen. Det är ett säljargument, och det kan jag köpa, men det är inte riktigt sant.

Många rörelser har velat göra anspråk på många olika delar av Rosa Luxemburg – feminismen är en, leninismen en annan, antileninismen en tredje. Vilken Rosa är Ninas?

– Den marxistiska socialdemokraten. Inte ens en illvillig människa kan omedelbart avfärda henne med att hon var kommunist, även om hon grundade ett kommunistiskt parti 1919. Hon dog ju samma månad. Hon hann inte se vad som senare hände i Sovjet, hon är fri från den kommunistiska skulden, och hon blir renare på det sättet. Hon var socialdemokratisk marxist, men hon var varken Stefan Löfven eller Stalin.

Gynnade eller hindrade det hennes kamp att hon ansågs ”ful” i mäns ögon?

Foto: Daniel Nilsson– Egentligen måste man nog kunna mer om historia än jag för att svara på det. Fanns tanken, då, att en snygg kvinna är dummare än en ful? Fanns det lika mycket självförtroende att vinna i att vara vacker som i dag? Eller var det så exceptionellt att hon var utbildad, vilket nästan ingen kvinna var då, att det gav det självförtroende som snygga har i dagens bildfixerade samhälle? Min fördom är att tjejer som inte är snygga, eller som inte lever på att vara snygga, inte snackar så jävla mycket om skönhet. De trivs inte i den sfären.

– Men Rosa Luxemburg hade det självförtroendet, hon var så noga med sitt utseende. Hon verkar inte heller ha haft några problem med män, eller med att tro sig ha rätten att bli älskad.

Vi kommer att tala om framtiden, den framtid Rosa Luxemburg såg framför sig och sina kamrater, och den framtid Nina Björk ser framför sig i dag. Jag frågar om det finns hopp.

– Jag är inte alls hoppfull. Kapitalismen levererar inte ens det den brukar i västvärlden, det vill säga ökat välstånd, tillväxt, framtidstro. Allt fler blir i stället överflödiga. Ändå står inte vänstern där och säger ”det är klart som fan att du är rädd, för du är faktiskt bara en vara och det är inte alls säkert att någon vill köpa dig, och det är inte heller säkert att du får någon pension eller a-kassa – men det är systemet som är ohållbart”. Man skulle kunna dra nytta av kapitalismens kris, men det är som att nationalismen är den enda rörelse som har sett den möjligheten. De säger ”jag ser dig, jag ser att du är otrygg, jag ser att du är rädd men det finns hopp, hopp i ’släng ut dem’”.

Jag är inte alls hoppfull. Kapitalismen levererar inte ens det den brukar i västvärlden, det vill säga ökat välstånd, tillväxt, framtidstro.

 

Det kryper fram att Nina Björk sällan ens orkar tänka kring vad som komma skall.

– Ju äldre man blir, desto mer måste man kunna förtränga, förtränga, förtränga sin egen framtid. Och därmed planetens. När man lyckas mår man som bäst. När jag var ung tänkte jag att man aldrig fick förtränga, min mamma hade ett urklipp på kylskåpet där det stod ”livet tål väl att levas, men det tål inte att tänkas på”. Det tyckte jag var en sån jävla fegisgrej! Nu förstår jag det fullständigt.

Foto: När man läser boken är det närmast oundvikligt att jämföra Rosa Luxemburg och Nina Björk. De båda har en tydlig politisk agenda, och kan formulera den knivskarpt, men är snarare intellektuella skribenter och tänkare än regelrätta politiker. Tycker hon att de är lika?

– Hon njöt av att tänka, läsa och skriva. På så sätt är vi lika. Men hon ville vrida arbetarrörelsen i en viss riktning, och hon var beredd att arbeta hårt för det trots att det inte alltid gav henne så mycket personlig njutning. Det är inte jag beredd att göra.

Nina Björk frågar om det är okej att hon röker vid köksfläkten (”vissa är så otroligt allergiska”) och blir överlycklig när jag säger att jag röker själv. Hon kallar mig för ”en utrotningshotad art” och ställer fram askkoppen på köksbordet i stället, så jag lånar hennes tändare och tänder en cigg, jag med. Senare ska jag skämmas när jag upptäcker att jag fått med mig den gröna 7-Eleven-tändaren.

– Jag önskar att man inte definierades som antidemokrat för att man önskar sig ekonomisk demokrati. Man vill ha en planerad ekonomi, jaha, det är planekonomi, det är Stalin, det är Gulag… Egentligen betyder det bara att vi ska ha makt. Människor ska ha makt.

Men i stället får man ”vill du ha det som i Sovjet”-frågan?

– Ja. Jag önskar att det gick att svara ”nej, det vill jag inte, nu kan vi fortsätta diskussionen”.

Växte upp vid Ullared

Namn: Nina Karolina Björk.

Ålder: 49 år.

Bor: Lund. Född i jämtländska Offerdal och uppvuxen utanför Falkenberg, alldeles intill varuhuset Gekås i Ullared.

Yrke: Författare, debattör, kulturskribent.

Aktuell: Med boken ”Drömmen om det röda – Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek” (Wahlström & Widstrand).

Bakgrund: Har tidigare skrivit ”Under det rosa täcket”, ”Fria själar”, ”Sireners sång”, ”Lyckliga i alla sina dagar”. Återkommande krönikör i Dagens arena och P1:s ”Godmorgon, världen”. Medarbetare i DN Kultur.

Mördades av sina egna

Rosa Luxemburg föddes 1871 i ryska Polen. Hon var en framstående socialistisk författare, filosof och revolutionär, först medlem i Tysklands socialdemokratiska parti och senare medgrundare av det kommunistiska.

Under många år hade hon en kärleksrelation med aktivisten Leo Jogiches. Bland hennes översatta verk finns ”Den ryska revolutionen”, ”Marxism kontra leninism” och ”Socialdemokratins kris”.

1919 mördades hon tillsammans med partikamraten Karl Liebknecht av militära styrkor på uppdrag av de tyska socialdemokraterna. På hennes minnesmonument står orden ”Die Toten mahnen uns” (”de döda manar oss”).

Tre kärleksfulla brevväxlingar

”Kärleken är alltings hjärta. Brevväxlingen Majakovskij Lili Brik”

Red Bengt Jangfeldt

1 ”Min söta, söta lillvalp. Jag kysser dig för böckerna jag fick”, skriver Lili Brik till poeten Vladimir Majakovskij i mars 1918. Detta berömda litterära kärlekspar brevväxlar fram till Majakovskijs självmord 1930. Han avslutar ofta sina brev med en tecknad hund, hon med en tecknad katt.

”En riktig författarhustru. Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander”

Red Ying Toijer Nilsson

2 ”Min älskade jag kan inte säga hur glad jag är åt att ha dig och bli bortskämd af din stora kärlek”, skriver Selma Lagerlöf 1902 till Valborg Olander. Under 40 år brevväxlar de – från början förälskat och passionerat, så småningom allt mer vänskapligt.

”Karin! Karin! Karin! Min engel! Brevväxling mellan Karin och Carl Larsson”

Red Per I Gedin

3 ”Tack för allt, allt, allt! För hela mitt lif, för dina rara ungar! Utan dig funnes jag ej till!”, skriver Karin Larsson till maken Carl Larsson i oktober 1909. I deras brev följer man två konstnärers påverkan på och beroende av varandra. Karin kallar dem ”andligasiamesiska tvillingar”.

Bakom scenerna. Om artikeln

Text: Greta Thurfjell

Om intervjun: Jag blev så besatt av Ninas lägenhet att jag funderade på att gömma mig i något rum. Gav upp när hon följde mig till dörren.

Foto: Daniel Nilsson

Om fotograferingen: När vi pausade drack vi te, åt ballerinakex och bläddrade i Rosa Luxemburgs böcker.