Nobelpriset dominerade i sydafrikanska medier

- Det här är ju jätteviktigt för oss, det är sällan som en författare toppar nyheterna. Vi får hoppas att han med detta inspirerar en ny generation av sydafrikanska författare, säger Gill van Zyl, marknadschef på Exclusive Books, Sydafrikas ledande bokhandelskedja.

Men samtidigt, medger Gill van Zyl, så är det väldigt få sydafrikaner som läst JM Coetzees böcker - och än mindre köpt dem.

- Du måste förstå att vi har en väldigt liten bokpublik i det här landet. Bara cirka en halv miljon av en befolkning på 44 miljoner köper böcker, säger Gill van Zyl.

Ett annat skäl till att JM Coetzee inte är känd hos den sydafrikanska allmänheten, allra minst ute i Soweto och andra svarta bostadsområden är att han är publicitetsskygg.

När han fortfarande bodde i Kapstaden och undervisade i engelska på universitetet omgav han sig med en liten klick trogna vänner. Väldigt lite information sipprade ut. Sydafrikas skvallerpress är inte lika aggressiv som dess motsvarigheter i Europa.

Det finns följdriktigt väldigt få bilder på mannen, han sitter aldrig i mjuka soffan på något av de många intervjuprogrammen på sydafrikansk teve och han ställer inte upp och skriver namnteckningar i samband med att han ger ut en ny bok. Frågan är om han ens kommer till Nobelprisutdelningen, han dök inte upp när han fick litteraturvärldens näst viktigaste pris, Bookerpriset.

- Det är något som jag har ett problem med, men det är inte så mycket vi kan göra åt det. Har man vunnit två Booker-priser och nu Nobelpriset så antar jag att man säljer massor av böcker ändå, säger Gill van Zyl på Exclusive Books.

I Johannesburgs boklådor var det inte någon tjurrusning efter JM Coetzees böcker på torsdagen.

- Men vi sålde några fler böcker av honom än vanligt. Folk plockade åt sig lite av varje, ingen speciell bok, säger Anette Coch, bokhandelsbiträde i förorten Rosebank.

Kunderna känner ändå till Coetzee, säger hon, framför allt för att han börjat läsas i skolorna sedan mästerverket "Onåd" publicerades.

"Onåd" kom ut för tre år sedan, i ett väldigt känsligt skeende i Sydafrika. Det var en tid då många vita sydafrikaner öppet eller i tysthet planerade att emigrera för att de inte trodde sig ha någon framtid i ett land där folkmajoriteten är svart.

Och det var det pessmistiska underliggande budskapet i boken, att vita inte kommer att förlåtas för sina apartheidsynder, att de är utlänningar även om de levt i Sydafrika i 300 år, som drog i gång offentliga debatter och heta diskussioner vid många middagsbjudningar. Det fanns alltid två läger, de som var illa berörda och de som tyckte om att Coetzee ändå skrev om det som rörde sig i mångas huvuden.

Författaren själv har dock inte brytt sig om att kommentera allt tisslande och tasslande om varför han skrev boken som hade klara självbiografiska inslag. Han talar endast via sina böcker.

Och de känslor Coetzee då rev upp faller lätt i glömska en dag som denna.

- Det spelar ingen som helst roll om han skriver illa om landet. Det han skriver om är viktigt, säger Anton Harber, professor i journalistik på Witvatersranduniversitetet i Johannesburg.

Det fantastiska är, menar Harber, att Sydafrika nu har två litteraturprisvinnare, Coetzee och Nadine Gordimer, samt fått tre fredspris, ANC-ledaren Albert Luthuli, ärkebiskop Desmond Tutu och duon Nelson Mandela och den siste apartheidpresidenten FW de Klerk.

Och det kan bara vara bra det. Oavsett om man läser böcker eller inte.

Att han flyttat till Australien är också förlåtet. Han har ju inte sagt att han flyttat för gott.

- Och hans böcker har en stark sydafrikansk känsla som vi alla identifierar oss med, säger Gill van Zyl.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut