Givetvis var det trist att Riccardo Chailly hade dubbelbokat sig och därför inte kunde leda årets Nobelpriskonsert. Men med tanke på att en stor del av publiken var tillrest för fredagens Nobelceremoni var det kanske ändå på sin plats att det ursprungliga programmet, med Respighis fontäner och pinjer i italiensk belysning, byttes ut mot den virvlande snöstormen i Jean Sibelius femte symfoni.

För som ett oväder lät det i alla fall när Sakari Oramo släppte lös Filharmonikerna i en tolkning som länge såg ut att placera sig i Nobelprisklassen.

Efter att ha lagt ut pusselbitarna i första satsens inledning fick pukan markera att nu börjar spelet, och därefter förmådde Oramo hålla spänningen vid liv i varje uppförsbacke och utförslöpa. Sällan har en tolkning av den här symfonin känts så nordisk, så kärv och frostbiten. Allra mest bet det till i det ödsliga fagottsolot över stråkarnas sköra is; här kändes det verkligen att man lämnat den alltför säkra färdväg som före paus förde publiken genom Tjajkovskijs violinkonsert (med Joshua Bell som förvånande blek solist) och Beethovens tredje Leonoraouvertyr.

Oramo fortsatte på samma spår i finalen, där den myllrande inledningen gjordes hetsigare än någonsin förr. Det var onekligen häftigt, men kändes mindre som en uppladdning än en händelse i sig.

Den som undrade varför inte fler dirigenter utnyttjat den här möjligheten fick svaret så snart det berömda hornmotivet presenterades. För den hemkomstkänsla som Sibelius avsåg uteblev här. Motivet sköljdes med i virvlarna och förlorade sin stabiliserande funktion. Följden blev att verket kändes ocentrerat, och då hjälpte det inte med den breda ansats som Oramo satsade på mot slutet.

Att stora delar av publiken nog ansåg att denna exotiska musik kunde sluta med ett oförlöst ackord och därför satte i gång att applådera redan efter den första av fortestötarna var dock inte Oramos fel. Möjligen berodde det, åtminstone till viss del, på champagneserveringen i pausen.