Tiden efter Oscarsgalan har flera amerikanska tidningar ägnat märkligt mycket utrymme åt skådespelerskan Anne Hathaway. Men det är inte det faktum att hon fick en Oscar för sina insatser i filmen “Les Misérables” som engagerar medierna. Inte alls. I stället har man konstruerat en fråga som man besvarar med stor omsorg, nämligen denna: varför hatar alla Anne Hathaway?
Det är svårt att föreställa sig att alla faktiskt gör det. Alltså att den breda allmänheten med blodet hett och rött hatar denna 30-åring. Bevisföringen är rätt risig. Det refereras till en handfull bloggar. En skribent på New York Magazine hänvisar till några kompisar. Snart blir det tydligt att det här egentligen handlar om att medierna hatar Hathaway.
Det finns naturligtvis något sunt i att framburna människor och fenomen ifrågasätts. Särskilt det självupptagna Hollywood. Men när det gäller texterna om Hathaway är det svårt att läsa dem utan att få en dålig smak i munnen.
Skribenterna vänder och vrider på Hathaways personlighet. Hon är kylig och opersonlig heter det. Omänsklig, rent av. En vacker robot. Att hon enligt uppgift ska ha tränat flitigt på sitt tacktal på Oscarsgalan tas som ett tecken på att hon är en självrättfärdig karriärist. Det innebär ju, hemska tanke, att hon i någon mån är medveten om sin begåvning.
Men framför allt fokuserar man på hennes kropp. Som en samling hästhandlare i en cowboyfilm konstaterar skribenterna att hon har så många tänder. Och så är huvudet så litet. Just det, varför är hennes huvud så litet? Så där låter det. Flera tidningar bedömer det också som en publicistisk nödvändighet att, komplett med bildlänkar och allt, påminna oss om när hon fotograferades i en utsatt position på väg ut ur en bil vid en galapremiär tidigare i vintras. Om paparazzibilderna på Anne Hathaways underliv må vi berätta.
Nättidningen Salon har lyckats skaka fram en professor i psykologi som forskat i estetiska preferenser beträffande kvinnliga filmstjärnor. Visste ni att vi i goda tider föredrar skådespelerskor med rundare ansikten? Det konstaterar i alla fall denna professor, som om klockan var kvart i 1943. Detta fungerar i sin tur som en förklaringsmodell till varför Hathaway, som har en markerad benstruktur i ansiktet, har det motigt just nu.
Något som komplicerar hela den här historien för Anne Hathaway är att hon är Anne Hathaway. En renlevnadssjäl som är engagerad i ett antal välgörenhetsprojekt. Med andra ord, det är fullkomligt ofarligt att angripa henne. För vem vill ta strid för en duktig mes?
Men kvinnoförakt är alltid kvinnoförakt. Även hippt kvinnoförakt. Och det sprider sig som en infektion. Det riktigt kusliga med all denna rapportering kring Anne Hathaway är att den trivialiserar ett dissekerande förhållningssätt till kända kvinnor i största allmänhet. Det märks tydligt i kommentarsfälten under artiklarna som är en svavelosande soppa av illvilja mot halva Hollywood. Ja, ni kan säkert gissa vilken halva. Manliga filmstjärnor avhandlas inte alls. För all del, Tom Cruise nämns. Men han får inte sin kropp recenserad.
Någonstans finns det en djävulsk logik här. Kändisjournalistikens närgångna bevakning av kvinnliga stjärnor som gått upp i vikt, råkat visa tutten eller bara inte orkat sminka sig när de går och köper ekologisk avokado har pågått så länge att den inte kittlar oss längre. Vi har tröttnat på att hånskratta. Nu behöver vi nya kickar. Det är här hatet kommer in. Hatet har blivit vår nya förströelse.